Om vårt värde som kulturarbetare

Om vårt värde som kulturarbetare

För några veckor sedan ramlade jag över en en dokumentär som handlade om vad exakt som definierade vår övergång från ”apa” till människa. Vad för förändring i beteendet gjorde oss slutligen till människor? Vilket kliv? Vilket hopp?

Färre platser på de estetiska programmen

Viss forskning menar på att det måste varit förmågan till att känna empati, men frågar du en hundägare eller någon som umgåtts med schimpanser skulle de nog bli rabiata över påståendet och hävda att självklart kan många djur känna medkänsla för sin omvärld. Annan forskning menar att det är talspråket som gör oss till människor, men visst måste vi ha haft många andra mänskliga egenskaper innan dess, hur hade vi annars överlevt?

I denna dokumentär kom man i alla fall fram till att det var i det ögonblick som apmänniskan började avbilda sin omvärld i grottmålningar, som hon tog klivet från apa till människa. Förmågan att kunna beskriva och förklara sin omvärld via bestående bilder. I förlängningen är detta för mig ett uttryck för kultur. Och nu menar jag kultur i bemärkelsen konstnärligt uttryck.

Några dagar senare läste jag en artikel om människor i krig. Utsatta människor i fångläger. Människor som när hoppet i princip har lämnat dem har vänt sig till kulturen för att på så sätt bevara den sista gnuttan av sin identitet. Ett musikstycke, en rad ur en dikt, en scen ur en film, några danssteg.

Vart försöker jag komma, kanske ni därute undrar? Jo. För ett antal veckor sedan kom det ett förslag från vår nuvarande regering om minskat antal platser på de estetiska programmen. Oj, konstig association kanske ni tänker nu. Men ha tålamod.

Konstnär för konstens skull?

Anledningen till förslaget menade regeringen var att det är högre arbetslöshet bland esteter tre år efter de gått ut gymnasiet. Nu är detta förslag en aning förvirrande då statistiken menar på något helt annorlunda. Enligt statistik är arbetslösheten högre bland dem som gått natur och esteterna läser i högre grad vidare på högskola.

Men i och med detta förslag fick många nog. För hur mycket ska kulturen rationaliseras bort egentligen?

Skådespelaren (och svenska mästaren i snapsvisor), Anders Byström startade en grupp på Facebook med namnet ”Försvara de estetiska värdena”. Inom loppet av en knapp vecka hade gruppen över 10000 medlemmar och antalet ökar för var dag som går. Så tydligen är kulturen viktig för många, och det är vad jag vill komma till.

Vi lever i ett land där det nu för tiden inte verkar vara helt okej att vara enbart skådespelare/konstnär. Ska du vara det måste du även vara entrepenör, spela teater i hälsosyfte för sjuka, i utbildningssyfte för barn, leda kurser för chefer eller skapa underhållning för en fest eller kick-off. Inget fel med det. Jag har själv många strängar på min lyra, men detta ska inte vara ett måste utan ett fritt val.

Och gud bevars om du skulle våga ta ordet konstnär i din mun! Vem tror du att du är? Du är ”skådis”. Eller möjligtvis skådespelare. Är du bildkonstnär får du använda ordet, för då förstår vi vad du menar.

Men att vara konstnär för konstens skull verkar inte längre vara helt okej. För konsten måste finnas till av någon anledning. Inte bara för sin egen skull.

Och för att återkoppla till hur jag började min text är det här jag blir upprörd. För vart vänder sig människor när de har en stund över från vardagens hets och press. När jobbet, familjen och vardagens bestyr stressar en, men man får några minuter för sig själv till återhämtning? Jo, kanske läser de en bok, ser en film på bio eller tv, lyssnar på musik, spelar dataspel, går en danskurs, går på teater, konsert och stand-up.

Kort sagt, vare sig man vill hitta tillbaka till sig själv, få njuta ett ögonblick eller bara komma bort från det andra i livet som tynger en så vänder sig vi människor till kulturen. För det är en viktig beståndsdel i vad som faktiskt gör oss till människor.

Och det är där vi skådespelare kommer in. Vi har ett ansvar. Att stå för det vi gör, ta plats och våga ropa att ”Det vi gör är viktigt! Det vi gör leder mänskligheten framåt!” För så är det. En självklarhet för många kulturarbetare men värd att upprepas.

Var stolt över ditt yrke

I alla kulturer som har utsatts för förtryck slår man ner på konstnärerna först. För vi speglar, utmanar och ifrågasätter vår omvärld. Vårt förflutna, vår samtid och vår framtid, som ingen vet hur den kommer att komma se ut.

Jag är tacksam över gruppen ”Försvara de estetiska värdena” på Facebook, för det är en grupp som lett till möten i det verkliga livet. Inte bara statusuppdateringar, gnäll och en massa tyckanden, utan handling. Det behövs fler grupper. Fler människor som står för att vara konstnär. Som bär fanan med stolthet och ställer sig på barrikaderna när våra yrken och livsval hotas. Vi behövs. Ni behövs.

Var stolt över ditt yrke och fråga dig då och då varför du gör det du gör. Jag är säker på att det finns djupa och viktiga anledningar till varför DU har valt att göra det du gör. Men ibland glömmer jag/du/vi/ni bort viktigheten i vårt yrke. Och om vi glömmer finns vi kanske en dag inte kvar.

Varför jag är skådespelare

Jag vill avsluta min text med ett citat av Jonas Karlsson från när han var sommarpratare för några år sedan. Jag bär omkring på citatet i min plånbok för de stunder då jag tvivlar, är trött på att kämpa eller bara har glömt bort anledningen till varför jag fortfarande är skådespelerska. Och det är så enkelt och bra uttryckt.

”Det finaste och modigaste man kan göra är att ställa sig framför främmande människor och berätta något om hur det är att vara människa, att kanske få publiken att se omvärlden och sig själva med nya ögon”


Ha en fin vecka alla ni därute. På återseende, återhörande och återläsande. :)

Frida Liljevall är skådespelare, konstnärlig ledare och grundare till den fria gruppen Teater Iris. Coach i framförandeteknik och organisationskonsult med arbetsglädje, kreativitet och kommunikation i fokus.

Frida Liljevall, skribent för Filmcafe.se
24 september 2012

Filmcafe.se bevakar den svenska filmbranschen med artiklar och krönikor. Missa inte våra övriga artiklar som gör karriären lite lättare och roligare!

Kommentera
Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter, så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Tomas
Tomas
citat:
Jag är så jävla trött på teaterföreställningar som annonserar med slagord om ungdomars utanförskap, kvinnoförtryck, förortskids eller twitterblogghipsters. Problemet är störst i teatervärlden och dansens finrum. Det räcker inte med en rolig, spännande, sorglig, läskig eller omvälvande föreställing - eller att berätta en saga. Vi måste även bli utbildade på kuppen.
Det handlar nog till stor del om att detta är sådant som lätt får publicitet och ger gratis PR, vilket är bra i brist på marknadsföringsresurser. Det handlar även om fega beslutsfattare som stödjer icke kontroversiella projekt. Få kan ju liksom anklaga projekt som dessa, då de oftast i alla fall ser "okej" ut på pappret, eftersom dom har "ett gott uppsåt". Sedan bör väl alla bra berättelser ha något att säga - och brist på egna budskap är det väl lätt att upprepa politiskt korrekta sådana. Det hade däremot varit riktigt spännande att se en teater uppsättning med liknande tematik som i "ung & bortskämd" - men det är sannolikt mer kontroversiellt att fatta beslut att stödja ett sådant projekt (det finns säkert dessutom ganska få).
citat:
En ”bildkonstnär” behöver inte försvara sitt verk med att bilden egentligen handlar om postkolonialismens effekt på dagens urbefolkningar. Det räcker med att konstnären blivit kär i ett ansikte, eller helt enkelt tycker om att måla schyssta bilder. För mig är det skillnaden mellan propaganda och konst.
Det är också skillnaden mellan två olika konstformer. En dyr och en billig. En som kräver samarbete och en som kan utövas individuellt. Film och teater är dyra konstformer som kräver samarbete, det gör att man begränsas något i vilken typ av berättelser som kan berättas. En poet är tex mycket friare, eftersom kostnaderna för några rader poesi inte alls är lika stora som för några minuter film eller teater.
2012-09-26

Frida
Frida
Bra kommentar, Klas. Håller med så klart.
2012-09-26

Klas
Klas
Bra artikel! Problemet är naturligtvis som mest uppenbart bland kulturpolitiker där existensberättigad konst måste uppfylla ett konkret (populär-)politiskt syfte. Ett mindre uppenbart problem är att konstnärerna själva köpt det. Jag är så jävla trött på teaterföreställningar som annonserar med slagord om ungdomars utanförskap, kvinnoförtryck, förortskids eller twitterblogghipsters. Problemet är störst i teatervärlden och dansens finrum. Det räcker inte med en rolig, spännande, sorglig, läskig eller omvälvande föreställing - eller att berätta en saga. Vi måste även bli utbildade på kuppen. En ”bildkonstnär” behöver inte försvara sitt verk med att bilden egentligen handlar om postkolonialismens effekt på dagens urbefolkningar. Det räcker med att konstnären blivit kär i ett ansikte, eller helt enkelt tycker om att måla schyssta bilder. För mig är det skillnaden mellan propaganda och konst.
2012-09-25