Bortom Glamouren

Bortom Glamouren

Den bild av filmbranschen som målas upp via media speglar inte på något sätt verkligheten. Det är teater! Verkligheten finns bakom kulisserna. Lika lite som skådespelarna på en teater lever sina liv framför kulisserna, lika lite lever de som jobbar i filmbranschen sina liv i de kulisser, den bild, som media ger av branschen.

Verkligheten i konstrast till film

Filmbranschen sysslar ju med bilder, inte med verklighet. Filmbranschen går inte in och förändrar människors liv på riktigt, i alla fall inte direkt. Möjligen kan en film i bästa fall skapa en känsla som inspirerar till förändring på något plan. Det är dock andra som sysslar med verkligheten; Läkare, hantverkare, politiker mfl. Dom arbetar med direkta förändringar av verkligheten – och med verklighet här menar jag vad som är sant och viktigt för den enskilda individen. Är man sjuk så är det verkliga och viktiga att komma i kontakt med en läkare som kan hjälpa. Att se en film kan sedan antingen vara en flykt, tröst, inspiration eller liknande – men det är aldrig på riktigt!

När jag själv började med film och sakta gled in i tanken att detta var något jag skulle försöka livnära mig på, då kom jag av en slump nästan omedelbart i kontakt med en person som av någon anledning beskrev branschens baksida för mig. Vi var mitt i en kortfilmsproduktion och hade via en del företagsfilmer kommit i kontakt med ett teknikbolag. Vi hade hyrt en del teknik där till företagsfilmerna och hoppades nu att dom skulle kunna sponsra oss på kortfilmen. Vår tanke var ju att om dom hjälper oss nu, då ska vi återgälda det i nästa produktion – när vi har råd att betala. När vi ställde frågan, så valde personen då att berätta om en vän han haft. Vännen ifråga var en lycklig familjefar, som hade satsat allt på att bli återförsäljare av videokameror av ett visst märke på den svenska marknaden. Han hade stora fina visioner, d.v.s. bilder, för hur företaget skulle växa. Han hade belånat sitt hus och startat en firma – och skrivit avtal med leverantörer och hade kontakt med alla potentiella köpare. När han sedan drog igång, så visade sig att leverantörer valde att sälja direkt till alla stora kunder (TV bolagen) – vilket betydde att vännen blev stående med ett lager av kameror som denna inte kunde sälja ens till inköpspris. Konsekvensen blev att företaget gick i konkurs, han fick sälja sin villa. Frun tog barnen och lämnade honom. Han avslutade sitt liv genom att skjuta skallen av sig i garaget. Det var verkligheten.

När jag fick berättelsen berättad för mig, så blev det lite som en chock. Det var en sådan enorm kontrast till allt jag då, vid den tidpunkten, fått berättat för mig om filmbranschen. Den bild – och jag betonar att det var frågan om just en bild – som jag då hade av filmbranschen, var att det var en bransch fylld med lyckliga, fördomsfria, kreativa människor, med ett öppet sinne - som alla ville ha kul och skapa saker tillsammans. Personer som levde ett ganska bekymmersfritt liv helt enkelt. Från den dagen så hade jag dock plötsligt börjat få nya referenser som talade på motsatsen. Det blev som ett konto som allteftersom jag fick mer och mer erfarenhet och inblick i branschen, började fyllas på mer och mer.

I början så trodde jag att alla mina upplevelser som stod i kontrast av den där första bilden av hur branschen skulle vara, berodde på att jag inte riktigt lyckats ännu. Jag hade så att säga inte tagit mig fram till den ”riktiga” filmbranschen. Att göra några hundår hade jag ju räknat med, men när sedan åren blev allt fler och tvivlet började komma krypande. Bilden började krackelera och verkligheten skymtade där bakom. Det fanns ju dock saker som talade för att bilden jag hade inte riktigt stämde. Jag minns tex att jag flera gånger, under inspelningar jag jobbade på andras inspelningar, reagerade över uppmaningen att se till att det fanns alkohol vissa skådespelares loger. Jag var nog lite naiv, för jag förstod inte förens långt efteråt att detta berodde på att skådepelaren ifråga hade alkohol-problem – och det här var sättet som produktionen valde att hantera detta. Jag minns att när jag några år senare möttes av dessa skådespelares död, då fick jag dåligt samvete. Båda gångerna hade dessa filmproduktioner, som jag jobbade på, varit de sista filmerna som dessa skådespelare medverkade i.

Samtidigt: Eftersom jag först och främst ville skapa egna filmprojekt, så var jag inte så aktiv, i att söka jobb på andra filmproduktioner - som jag egentligen borde varit. Istället så jobbade jag under tiden extra som städare, lärare, fastighetsskötare mm – men mest av allt var det ärvda sparpengar som höll mig ekonomiskt flytande. Pengar som även fungerande som delfinansiering på otaliga filmprojekt. Hela tiden jagandes efter den där framgången man trodde skulle dyka upp efter nästa hörn – och då förändra allt. Det blev lite som en insats i poker, där man börjar tro på en hand och satsar lite och efterhand så skjuter man till lite till och lite tills – tills man plötsligt satsat för mycket för att lägga sig.

I nästa produktion finns det mer pengar?

Ofta kombinerade jag även gratisjobb åt andra, för att få in en fot eller som gentjänster – med produktion av egna projekt. Det är klart att man reagerade över de absurda arbetstiderna och arbetsvillkoren. Klart att man inte tyckte att det var okej att som produktionsassistent på filmer jobba nästan dygnet runt och ibland tvingas köra bil trots att man knappt kunde hålla ögonen öppna. Att få krav på sig från anställda om att betala ut pengar svart, eftersom dom tyckte ersättningen var för låg. ?Fast tanken var ju hela tiden att detta var tillfälligt. Att det bara var i just - denna - produktionen det inte fanns tillräckligt med pengar. I nästa skulle det säkert finnas utrymme för fler anställda, mer rimlig lön osv.

Det gick ju även ganska bra, i alla fall om man bara ser till den där bilden som media brukar måla upp. Vi vann priser för filmer, blev omskrivna, hade möten med kändisar och viktiga personer i branschen. Vi fick publicitet och filmerna uppskattades av publiken – men det gjorde inte att kontrasten mellan den bild jag hade och hur verkligheten var blev mindre. Snarare tvärtom. Jag gick fortfarande hem ensam på kvällarna, eftersom jag medvetet sköt upp det där med familj. Jag jobbade även dygnet runt för nästan inga pengar alls. Ibland fick jag ringa viktiga samtal till finansiärer från fikarummet där jag jobbade som fastighetsskötare, klädd i blåställ. Återigen blev den där skillnaden mellan bild och verklighet påtaglig. För jag var ju livrädd inför tanken att de viktiga personer jag ringde, skulle förstå att jag inte satt på något fint kontor.

Ta tillbaka kontrollen

De av mina vänner som inte hade samma ekonomiska trygghet som jag, tvingades göra sina mer drastiska val tidigare. En del valde att sluta och sadla om i en ny karriär. Andra att flytta till ställen där dom enklare kunde få jobb. Dock var det intryck jag fick att de flesta var mer olyckliga och jobbade för lägre timlön, än t.ex. fastighetsskötarna jag jobbade tillsammans med. Jobbet med film-produktionerna gick även allt mer ut över det lilla privatliv som fanns kvar för mig. Jag minns när jag en gång var tvungen att prioritera att köra en teknikbil från Göteborg till Stockholm, istället för att gå på en släktings begravning. Det blev även allt mer uppenbart att alla i branschen inte mådde så bra. Det började med enstaka incidenter med personer som bröt samman på filmproduktioner, samtidigt som jag fick höra historier från arbetskollegor, som på andra produktioner t.ex. fått städa hotellrum rena från droger – och i vissa fall köra väskor långa sträckor för att någon känd skådespelare eller skådespelerska inte vill ta väskan på flyget (Vad som var i dessa väskor kan man ju bara spekulera i). Jag kunde ju även ta del av hur personer jag lärt känna på filmproduktionerna - eller som jag kände till och gärna velat jobba med, tog sina liv. Den där historien som jag fått berättat för mig, om mannen som sköt sig själv i huvudet, den började komma allt närmare.

Till slut var den där bilden jag haft av branschen helt krossad och hoppet allt som fanns kvar. Hoppet om att min upplevelse av verkligheten, inte var den sanna. Även om jag egentligen visste bättre. Vid den här tidpunkten så var jag sannolikt redan på väg in i väggen, för jag minns inte ens hur jag tänkte. Det jag vet är att jag hade två jobb. På dagarna mellan 06.45-16:00 jobbade jag som fastighetsskötare – och efter det jobbade jag med filmprojekten fram till sent in på natten. Det dröjde ju inte länge innan omdömet började svikta. Jag ärvde nya pengar och ökade insatsen i filmprojekten med någon nolla till. I tron om att det var detta som var problemet. Jag tänkte att det inte fungerade med framgångsrika kortfilmer för att bevisa som kompetens för att få göra långfilm (som var målet). För att få göra långfilm, så krävdes att man gjort en långfilm. Ett moment 22, som måste lösas.

Men eftersom jag vid tidpunkten var på väg in i väggen, så blev effekten dock den motsatta. Jag blev motvilligt indragen i projekt som redan var startade, med personer med psykiska problem. Droger, sexuellt ofredande, utnyttjande av amatörskådespelare osv. Även om jag vid den här tiden blivit lite härdad från andra inspelningar, så blev det här lite för mycket att hantera – och det hela kulminerade när jag utsattes för ett bedrägeriförsök via ett förfalskat kontrakt. Då kände jag att det var dags att ta en ”time out” och dags att ta tillbaka kontrollen över livet.

Hedrat löftet till mig själv

Efter något år så ansåg jag åter att jag hade kontrollen, nu genom att bättre prioritera ledig tid, endast gå in i filmprojekt som jag verkligen brann för själv – och aldrig satsa mer än jag hade råd att förlora. Framförallt lärde jag mig att tacka nej och säga nej till uppdrag som inte gav mig något. Det gick bättre. Jag mådde bättre och mina samarbeten fungerade bättre. Jag hade även tid att träffa min blivande fru och umgås mer med vänner. Arbetet blev mer balanserat, även om det fortfarande kostade mer pengar än det genererade. Samtidigt hade ju även vissa av mina tidigare vänner, klasskamrater osv, som också satsat på samma bransch ”slagit igenom”. Några hade åkt till Hollyood, andra hade fått fasta jobb i branschen här hemma – så jag skapade en ny bild av att det kanske gick, trots allt.

Jag tänkte att jag i alla fall ville göra en långfilm, innan jag helt gav upp tanken och sökte mig vidare i livet. Så blev det också! En del av er kanske minns filmen SKILLS. Den tog oss hela vägen till Cannes, American Film Market och såldes till massor av länder. Det kändes bra, men samtidigt inte! Filmen hade inte spelat in sina pengar. Den hade gått okej i utlandet, men intäkterna från försäljningen i Sverige skapade stora hål. I efterhand förstår jag att det mest berodde på att mina kalkyler var allt för optimistiska – och att jag jämförde vår film med fel sorts filmer. Men oavsett anledning så stod jag ju där. Jag hade belånat huset och skramlat med bössan inför vänner och familj, för att få ihop finansiering till filmen. Lyckligtvis hade jag dock hedrat löftet till mig själv att inte satsa mer än jag hade råd att förlora, även om jag gått in med mer än jag från början tänkt. Lite räddades jag kanske där av att filmen faktiskt genererade lite intäkter från utlandet, så allt jag satsade var ju inte förlorat.

Det tog mig 20 år att få den insikten

Dock så gav mig ju filmen en helt ny plattform, nya kontakter och plötsligt en känsla av att vara på gång igen. Nya filmprojekt initierades med fokus på utlandet och nätverkande med internationella företag på framförallt Cannes festivalen. Men mitt i allt det där, så fick man då och då känslan att allt bara var en fasad. En bild. Att verkligheten fanns bakom – och att den inte var lika lockande. Jag minns tydligt när jag fick dessa tankar bekräftade. Det var vid ett frukostseminarium i Cannes, där en av kollegorna tydligt uttryckte det jag själv gick och misstänkte. Att företagen som visar upp sig i Cannes bara visar en fasad. Att bakom ytan av massiv marknadsföring, mingelpartyn och filmpremiärer – så har de flesta bolag väldigt, väldigt kärv ekonomi och anledningen att det inte blir några pengar över till filmskaparna är just för att bolagen blöder pengar för att hålla fasaden uppe. Han hade själv jobbat på flera av dessa säljbolag i många år, så han visste vad han pratade om. För mig hade allt detta nu även blivit lite av vardag. Det var jättespännande i början, men efter jag fick barn så blev det mer som ett jobb som skulle göras. Förvisso ett ganska roligt jobb, men svårt och allt annat än lönsamt. Fortfarande var det tvärtom. Bilden och verkligheten var återigen två skilda saker. Att få sitta med vid frukostträffar i Cannes och prata med branschfolk, garanterar inte att man kan leva på det!

Ungefär samtidigt hade jag även upptäckt att den bild jag skapat av mina vänner som ”slagit igenom” inte alla gånger stämde. Visst, i vissa fall gjorde den det. I andra fall, så var det återigen en fasad, en bild som krackelerade när man började syna den närmare. Verkligheten fanns bakom. Det var i de flesta fall fortfarande mycket jobb för låga löner, långa perioder av arbetslöshet och arbetsvillkor som unikt odrägliga jämfört med andra branscher.

Ungefär samtidigt hade jag även upptäckt att den bild jag skapat av mina vänner som ”slagit igenom” inte alla gånger stämde. Visst, i vissa fall gjorde den det. I andra fall, så var det återigen en fasad, en bild som krackelerade när man började syna den närmare. Verkligheten fanns bakom. Det var i de flesta fall fortfarande mycket jobb för låga löner, långa perioder av arbetslöshet och arbetsvillkor som unikt odrägliga jämfört med andra branscher.

Detta gjorde att trots att SKILLS började svalna lite på marknaden, så fanns det fortfarande ett intresse för att diskutera mina projekt – och jag hade fortfarande lite av hoppet kvar. Men när jag i möte efter möte med andra bolag, fick responsen att dessa Hollywoodskådespelare inte var starka nog att bära en sådan här film, då började jag återigen tvivla. Bilden jag hade var ju att detta närmast var riktiga stjärnor, men verkligheten var tydligen att marknaden värderade dem annorlunda. Det blev därför uppenbart att jag var på väg att ta en mycket större ekonomisk risk än jag trodde. Jag gjorde därför försök att i förhandlingen minska min risk, men tvingades tillslut till en punkt där jag kände att jag antingen skulle riskera att få se det hela som att betala för att få nya kontakter, eller att tacka nej till samarbetet. Jag valde det senare – och bestämde mig för att ta en time out för att studera. Året gick och gav mig lite distans och möjlighet att se nyktert på branschen. Idag ser jag filmskapandet som en renodlad hobby och har inga förhoppningar om att kunna försörja mig heltid på det.

Det tog mig 20 år att få den insikten, acceptera den - och vara nöjd med den!

En vinnare ändå!

Vad vill jag då ha sagt med allt detta? Jo, först och främst naturligtvis att den bild av filmbranschen som målas upp via media inte på något sätt speglar verkligheten. Det är teater! Verkligheten finns bakom kulisserna. Lika lite som skådespelarna på en teater lever sina liv framför kulisserna, lika lite lever de som jobbar i filmbranschen sina liv i de kulisser, den bild, som media ger av branschen. Vad innebär då detta i praktiken? Jo, att de flesta i branschen faktiskt försörjer sig på annat sätt än den titel som står på deras visitkort. Det kan vara genom annat arbete, a-kassa eller genom att frilansa i andra funktioner än det man egentligen ser som sitt yrke. Det innebär också – och det här tycker jag är viktigast av allt – att branschen inte på något sätt gör dig lycklig. Snarare pekar allt på det motsatta. Arbetsmiljön i filmbranschen är många gånger fruktansvärd och fastighetsskötarna jag jobbade med upplevde jag som väldigt mycket lyckligare än de flesta kulturarbetare jag jobbat med. Det innebär också att den som ger sig in i filmbranschen måste veta varför. Varför är detta viktigt? Man lever bara en gång. Är den högsta drömmen i livet att leva bakom kulisserna 51 av årets veckor, för att få vistas framför en vecka om året – eller är det kanske att skaffa en lycklig familj. Det ena utesluter naturligtvis inte det andra, men det finns enklare vägar att nå det andra, än via filmbranschen.

Ska jag ge ett avslutande råd, så blir det samma som Francis Ford Coppola. Se till att skaffa barn tidigt. Det gör att du förhoppningsvis prioriterar rätt i livet snabbare. Det är lättare att tacka nej till gratisjobb eller andra dåliga erbjudanden, om man har barn. Det är även lättare att tacka ja till jobb man kanske inte riktigt känner för, men faktiskt behöver ta. Man vet att man har ett ansvar inför barnen. Coppola ville aldrig göra Gudfadern, men han behövde pengarna! När väl filmen var klar, så ville han absolut inte göra tvåan, men var tvungen.

Det blev aldrig Hollywood för min del. Det blev inte ens heltidsarbete i svenska filmbranschen. Men det är helt okej. Min resa slutande inte med att jag sköt skallen av mig i garaget. Istället slutade den med insikten att jag kan fortsätta med film - som en hobby – och kombinera det med ett lyckligt familjeliv. Mot bakgrund av det känner jag mig faktiskt som en vinnare ändå!

Tomas Amlöv, skribent för Filmcafe.se
23 oktober 2014

Filmcafe.se bevakar den svenska filmbranschen med artiklar och krönikor. Missa inte våra övriga artiklar som gör karriären lite lättare och roligare!

Kommentera
Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter, så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.