Att jobba i filmbranschen

Att jobba i filmbranschen

Det finns inte många branscher som vår.
Där man jobbar tills jobbet är klart, man rusar inte hem klockan fem bara för att man på papperet slutar då. Jag är stolt över vår bransch.

“WE FEW, WE HAPPY FEW, WE LITTLE BAND OF BROTHERS…”

Det är ett berömt citat. Som gav namn åt en alldeles väldigt bra TV-serie om en grupp amerikanska soldater under andra världskriget. Men från början är det ett citat ur Shakespeares ”Henry V”. Kung Henry håller detta tal inför slaget vid Agincourt år 1415, under Hundraårskriget.

Engelsmännen är långt färre än fransmännen och förväntar sig inte en seger. Så Shakespeare låter Henry hålla ett tal om vänskap och solidaritet och lojalitet och att inte ge upp även om omständigheterna är emot dig. Det är inte för inte som just detta citat har blivit ett sånt citat man använder, när det gäller att beskriva en grupp människor som håller ihop i vått och torrt.

Jag tänker ofta på det citatet när jag tänker på vår bransch. För jag är faktiskt på många sätt väldigt stolt över den. Det finns inte många branscher som vår. Där man jobbar tills jobbet är klart, man rusar inte hem klockan fem bara för att man på papperet slutar då. Att det sen är självklart att vi ska ha kollektivavtal och arbetslagar som reglerar lägsta löner och hur vi ska betalas, hur arbetsplatsen ska vara utformad för att vara säker och trygg och hur mycket man får arbeta är självklart. Det är inte det jag talar om. Vad jag menar är vår egen grundinställning till vårt jobb. Vi jobbar så länge som behövs! Dumt? Ja, ofta, men vi gör det ändå! Och vi håller ihop!

Min farfar sa det bäst: ”Jag har betalt för att älska de jag jobbar med!” Han menade självklart inte att man ska vara någon slags mespropp, som ständigt är till lags och böjer på nacken och inte höjer rösten om något går fel eller om man har en annan åsikt. Nej, vad han menade var just det att de man älskar kan man vara rak mot. Man kan tala sanning och diskutera för man vet att vi alla strävar mot samma mål. Alla vill samma bästa möjliga resultat.

Man är lojal och solidarisk och man jobbar med varandra, inte mot varandra. Det är därför jag föredrar att säga ”medspelare” framför ”motspelare”. Jarl Kulle, en av de bästa skådespelare vi haft i detta land, talade alltid om ”kamraterna” när han beskrev sina kollegor på Dramaten eller på en filminspelning. Och de han talade om var inte bara de andra skådespelarna, det var lika mycket maskörerna, påklädarna och scenteknikerna. Jag tycker så mycket om det för det är så sant. Vi är alla kamrater på vår väg mot en premiär på en pjäs eller färdigställandet av en film. Och om vi inte kan jobba ihop syns det i det färdiga resultatet.

För 20 år sen fick jag en present när jag jobbade på Dramaten

Jag fick jobba med en författare och regissör som hette Derek Walcott. Han skulle komma och regissera sin egen pjäs ”Sista Karnevalen”. Pjäsen utspelades på Trinidad och handlade bland annat om just hudfärger och klasser, om hur den gamla kolonialismen stöts och blöts mot en ny verklighet där den gamla rangordningen varken är självklar eller önskvärd. Rollerna var många och hudfärgerna på rollerna likaså.

Jag läste pjäsen och började fundera på vilka skådespelare som kunde komma ifråga och det var första gången som polletten verkligen föll ner i mitt huvud. Hur få skådespelare det fanns i Sverige med en annan hudton än min egen grå-rosa-beiga. Den som i dagligt tal kallas vit.

Så dök Derek upp i Stockholm och det var som en ny sorts vind svepte in på Dramaten. En varm och mild bris men med en oändlig styrka. Derek var då lite över 60 år, han är född på en av världens vackraste platser, ön St Lucia i Karibien, belägen mellan Martinique och St Vincent. Han hade i flera år drivit en teater på Trinidad, och var nu professor i bl.a. litteratur vid universitet i Boston.

Nu skulle vi börja rollsätta ”Sista Karnevalen”. I denna pjäs fanns två roller där hudfärgen var viktig för själva historien som berättades. Bl.a. en svart butler. En skådespelare var tillfrågad om han ville göra denna roll och hade svårt att tacka ja. Inte för att han inte tyckte om pjäsen eller inte ville vara med. Utan för att han var vit och tyckte han tog jobb från en svart skådespelare. Och han tyckte det kändes förnedrande ifall han skulle sminkas till en mörkare hudfärg, det skulle bli som black and white minstrel show.

Då satte sig Derek ner med honom och sa i princip så här: ”Kan en svart skådespelare spela Hamlet? Självklart kan han det, men än så länge är det så att det kommer att skrivas mer om att han är svart än om hans kvaliteter som skådespelare och hans tolkning av rollen. Enda sättet att komma förbi detta är att vi envetet struntar i hudfärg när vi rollsätter. Barn förstår detta. När barn bestämmer sig för att leka indianer och cowboys delar de upp sig i två grupper.

När de väl bestämt sig för vilka som är indianer så tror hela gruppen barn stenhårt på att de som leker indianer är indianer. Varför ska vuxna uppföra sig mer korkat än barn? Om vi påstår att du, vit svensk skådespelare, är den svarte butlern George så ska publiken tro på det, gå med på den överenskommelsen. Så om du säger ja till att spela George hjälper du till att bana väg för att en svart skådespelare en dag ska kunna spela Hamlet utan att man bryr sig om hans hudfärg!”

Självklart tackade skådespelaren i fråga ja till att spela rollen. Och blev så vidunderligt bra! I denna pjäs fanns de flesta färgschatteringar vad gäller hudtoner. Men alla roller spelades av vita skådespelare och det var många kommentarer från publiken. Om att de efter en liten stund inte tänkte på det. Publiken reagerade som barnen! Vi påstod att den var svart och den var brun och den var vit. Och publiken gick med på överenskommelsen och hudfärgen delegerades till den sopsäck där den hör hemma. Den fantasilösa och inskränkta! Men vi har fortfarande kvar att se en svart Hamlet eller en vit Othello där man inte kommenterar hudfärg utan uppsättningens kvaliteter.

I London är det betydligt mer och fler av olika hudfärger på scen. Där blandas ofta friskt och okonventionellt. För några år sen såg jag om en av mina favoritmusikaler i London, ”Les Misérables”. Där hade de verkligen förstått det här! För värdshusvärden, M Thénardier, spelades av en vit skådespelare, hans hustru av en svart skådespelerska och deras dotter, Eponine, av en fantastisk tjej från Filippinerna. Och det blev så rätt för var och en var castad på grundval av sin talang och inte sin hudfärg. Vi har en jäkla bit kvar här i Sverige.

Inom vår bransch finns plats för alla

Teatern är en tillflyktsort för alla som någonsin drömt om att få vara precis som de är. Och jag säger ”Teatern” med stort T och menar lika mycket dans eller film eller TV eller musikal eller vad det nu vara månde där det handlar om något ”vi” vill berätta för en publik...

Det är inte för inte som Teatern är och alltid har varit en fristad för alla möjliga mer eller mindre udda eller annorlunda typer. Och jag lägger ingen värdering i ordet annorlunda, men samhället gjorde länge det. Var man t.ex. gay var det lättare att få vara sig själv i Teatervärlden än i det övriga samhället.

När jag växte upp – i en teaterfamilj – var jag omgiven av olika familjekonstellationer. Tant och farbror, tant och tant eller farbror och farbror. Det var inget konstigt med det, det var min verklighet.

Min farfars bästa vän, farbror Thorsten, var antagligen gay. Men det var inget man diskuterade eller brydde sig om. Han var min farfars allra bästa vän i över 60 år. De lärde känna varandra när de började i samma klass på Dramatens elevskola 1907. Och de förblev de bästaste av vänner till Thorstens död 1969.

Om nu Thorsten var gay var det bara var så och inget jag funderade över eller brydde mig om: Det enda som betydde något var när Thorsten kom hem från någon av sina otaliga resor runt hela världen, sprängfylld med historier som fick oss att kikna av skratt runt matbordet vid farfars och farmors Välkommen-hem-middag för honom. Jag minns fortfarande första gången jag hörde ordet ”bög” dels sagt för första gången och dessutom sagt i en nedsättande ton. Det var på Skeppargatans ungdomsgård här i Stockholm.

Ett gäng killar diskuterade om de skulle gå ut i Humlegården och ”knacka bög”. Jag minns fortfarande hur arg och spyfärdig jag blev när jag fick uttrycket förklarat för mig. Homosexualitet i Sverige blev legaliserat 1944, men den medicinska klassificeringen av homosexualitet, som en form av psykisk störning, kvarstod fram till 1979! Fram tills för bara 34 år sen var man alltså medicinskt sett sinnesjuk om man var gay!!! Hur sjukt var inte det!!!

I Teaterns värld var och är det okay att vara gay

Visst fanns – och finns - det homofober, men de var – och är - i minoritet. Det var - och är - helt enkelt få som brydde - eller bryr - sig. Toleransen mot alla inom branschen var – och är - hög. Vi är kamrater, vi sitter i samma båt och vi bryr oss om varandra. Oftast! Än så länge görs det, i det samhälle vi lever i, stor sak av att någon kommer ut som gay, framför allt om sammanhanget är sådant att man inte är van vid utövare som är homosexuella. Titta bara på vilken uppståndelse det blev när Anton Hysén - bless him – ko ut.

Det är inte riktigt samma sak när någon ”kommer ut” i vår bransch. Jo, i kvällstidningarna eller annan slaskpress som Hänt i Veckan eller Svenska Damtidning! Det säljer lösnummer och de braskar på med storleken på bokstäver i rubrikerna. Men inte inom vår bransch. För vi vet. Och vi bryr oss faktiskt inte speciellt ofta eller mycket. Visst finns det homofober i teatervärlden. Men de är i minoritet. Och oftast ganska fåniga. Man kan inte sitta vid kaffebordet i vår värld och berätta råa bög-skämt, det landar liksom så jävla fel.

Men även om jag nu slår mig för bröstet och påstår att vår värld på många sätt är en fristad så är det en sanning med modifikation. Visst katten har vi fördomar! Det kan till exempel ibland märkas när man diskuterar rollsättning. Hur ofta får man se en gay skådespelare spela straight?

Tvärtom händer dock. Se bara på den underbara TV-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Det pratas, skrivs, skvallras och undras ifall skådespelarna är gay eller straighta? Ärligt talat, vilken jävla roll spelar det egentligen? Är inte det enda kriteriet hur väl de gestaltar karaktären?

Hur ofta ser man ett manus eller en historia där folk råkar vara gay, men det är inte viktigt för historien, de bara är det. Som i filmen ”Fyra Bröllop och en Begravning”. Ett gäng vänner, ett av paren är gay. Det görs ingen stor sak av det, det bara är så och hur det berättas är fantastiskt. De är två människor bland andra människor och deras sexuella läggning är totalt oviktigt för utvecklandet av storyline.
Och det är underbart.

För jag skiter högaktningsfullt vad folk tänder på i sina privata liv när det är, som man säger på engelska ”between consenting adults”. Som Mrs Patric Campbell, skådespelerska och väninna till George Bernard Shaw, sa vid förra sekelskiftet:
”I do not care what people do as long as they don’t do in the street and frighten the horses!”

Och skrapar man vidare på vår skenbart toleranta yta hittar man fler märkliga företeelser. Sverige har idag en stor andel medborgare, som icke är blonda och blåögda. Men hur ofta återspeglas det på scen eller på film? Då menar jag inte filmer som ”Snabba Cash” eller ”Jalla Jalla” eller ”Vingar av Glas” där en ”annan” kultur är en del av grundpremisserna för storyn.

Jag menar alldeles ändå. Så där som med det gaya paret i ”Fyra Bröllop och en Begravning”. Det börjar synas en och annan reklamfilm där folk inte är blonda och blåögda, här och var i filmer dyker det upp en svart kalufs eller en mörkare hudfärg, men det är fortfarande i en minoritet av produktioner. Och för det borde vi skämmas!

Jag låter Derek Walcott få sista ordet…

På hösten, när ”Sista Karnevalen” gått i ett halvår på Dramaten, kom så den där torsdagen när Svenska Akademin meddelar vem som fått årets Nobelpris i Litteratur. Stort jubel utbröt när någon kom rusande in i lunchrummet och hojtade att årets mottagare var ingen mindre än Derek Walcott! Så Derek kom tillbaka till Sthlm, tillbringade det mesta av sin lediga tid på teatern och föredrog att alla intervjuer – och det var många - gjordes på Dramaten.

Jag satt med på de flesta med svenska journalister, ifall språkförbistring skulle uppstå. Många frågor kom om hudfärg. Mer eller mindre pretentiösa frågor om hur mycket Dereks egen hudfärg hade spelat in när det gällde hans författarskap. Jag undrade varje gång i mitt stilla sinne om de frågat en vit författare, som just fått Nobelpriset, samma sak. Men Derek var guldnougatfärgad, så då var det tydligen fritt fram. Och varje gång denna fråga dök upp hände samma sak. Derek sjönk längre ner i fåtöljen, hans sjögröna ögon blev plötsligt väldigt uttråkade och han svarade:
”Hudfärg?.... Färg är bara viktigt för mig när jag målar akvarell!”

Anita Molander, skribent för Filmcafe.se
13 maj 2013

Filmcafe.se bevakar den svenska filmbranschen med artiklar och krönikor. Missa inte våra övriga artiklar som gör karriären lite lättare och roligare!

Kommentera
Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter, så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.