Vad jag INTE lärde mig på Scenskolan

Vad jag INTE lärde mig på Scenskolan

Jag skrev sist om allt jag lärde mig på Scenskolan. Och lovade att återkomma med vad jag INTE lärde mig. Ursäkta för att det har dröjt lite. Livet kom emellan. Min mamma dog. Och jag har tänkt mycket på vad mamma – och pappa - och livet har lärt mig. Och det är definitivt inte saker som Scenskolan lär ut.

Framförallt…

Livet är inte skyldig mig något. Kan tyckas vara en klyscha. Kan tyckas vara självklart.
Men det är det inte. Kanske är det tilltagande ålder som får mig att se mig omkring, får mig att lyssna och inse att fler och fler verkar tro att bara för att man är född så har man en massa rättigheter. Det verkar som om alldeles för många tror att man inte behöver jobba sig till kunskap eller förkovra sig. Man behöver inte göra något alls för livet är skyldig till att ta hand om dig.

Det är som om man har rätt att förvänta sig att livet är någon slags gudmor från sagans värld. Det är som i Askungen, plötsligt viftar livet glatt med sitt trollspö och uppfyller alla ens önskningar utan några som helst krav på en motprestation från din sida. Sorry, darlings. Så funkar det INTE!

Som detta med att önska sig att bli skådespelare

Självklart får man önska sig. Självklart får man drömma. Men man får inte tro att önskningar och drömmar är detsamma som verkligheten. Och det var nog det första – och viktigaste – jag INTE lärde mig på Scenskolan. För där skulle ingen ens komma på tanken att lära ut att skådespelare bara blir man. Så där bara. Hux flux vaknar man en morgon och är skådespelare…. Eller min favorit: Man föööööds till skådespelare!

Vilket jävla skitsnack! Ingen föds till skådespelare. Man föds banne mig inte till något enda yrke. Vad man än ska utföra behöver man lära sig saker först. Man behöver förstå vad det är för uppgift man är satt att utföra. Det gäller alla yrken. Alla!!! Det gör fullkomligt detsamma om man ska städa en toalett eller göra en hjärttransplantation. Man föds möjligen med en begåvning, en fallenhet, men man föds inte med kunskap och verktyg för att kunna utföra jobbet, kunna slutföra uppgiften.

Man blir inte skådespelare för att man vill bli det

Man blir det för att man jobbar sig till en kunskap, som gör att man – i bästa fall – kan försörja sig på det OM man har fötts med förutsättningarna. Med fallenheten för att ta till sig denna kunskap, alla dessa färdigheter man måste tillägna sig för att kunna bli en bra hantverkare.

Jaaaa, jag vet. Jag har tjatat om detta förut. Och det har jag INTE lärt mig på Scenskolan! En så okunnig och infantil inställning till ett högt specialiserat yrke skulle ingen, varken lärare eller elev, ens komma på tanken att tänka. Om det var så enkelt, varför skulle vi då sökt in?
Vi sökte ju för att vi ville lära oss allt detta underbara. Så nej, att tro att man föds till skådespelare lärde jag mig definitivt inte.

Så vad mer lärde jag mig INTE på Scenskolan?

När jag gick där var det väldigt lite prat om ”verkligheten”, om den värld vi skulle möta när vi gick ut. Men jag måste påpeka att den verklighet vi skulle ut i var väldigt annorlunda än den är idag. Då fanns respekten kvar, både i branschen och bland allmänheten, för teater som ett yrke. Det var otroligt sällsynt att någon, som inte var professionellt utövande eller som just hade genomgått en yrkesutbildning, fick jobb i vår bransch. På den tiden fanns det fler medlemmar i Teaterförbundet som var anställda på teatrar än det fanns frilansare, ett förhållande som är det totalt motsatta idag.

Dessutom var arbetslösheten bland TF:s medlemmar betydligt lägre än idag, även om vi alltid legat rejält över de nationella siffrorna för andra yrken. Jag är säker på att det pratas mycket mer på teaterskolorna om ”verkligheten” idag. För verkligheten har på många sätt blivit tuffare och hårdare och man får slipa armbågarna rejält. Då pratade vi till exempel oerhört lite om löner, om kollektivavtal, om arbetsmiljöproblematik, om allt det där trista som skulle komma ”sen”! Jag minns inte ens om det kom någon representant från vårt eget fackförbund, från Teaterförbundet och pratade med oss.

Jag skäms idag för att jag inte ens minns. Och om det kom någon… hur mycket lyssnade vi? Vi skulle ju erövra världen med vår talang och utstrålning, inte behövde vi bry oss om sånt tråkigt trams som lönenivåer och arbetsmiljöfrågor. Vi brann ju för vår konst, självklart skulle vi få jobb och få betalt – det skulle ordna sig och var inget att oroa sig för. Så gick vi ut. Och rätt fort insåg man att det blåste rätt kallt därute. I den riktiga världen. I den riktiga verkligheten. Inte för mig, jag hade tur. Fick jobb rätt omgående. Först en bra roll i en TV-serie på 6 delar, sedan dessutom ett års anställning på Dramaten.

Vi fick alla jobb i min klass. Alla utom en. Det kändes jävligt kymigt. Hen hade inga sparade pengar och fick ingen A-kassa, hen hade ju inte jobbat än. Det blev socialen som hjälpte till och hux flux var verkligheten där och knackade på. Och ”hen”, min klasskamrat var en ”hon”. Självklart.

För det är väldigt mycket svårare att få jobb för kvinnor är för män. Trots det är det oändligt många fler tjejer än killar som drömmer och kämpar för att få in en fot i vår bransch. När jag sökte till Scenskolan var det ungefär 4 gånger fler tjejer som sökte än killar. MEN… berättade lärarna som satt i juryn, de killar som sökte var oftast mycket, mycket bättre förberedda än tjejerna.

Fast det fanns undantag…

Jag minns killen, som hade skickat in ansökningshandlingar till tre högre utbildningar; Tandläkarhögskolan, Handels och Scenskolan. Jag var hans motläsare. Att vara motläsare innebar att förstaårseleverna varje dag under intagningsprovsperioden tog hand om ett visst antal sökande och hjälpte dem tillrätta – Vi försökte lugna och stötta, visa dem var de skulle gå in till jurysalen och var toaletterna låg. (Det var jätteviktigt. Man kissar mycket när man är nervös!) Vi hade fickorna fulla av halstabletter och huvudvärkspiller. Och vi läste emot, om någon valt en provtext med motrepliker. Då satt vi i kulissen och matade med repliker medan den stackars sökande stod därinne ensam framför juryn och dog tusen dödar av nervositet. Vi visste ju så väl hur det kändes, det var ju bara ett år sedan vi själva stått där.

Nåväl… min manliga sökande denna dag var glad och inte speciellt nervös. Han hade inte haft tid, sa han, att lära sig den förelagda texten utantill så han tänkte ta lappen med sig in. Han hade heller inte läst pjäsen texten kom ifrån,,,
- ”Hamlet…? E’ de’ den där snubben som knullar sin morsa?”
- ”Nej, det är Oidipus.”
- ”Vicket konstitt namn? Er’e nåt gammaldags!”

Jag undvek en diskussion om klassiska grekiska dramer och frågade istället om vad han hade för självvalt prov. Han skruvade lite på sig och sa – det länder honom till heder att han var lite generad – att han inte hunnit läsa och leta så han tänkte köra en dikt han ”skrev till Fassan på hanses fulseda’!” Jag log sardoniskt och önskade honom Lycka till. Tänkte att det kunde roa juryn. Det gjorde det. Fler nödrim har jag inte ens hört i Melodischlagerfestivalen.

När han kom ut från juryn var han lite rosig om kinderna och sa att han hade blivit lite nervös och det var ingen skön känsla, så han skulle nog satsa på att bli tandläkare i alla fall!
Så varför berättar jag denna historia? Jo, för att han är ett bra exempel på vad man INTE lär sig på Scenskolan. För på Scenskolan lär man sig att förbereda sig. Man lär sig att man lär sig sina repliker. Man läser HELA manuset, inte bara de bitar där man själv är med.

Var inte snorkig

Något annat vi INTE lärde oss var att vara snorkig och oförskämd mot alla som jobbar runtomkring oss på en teater eller en inspelning. På t.ex. en teater av Dramatens storlek finns bortåt 100 olika yrkestitlar. En teater består inte bara av skådespelare, där finns regissörer, producenter, perukmakare, maskörer, sömmerskor, skomakare, smeder, målare, snickare, scenarbetare, elektriker, ljussättare, chaufförer, receptionister, dramaturger, marknadsförare, sekreterare, assistenter, ekonomipersonal, dataexperter, städerskor, vaktmästare, biljettpersonal, inspicienter, sufflörer, påklädare, scenografer och många, många fler. Alla dessa är dina kollegor!

De är inte ditt tjänstefolk, de är inte där för att du ska vara otrevlig mot dem. De ska behandlas med samma respekt och tilldelas samma värdighet som du själv förväntar dig. Det känns faktiskt för jävligt att jag ens ska behöva påpeka detta, men alldeles för ofta uppför sig alldeles för många skådespelare som svin mot personalen runt omkring. Men… och det är ett viktigt men: Men man måste alltid ha i åtanke att skådespelaren är den sista i den kedja som vi alla som jobbar på en föreställning består av. Det är hen som ska gå in på scenen och representera allas vårt hårda slit. Därför ska inte heller någon runtomkring uppföra sig som ett praktaschel! Och då är det inte underligt om hen fräser till om någon vill lattja lite med hen just före entré eller en tanklös statist smyger fram och vill ha en autograf eller ta en ”selfie” just före en viktig tagning.

Så nej, jag lärde mig inte att behandla folk illa på Scenskolan. Tvärtom. Och för de av mina kollegor både de på och runtomkring scen - som inte lever upp till denna enkla maxim om att visa sina arbetskamrater respekt – Stick och brinn, pucko!
Och detsamma till alla som inte behandlar alla - precis alla - de jobbar med respektfullt och med vänlighet.

Fler tjejer än killar?

Jag nämnde förut att det är fler tjejer än killar som vill in i branschen. De vill in i en bransch där det fortfarande finns färre jobb för kvinnor är för män. En rätt motbjudande tradition, som fortfarande upprätthålls.

Shakespeare skrev ”Hamlet” omkring år 1600. Det är över 400 år sedan. Det var i och för sig en tid när även de kvinnliga rollerna spelades av män. Shakespeare är den störste pjäsförfattare som världen skådat, en människokännare med en sällan skådad talang att se in i människors hjärtan och psyke. Han skriver om riktiga människor av kött och blod och vare sig de är män eller kvinnor är de lika fullödiga.

Men… ”Hamlet” innehåller 16 manliga roller, men bara 2 kvinnliga. ”Tartuffe” av Molière innehåller 7 manliga roller, men bara 4 kvinnliga. De gamla grekerna var faktiskt bättre ibland. ”Lysistrate” av Aristofanes har allt som allt 16 roller plus en manlig och en kvinnlig kör. Och av dessa 16 är det 9 stycken kvinnliga roller. Fast ”Oidipus” av Sofokles har 10 roller plus en kör. Och även här är männen i majoritet. Bara 4 kvinnliga roller.

Fortfarande är det vanligare med färre kvinnliga roller både på scen och film. Fortfarande rollsätts slentrianmässigt när det gäller roller som inte är specifikt könsbestämda eller där det är nödvändig med en person som kanske är 1,90 lång och kan brotta ner en packad pundare.
Men oftast blir det så att står det ”Läkaren”, ”Polisen” eller ”Taxichauffören” i manus anställer man en manlig skådespelare i 9 fall av 10, trots att rollen inte kräver specifika manliga egenskaper som längd eller styrka.

Det är därför ordet ”hen” är en sabla bra uppfattning. På Stockholms Dramatiska Högskola får manusförfattarna lära sig att istället för det oftast använda ”han” skriva ’hen’ om sådana roller just för att få rollsättare, regissörer och producenter att tänka om. Att tänka bredare. Att tänka utanför de konventionella ramarna.

Jag hann berätta om detta med att skriva ’hen’ för min mamma.

Som i 59 år var gift med en regissör. En mamma som visste att kvinnlig rösträtt bara var 5 år gammal när hon föddes. Som inte kunde gå utanför huset som ung flicka utan att ha något på huvudet för att annars ansågs man vara ”lösaktig”. (Hacka i er det, Sverigedemokrater, som ondgör sig över att muslimska kvinnor använder sjal!) En mamma, som slutade arbeta när hon gifte sig och sen - f’låt älskade pappa, men så var det – skötte om 4 barn = vi tre ”riktiga” barn plus pappa. En mamma, som ständigt ställde upp med markservice och som aldrig klagade.

Jag berättade om detta med införandet av ”hen” i undervisningen i manusskrivande och hon sken upp. Och berättade om en gång när hon och pappa hade bråkat. Han hade bett henne läsa ett manus han skulle regissera för TV-teatern. Han pratade gärna om sina projekt med mamma och den här gången fanns en roll som läkare. Inte könsbestämd, inte namngiven.
Mamma föreslog en skådespelare för den rollen. En kvinna. Och pappa tittade häpet på henne och sa att det går ju inte, det är en manlig roll!

Och mamma sa att hon blev så – hennes eget uttryck – skitarg. Och hon hade skällt ut pappa efter noter. Nota bene – detta var på 60-talet, alltså i forntiden. Men hon gav sig inte. Och pappa lyssnade. Och den lilla rollen spelades till slut av en kvinna. Pappa fick slåss för det. Hans chefer var lika fast i könstänkande som pappa var.

Inte mycket ändrades efter detta, roller som hette Läkaren, Polisen, Chauffören rollsattes med män. Roller som hette Sjuksköterskan eller Expediten rollsattes med kvinnor.
Och där har inte mycket ändrat sig! Jag – och mamma – hoppas att det lilla ordet ”hen” öppnar för ett nytt tänkande.

För när det gäller jobb för tjejer är det fortfarande trängre i dörröppningen än det är för killar. Och även när man lyckats ta sig in i det heliga rummet är jämställdhet inte självklart.
Och det lärde jag mig INTE på Scenskolan. Där var det jämställt och det ska lärare och skola ha dunder-cred för!. Men verkligheten och skolan är två olika ting. Och den här gången låter jag någon annan avsluta. Den kvinnliga regissören, Elisabet Gustafsson, har skrivit en alldeles förträfflig text i Resumé. Läs den!
http://www.resume.se/nyheter/debatt/2014/04/29/vad-hjalper-det-att-alla-i-reklambranschen-brinner-for-jamstalldhet/

Anita Molander, skribent för Filmcafe.se
10 maj 2014

Filmcafe.se bevakar den svenska filmbranschen med artiklar och krönikor. Missa inte våra övriga artiklar som gör karriären lite lättare och roligare!

Kommentera
Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter, så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Andreas
Andreas
Mycket bra artikel, som alltid, Anita! Beklagar sorgen, för övrigt.
2014-05-13