Många känner sig kallade, men få äro utvalda!

Många känner sig kallade, men få äro utvalda!

Många känner sig kallade, men få äro utvalda. Så brukade man säga om vår bransch förr. Många ville som man sa, ”gå in vid Teatern”, men jobben var få och dåligt betalda! Alla passade heller inte för jobbet. De hade inte fallenhet för det trots att de så gärna ville. Många vi fortfarande ”gå in vid Teatern”, men man kan inte få jobba med Teater bara för att
man vill.

Fallenhet för branschen

Under många århundraden ansågs det vara en bransch utan någon som helst form av status. Fram till slutet på 1700-talet fick teaterfolk, s.k. ’lekare’, inte begravas i vigd jord, d.v.s. på kyrkogårdar och kvinnor som stod på scen sågs en bra bit in på 1900-talet som inte mycket bättre än prostituerade. Många av dem, speciellt dansare, tvingades faktiskt att fnaska på olika sätt då lönen var liten och sällan räckte att livnära sig på.

Tack och lov har det blivit lite bättre. Vi får begravas på en vanlig kyrkogård och vi kvinnor behöver inte hitta män som är villiga att betala för våra sexuella tjänster för att vi ska få ihop till hyran.

Men inget har förändrat sig vad gäller att ha fallenhet för jobbet. Visst, man kanske får göra ett eller annat jobb som skådespelare för att man passar som typ, är optiskt trovärdig för just den rollen, men har man inte fallenhet både för jobbet och för att jobba hårt blir man inte långvarig i branschen. Vilket inte är konstigare eller mer annorlunda än att man måste ha fallenhet för rörmokeri eller hjärnkirurgi, om nu ens håg står till det.

Fler som vill in i branschen än förr

Numera är det många fler som vill in i branschen än förr. Och jag kan förstå varför. Kontaktytorna är numera så oändligt mycket större. Idag kommer de flesta i kontakt med vår bransch och med skådespeleri via TV och film oftare än genom levande Teater. Och det ser så lätt ut. Så bedrägligt lätt. Vilket är en chimär, en lögn. För det är att få det att se enkelt ut, som är så svårt att åstadkomma, men är det vi alla strävar efter. Och just skådespeleri är den mest bedrägliga av de olika konstformerna. Vi förväntar oss av en dansare att den ska kunna dansa! Kunna göra piruetter, hopp, intrikata steg som vi instinktivt förstår man måste ha tränat länge för att behärska. Samma med en god sångare. Alla kan inte få sjunga för en publik. Minimikravet är att man sjunger rent och har en röst som är bärig och behaglig att lyssna på. Att många inte har den självinsikten är förbluffande uppenbart om man tittar på uttagningsprogrammen till ”Idol”. Det är lite skrämmande hur många som inte har någon som helst koll på sig själva eller på sin brist på fallenhet för att sjunga. En pianist eller en gitarrist måste också kunna behärska sitt instrument, annars vill ingen lyssna.

Detsamma gäller en skådespelare, det är bara det att det – när det är bra och rätt och proffsigt– ser så enkelt ut att man förleds att tro att vem som helst kan göra det. Där är kunskaperna inom konstformen inte lika uppenbara som i t.ex..dans. Där man kan be någon göra en dubbel piruett och klarar hen inte detta baskrav är det ingen dansare. Ännu. Denna någon måste skola sig först, måste uppnå kunskap för att kunna kalla sig dansare. Detsamma gäller även skådespelare, men den teknik en skådespelare lutar sig mot är mer subtil.

I begreppet Teater lägger jag alla de olika konstnärliga uttrycksformerna; Scenteater, film och TV, opera, balett och musik. Alla de konstnärliga kommunikationsvägar som förutsätter att någon ”gör” och någon annan ”tittar på”.

Vår bransch är gammal. Runt 4.500 år gammal. När filmen kom varnades för att det skulle bli dödstöten för den levande Teatern. Tji fick man.

När TV kom höjdes skrämda röster som varnade för filmens snara frånfälle. Lika mycket tji fick de. Tvärtom har det blivit ”Låt tusen blommor blomma”. Alla dessa olika sätt att berätta sin historia… För det är ju det som är poängen med alla Teaterformer, det är därför vi sysslar med det – vi vill berätta en historia för alla, som är sugna på att lyssna.

Det finns mängder av jobb där man är lika viktig

Så där står man och vill inget hellre än att jobba med Teater. Men alla har inte fallenhet för att stå på scen, alla vill inte stå på scen, men är ändå bedårade av denna värld. Bästa är nog om man är så lagom bedårad, men man vet på ett ungefär vad man vill göra. För det härliga med denna värld är att man inte behöver synas för att få tillgång till den.

Det finns en hel drös med yrken, som man kan ägna sig åt där man inte behöver synas av en publik, men man spelar ändå en vital roll för att skapa det slutgiltiga resultatet: Historien! Om historien sen framförs levande på en scen eller filmas för att visas på bio eller TV gör detsamma. Och nu kommer min poäng…

Det finns mängder av jobb där man är lika viktig för att det ska bli en föreställning eller en film… De flesta av dessa jobb kräver också en utbildning, men vad är det för fel på att lära sig något?

138 olika titlar på sin lista med yrken

Teaterförbundet, vår fackförening som organiserar alla yrkesområden inom scenkonst och film har 138 olika titlar på sin lista med yrken som de företräder. Etthundratrettioåtta olika sorters jobb! Det är en hel del, det!!! Olika jobb, spännande jobb. Femton hela avdelningar inom TF sysslar med 138 olika sorters jobb! Det ni!

Om ni inte tror mig – gå in på er CV-sida här på Filmcafe.se. Både framför och bakom kameran har en sida som man ska fylla i som heter ”Yrkesroller/Färdigheter”. Och där kommer det upp en ruta att scrolla sig ner för med en hel drös jobb. Det finns en mängd spännande, högt specialiserade arbeten som är lika nödvändiga för det slutliga resultatet som någonsin skådespelarens jobb. Det är bara det att ni inte ser dem. Många av dessa jobb är dessutom minst lika ”konstnärliga” som skådespelarens, bara på ett lite annat sätt.

Scenografen

Scenografen, som tänker fram hur rummet, där historien vi alla gemensamt ska berätta utspelas, ska se ut. Det är inte bara att bläddra igenom en Ikea-katalog och smälla upp några väggar.

Här talar vi om en stor förståelse och förtrogenhet med ett stort antal historiska perioder. En känsla för färg och form och samtidigt en jäkel på ekonomi för en scenograf har en budget som måste hållas. Hen ska dessutom var arbetsledare för ett stort gäng andra jobb, som är lika högt specialiserade. Dekormålare, smeder, tapetserare, möbelsnickare, attributmakare med flera, som ska tillverka det som scenografen tänker fram. Ofta sker allt detta som ett lagarbete. Scenografen anger färdriktning, men en klok scenograf lyssnar in när de andra yrkesgrupperna kommer med förslag. Scenografen är kaptenen på skutan, men vet att färden blir ack så mycket mer givande om man lyssnar på alla de olika kunskaper som finns att tillgå.

Av dem Scenografen jobbar med finns flera mycket speciella yrken. T.ex. Dekormålare. Som måste kunna lika mycket om måleri som någonsin en konstnär som målar egna tavlor. Titta på den här korta filmen så kan ni se ett exempel på högt specialiserade och otroligt skickliga yrkesmänniskor:
http://dramatenblogg.se/2011/12/27/en-studie-i-dekormalning/

Attributmakare m.fl.

Har en kär vän som jobbar som sådan. Hon säger att hon fick smak för det när hon lekte med modellera som barn. En bra attributmakare kan tillverka vad som helst som föreställningen behöver. Allt från ett naturtroget avhugget huvud till ett smarrigt fat med en stor köttbit som ska kunna ryka som av värme när det bärs in.

Här en kul länk till en skicklig attributmakare: http://www.attributverkstan.se/attributmakare.html

Inom samma ”prylområde” har vi Attributören och Rekvisitören. Attributören är den som ”dukar” inför föreställning, kanske måste blanda te med vatten till exakt rätt nyans på whiskyn som rollerna ska dricka upp en hel flaska av eller ser till att mosad banan formas till en maträtt på tallrikar som ska serveras på scen. (Banan sätter sig inte i halsen när man ska säga sina repliker!) Rekvisitören är den som skaffar prylar till föreställningar.Allt från den exakt rätta mobiltelefonen till stolar, bord och annat som kan köpas. Alla mina gamla kasserade trasiga mobiltelefoner har fått ett hem på Göteborgs Stadsteater. En dag behövs just en sån hopfällbar Eriksson från 2004 med blått blankt skal! Och då har fantastiska Rekvisitören Anna minsann en i förrådet!

När dekor och allt som ska tillverkas är klart är det nästa lag duktigt yrkesfolk som ska involveras.

Scentekniken…
Scenchef och ett gäng starka smarta människor, scentekniker, som ofta kommer med än fler förslag på t.ex. hur man kan få ett byte av dekor att flyta riktigt smidigt.

Nu kommer även Ljussättaren in i bilden. Hen har setat med under repetitioner, tittat på var
någonstans på scenen de olika scenerna utspelas, haft möten med scenografen om vad man gemensamt vill uppnå. Det talas lampsorter, färgscheman, ljustider, gradtal och en hel drös med både konstnärliga och tekniska punkter. När man väl börjar sätta ljuset tillkommer också alla ljustekniker. De som sedan – på en repertoarteater - ska bygga ljuset varje dag samt köra det. Återigen jobb, som man inte lär sig i en handvändning.

Ibland gör scenografen även kostymerna, men det har blivit mer och mer vanligt att detta sköts av någon annan:

Kostymskaparen…
som på precis samma sätt ska samarbeta med ett antal människor som är lika högt specialiserade på sina yrkesområden. Skräddare, hattmakare, skomakare, patinerare, perukmakare… Inget av dessa jobb är något man lär sig på en kafferast.

Teaterskräddare…

...är något helt annat än att bara sy kläder. Inte för att det är så bara, förstå mig rätt, men en Teaterskräddare måste förstå än mer om plaggets funktion och användning och vem som ska bära plagget än en skräddare som syr för ”civilister”. De tittar ofta in på repetitionerna, för att se hur deras kläder kommer att användas. Om någon ska kastas i golvet varje kväll gäller att sy den kastades kläder på ett sånt sätt och i ett sånt material att plaggen inte ska behöva lagas efter varje föreställning.

Shakespeares Rickard III påstås ha varit puckelrygg. Hur syr man kostymen så att det blir en trovärdig puckel, men så att skådespelaren ändå har lätt att röra sig i den och inte behöver gå för snett eller böja ryggen för mycket? Ska pjäsen gå i ett år eller två kan det skapa stora fysiska problem för den skådespelaren, så det gäller att tänka till.

Skomakaren och en hel drös andra jobb

Tillverkar och lagar och bygger om skor. De tillverkar det mesta som ska tillverkas av läder; allt från harnesk till bälten och hattar och handskar.

Patinerare…
Som får nya kläder att se gamla ut och använda och slitna ut. Utan att de för den skull är det. Det är ett mycket högt specialiserat hantverk att patinera kläder!

Perukmakare…
sköter även smink och att göra peruker är ett hantverk i samma klass som att bygga en Ferrari. Ett yrke som dessutom behöver en ordentlig dos människokännedom och psykologi. Ofta ska man lyckas övertyga en skådespelare att se ut på ett speciellt sätt som går stick i stäv mot hur skådespelaren själv har tänkt sig rollens utseende. Då får man jämka och pilla och peta och testa och många samtal och prover hinner det bli innan det färdiga resultatet är fastlagt och alla är eniga.

Och det fortsätter, det finns en hel drös andra jobb:
Dramaturgen, som hjälper en pjäsförfattare att ”strömlinjeforma” den nya pjäsen. Eller jobbar
ihop med regissören om vad som kan strykas eller inte strykas i en antik text, för att den andemening regissören ser som föreställningens röda tråd inte tovar till sig.

Producenten, som håller en massa trådar i sin hand vad gäller ekonomi, marknadsföring och tusen andra stora och små, men alla lika viktiga, punkter som måste betas av på färden mot det gemensamma slutmålet; premiär.

Inspicienten, som ofta fungerar som regissörens högra hand under hela repetitionsprocessen och som sen är den som ”kör” föreställningen på kvällarna, är kaptenen på skutan.

För att inte tala om alla på marknadsavdelningar och pressavdelningar, biljettkassor, påklädare, ekonomiavdelningar och teaterbibliotek… och… och…

Hitta ett yrke som passar just dig

Och nu har jag bara berört några av de jobb som finns på en talteater. Inom dans, musik och film finns drösar med fler jobb. Framför allt inom film…

Så vad vill jag då ha sagt? Jo, att om ni drömmer om den här branschen, bredda er i ert sätt att titta. Det kanske finns andra jobb än det ni drömde om först. Och alla är lika nödvändiga och behövda.

Jarl Kulle kallade alla som han jobbade med för ”kamrater”. Det gällde inte bara skådespelarna han spelade med, utan i lika hög grad perukmakare och påklädare, scentekniker och de som satt i receptionen.

Min farfar, som var filmregissör, var likadan. När han talade om kamraterna på Filmstan var det både Lars Hansson, Ingrid Bergman och Viktor Sjöström och alla de filmfotografer, passare och scengubbar som var lika delaktiga i den färdiga filmen som farfar var. Alla behövs och, som farfar brukade sjunga, ”Vi äro Gascognare alla i Castel-Jalouxs Kompani”*

Vi är alla kamrater och vi brinner alla för samma sak – att ridån ska gå upp så vi får berätta
vår historia! Så hitta ett yrke som passar just dig och stirra er inte blinda på att det bara skulle behövas skådespelare. Alla behövs, annars går aldrig ridån upp!

Välkomna
Anita

*Det är en sång ur ”Cyrano de Bergerac” och har ni inte sett den gör det. Endera den franska
filmversionen med Gerard Depardieu eller den filmade scenversionen från Royal Shakespeare Company med Derek Jacobi. Det är mumma för själen, de’!

Anita Molander, skribent för Filmcafe.se
12 mars 2013

Filmcafe.se bevakar den svenska filmbranschen med artiklar och krönikor. Missa inte våra övriga artiklar som gör karriären lite lättare och roligare!

Kommentera
Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter, så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Nikki
Nikki
Så sant
2013-03-21

Andreas
Andreas
Mycket bra artikel, som vanligt!! Inspirerande! :)
2013-03-12