Vi är det stoff som drömmar vävas av

Vi är det stoff som drömmar vävas av

…är ett citat från en av Shakespeares mest poetiska pjäser. Prospero säger detta i ”Stormen” och detta citat har jag hört sedan jag var barn. Farfar spelade Prospero på Dramaten och denna replik blev hans beskrivning på alla som jobbar med teater och film. Och jag kan inte se annat än att det fortfarande är den bästa beskrivning som finns av denna underbara och vansinniga bransch. Denna vansinniga, men på många sätt så väldigt orättvisa bransch.

Fallenhet, kunkap och tur

Här finns inga varianter på ”först in, först ut” eller andra arbetslivsregler.
Det måste man hacka i sig som den första lektionen.

Det handlar om fallenhet, kunskap och - ofta - en rejäl portion tur. Tur… Det är kanske därför de flesta som jobbar i denna bransch är mer eller mindre vidskepliga. Jag har hört att i engelskspråkiga länder anses de som jobbar med teater vara de näst mest
vidskepliga. Efter dem som jobbar med hästkapplöpningar!

Lycka till!

Det finns en hel radda vidskepligheter i vår bransch. Ni har kanske hört att man inte får säga ”Lycka till” till någon som t.ex. ska ha premiär. Fel! Fel! Fel! Man får visst säga ”Lycka till” Men vi i branschen, vi som står inför en premiär, får under inga som helst omständigheter svara ”Tack”. För det betyder otur!

Istället mumlar vi något ohörbart, eller himlar oss och gör konstiga ljud. I engelskspråkiga länder, förresten i de flesta andra länder jag har haft nåt att göra med i mitt jobb, är det tvärtom. Där undviker man helt att säga ”Good Luck” eller ”Bonne Chance”. Där säger man istället ”Break a leg” eller ”Merde” eller ”Hals- und Beinbruch”.

När jag var i Australien lärde jag mig ett nytt uttryck. Där säger de inte ”Break a leg”, de säger ”Chookas”. Som är en variant på ordet ”chooks” vilket är ett gammalt australiensiskt slangord för ”chicken”, alltså kyckling. Någon i ensemblen brukade kika ut genom ridån för att se hur många som fanns i publiken. Var det gott om folk vrålade den kikande ”Chooks” till sina kamrater. Mycket folk i publiken innebar nämligen ett bra tillskott i kassan för ensemblen, vilket förde med sig att de skulle ha råd att äta kyckling till middag och inte bara bröd. I Italien säger man ”In boca al lupo” och skådespelaren svarar ”Crepi il lupo!” Vilket betyder ungefär ”I vargens mun” respektive ”Låt vargen dö!” Härligt blodtörstigt sätt att hetsa upp adrenalinet innan ridån går upp!

Franska skådespelare säger ”Beaucoup de Merde” eller bara ”Merde”. (Ett franskt svärord som är ungefär som det engelska ”Shit” och används lika frekvent.) Varför? Jo, man tror att det kommer från den tid då publiken anlände i hästdragna vagnar. Det blev ju av nödvändighet en himla massa hästbajs på gatorna runt teatern = ”Massor med Bajs” = ”Beaucoup de Merde”!

Bland framförallt klassiska dansare är ”Merde” nästan mer vanligt förekommande än ”Break a leg”. Vilket - med tanke på deras jobb - jag kan förstå! Varför utmana ödet?

Bland framförallt klassiska dansare är ”Merde” nästan mer vanligt förekommande än ”Break a leg”. Vilket - med tanke på deras jobb - jag kan förstå! Varför utmana ödet?

Operasångare säger ofta ”Toi-toi-toi”. En möjlig förklaring till detta märkliga uttryck kan vara att det låter som att spotta tre gånger och att spotta ansågs förr kunna besvärja onda andar. Just mänsklig saliv hade tydligen Djävulen väldigt svårt för. Jag är så vidskeplig att jag använder allt i en salig blandning.

Citera inte Macbeth!

I engelskspråkiga länder – framför allt i UK - finns en annan härligt knäpp tradition. Man får absolut inte citera ur Shakespeares pjäs ”Macbeth”! Gör man i misstag det, är man tvungen att lämna rummet, stänga dörren, gå ut från teatern – skit samma vad det är för väder – snurra tre gånger, svära högt, gå in igen och så måste man knacka och man får inte komma in igen förrän någon säger ”Enter!”

Man får heller aldrig nämna pjäsens titel. Istället säger man alltid ”The Scottish Play”. Men detta gäller bara när man är inne på teatern, inför föreställning. På puben efteråt kan man citera hur mycket man vill, även om de flesta teaterarbetare fortfarande avstår från att säga titeln även här.

Sparken då?

Så har vi detta med ”Spark”. Vi säger det. Men vi gör det också. Knäar eller sparkar varandra i rumpan före premiär eller första publikgenrep eller någon annan nervpåfrestande händelse. Det kan vara en spark. Eller tre. Alla har sina traditioner.

En mycket god vän och mentor sparkade inte. Han placerade noggrant ”offret” framför sig och lät sitt knä glida upp från knäna upp mot rumpan. Detta avslutades med ett extra kraftfullt tryck mot skinkorna. Det var lika kul att se varje gång när han hittade en ”oskuld”, en som inte fått en av hans berömda sparkar förr. Den lätt desperata blicken och lättnaden när det var över. Men man gick sen inte gärna in på scen utan en av dessa sparkar för de utdelades med en kollegial kärlek och man tyckte alltid synd om dem som inte såg det roliga i att få en JB Special! Det kändes inte riktigt som en riktig premiär om man inte hade blivit JB-stämplad!

Vissla på teatern...

…får man INTE! Om det inte ingår i pjäsen. Och det har en högst praktiskt förklaring hur det blivit så.

Förr i världen, innan man uppfunnit headsets och trådlösa sätt att kommunicera på, var många av scenarbetarna gamla sjömän. Som, med utgångspunkt från sina erfarenheter och lärdomar från sin tid till sjöss, hade utvecklat ett sätt att kommunicera via just olika typer av visslingar. Alltså användes visslingar för att kommunicera till de scenarbetare som befann sig uppe i ”vind” att nu skulle den eller den kulissen firas ner. Så en felaktig vissling kunde betyda att du fick en tung kuliss i huvudet!

Blommor kan också vara föremål för vidskepelse. I Frankrike får du aldrig ge en skådespelare nejlikor, det betyder högsta möjliga olycka, det ska vara rosor. Medan i UK får inte blommor ges till någon före föreställning, bara efter.

I Sverige har det alltid förr ansett som otur om man tar in blommor på scen före premiären, även om man hade med applådtacket på genrepen, men det är ett förhållningssätt som börjar luckras upp.

Det fungerade förut, när man sällan hade applådtack efter föreställningen under genrepen, om det inte var väldigt komplicerat och behövde repas in och tajmas inför publik. Vanligtvis var applådtacket något man repeterade för sig och framförallt repades det in efter sista genrep för att sen användas första gången på premiären. Och då fick också alla ta med sina blommor in på scen.

Numera säljs ju biljetter till genrepen ofta på privatteatrarna, så detta synsätt har börjat ändras i och med att man har en betalande publik och alltså har applådtack redan på genrep.

Ett dåligt genrep anses betyda att det kommer att gå bra på premiären. Tramsigt, självklart. Men fortfarande är vi många som tänker så. Och dåligt är egentligen fel ord, det kan helt enkelt bara innebära att det är en triljondel mindre energi på genrepet för att man instinktivt sparar sig till premiären.

Men många kloka regissörer har hörts förklara för en ensemble att det inte var det bästa genrepet enbart för att göra dem glada, för att peppa dem inför premiären. Sen kan det vara hur lögnaktigt som helst, bara det hjälper alla att ge allt på premiärkvällen!

Färger kan också vara otur

I både UK och Frankrike anses det betyda otur att ha på sig gröna kläder på scen. En möjlig förklaring kan vara att förr uppträdde man utomhus, i dagsljus. Och man syntes dåligt i gröna kläder mot gräs och träd och buskar. Bättre med kontrasterande färger. En annan historia om varför det anses vara otur är att Molière, Frankrikes store pjäsförfattare, dog bara timmar efter att han spelat huvudrollen i sin egen pjäs, ”Den Inbillade Sjuke”. Och hans kostym var grön! Nu dog han i tuberkulos, så det kan ju inte varit så oväntat!

Men vidskepligheten lever kvar. Även blått anses vara en oturlig färg, om man inte även har något silverfärgat på sig. Man får heller inte använda påfågelsfjädrar på scen! De ger det onda ögat och kan orsaka att kulisser ramlar ner och teatrar brinner upp. Man kan ju se det ”onda ögat” högst upp på en fåfågelsfjäder.

Enligt den gamla grekiska mytologin kommer det sig av att vidundret Argos var täckt av hundratals ögon och när han mördades av Hermes flyttade gudinnan Hera över dem till påfåglarnas stjärtfjädrar.

Spökena

Förr i världen hade alltid teatrarna stängt en dag i veckan. Oftast måndagar. Vilket ju var en bra idé efter helgens föreställningar – hela idén med teater är ju att vi jobbar när andra = publiken är lediga och kan komma och titta.

Men det hade inget med några människovänliga tankar om en ledig dag för de teateranställda, utan hade helt och hållet med att gör att spökena som lever på en teater behöver en ledig kväll i veckan från oss människor.
För alla teatrar med självaktning har ett spöke.

Ute i världen kan det ofta vara Thespis.
Thespis ansågs vara den förste skådespelaren, den förste som spelade upp repliker, inte bara mimade eller dansade eller talade i kör. Thespis levde och verkade under 500-talet före Kristus och han är ett i högsta grad levande teaterspöke. Som – om han inte får en ledig dag i veckan - kan få kulisser att falla, sömmar på kostymer att oförklarligt gå upp, knappar att ramla bort eller lampor att gå sönder.
På engelskspråkiga teatrar brinner alltid ”the Ghost Light”, en liten ensam lampa, längst bak på scen när teatern är tillbommad. Det är för att inga (nya) spöken ska bosätta sig på teatern medan den är stängd.

Även Dramaten har ett eget spöke. Enligt sägen spökar Harriet Bosse, Strindbergs hustru och skådespelerska på Dramaten, på Tredje Raden på Dramaten. Många har sett henne, även jag har varit med om konstiga saker mitt i natten uppe vid Tredje Raden, men det får vi prata om en annan gång.

Så är ni redan såna som inte gärna går under stegar, fäller upp paraplyer inomhus eller lägger nycklar på bord så kommer ni att känna er så hemma i denna bransch.

Vi är knäppa, men ganska bedårande.
Eller som Erland Josephson brukade säga:
”Teatermänniskor är vidskepliga, självupptagna och lögnaktiga. Men det är de enda människor jag kan umgås med!”

Anita Molander, skribent för Filmcafe.se
20 november 2012

Filmcafe.se bevakar den svenska filmbranschen med artiklar och krönikor. Missa inte våra övriga artiklar som gör karriären lite lättare och roligare!

Kommentera
Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter, så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Thomas
Thomas
Intressant Anita! Kreativa människor uppför sig inte som andra!
2012-11-27

Tommy
Tommy
En väldigt trevlig och informativ historia, sann in i minsta stavelse, får man förmoda.
2012-11-21