Mee too... eller?

Mee too... eller?

Krönika Kommer ni ihåg uttrycket Me Too? Eller #MeToo som det oftast skrivs. Med en hashtag för att det ska kunna spridas så lätt som möjligt. Nu är det 5 år sedan Me Too-rörelsen slog ner som en bomb i våra liv. I alla fall i mitt.

Det började med en tweet

Det började med att skådespelerskan Alyssa Milano tweetade om vad hon hade
upplevt för bemötande från en namngiven producent. Hon skrev:

”- Om du har blivit sexuellt utnyttjad eller trakasserad, svara på den här tweeten med
me too – jag också”.

Hon gjorde det den 15 oktober 2017 i samband med rapporteringen började om att Hollywoodproducenten Harvey Weinstein anklagats för våldtäkt av flera kända skådespelerskor. Hans beteende hade nämligen länge tystats ner av filmindustrin.
Uppmaningen blev snabbt viral och det skapades en hashtag , #metoo, i syfte att visa hur utbrett det är med sexuella trakasserier. Hon uppmanade sina kvinnliga kollegor att svara med frasen ”Me too” om de kände igen sig. Om de gjorde? Det blev en låga som tände en präriebrand.

Mängder med kollegor hörsammade hennes uppmaning att svara just ”Me too”. Och nu var det inte tyst längre. Nu började det skrivas om det med stora rubriker. Och ett stort antal skådespelerskor i USA redogjorde för sexuella påstötningar och handlingar av olika slag, som man förväntades utföra för att få jobb.

- Nu plötsligt kom detta upp i ljuset,
- Nu plötsligt talades det helt öppet om detta för första gången.
- Nu plötsligt fick utsatta kvinnor höras.
- Och ett antal höga – och låga - herrar tvingades darra på manschetterna.

Jag kunde skriva under

Här i Sverige blev gensvaret enormt när det hela började. Jag minns så väl den där höstdagen för 5 år sedan, när mailet kom med frågan om jag kände att jag kunde skriva under ett upprop med rubriken MeToo. Om jag kunde? Inom några minuter var det ivägskickat.

Visst skulle jag kunna berätta detaljer, namn, minnen… Men det gör jag inte! Jag nämner inte namn. Det var hela vår bransch väldigt noga med att inte göra. Det var strukturerna vi var ute efter, inte personerna. Vi ville – precis som våra amerikanska systrar – visa på mönster och beteenden som äntligen måste få ett slut.

Några enskilda kvinnor gjorde det, nämnde namn, men rörelsen gjorde det inte.
Jag kan ju inte säga annat än att jag förstår dessa tjejer som nämnde namn. Men
rörelsen som helhet koncentrerade sig på företeelsen och pekade inte ut individer. Vi
tyckte alla det var viktigare att sätta strålkastare på uppförandet, på tänket bakom att vissa män uppför sig på detta sätt. Nu hör det till saken att jag vet om en himla massa. Men jag har bara snuddat vid egna upplevelser. Såna upplevelser som mina kvinnliga - och några manliga – kamrater har fått utstå. Jag har nämligen haft en osynlig skyddskåpa. Mitt efternamn.

Min familj har varit inom teatern sedan 1880-talet. Några gånger, precis när jag började göra jobb i branschen, hände det att någon gled lite för nära, andades lite för tungt, inte hade ögonkontakt med mig, ögonen var uthällda i min urringning eller på mina tuttar.

Jag har aldrig varit speciellt rädd av mig, jag har fått hjälp att utveckla en stadig och stark självkänsla av min mamma och pappa och tar ingen skit från någon. I såna situationer hjälpte det oftast att med oskyldiga ögon klämma ur mig den lilla frasen: ”Jag ska hälsa från Pappa/Farfar”.

Två förbryllade ögon hittade plötsligt mina och frågan ställdes då om vem Pappa resp. Farfar var? Mitt svar fick alltid karl-fan att backa metervis. Det var som att ha en hemlig talisman, som skyddade mig från alla faror. Fast jag ska ärligt säga att dessa situationer är den enda gången jag varit tacksam för mitt efternamn i den här branschen, men det är en annan historia. Men så har det inte varit för alla.

På Dramaten hade vi en underbar påklädare, Olle, som var chef för Påklädar- avdelningen. Han brukade ta ett ordentligt snack med nyanställda flickor och varna dem för vissa skådespelare. Att aldrig gå in i deras loge ensamma, att alltid se till att de var två som dök upp. Det fanns skådespelare man aktade sig för att åka hiss med. Eller om det var slut på arbetsdagen och man var på väg ut från huset så väntade man en stund för att inte slå följe till buss eller tunnelbana.

Mer borde ha hänt

MeToo i Sverige blev oerhört omskrivet och känslan av att det äntligen talades om
detta förbjudna var så förlösande. Den 19 november 2017 anordnades en gala på
Södra Teatern med uppläsningar av hundratals vittnesmål. Det sändes i TV och mycket uppmärksamhet gavs åt eventet. Drottning Silvia och Kronprinsessan Viktoria och andra honoratiores satt i publiken.

Men vad hände sedan? Faktiskt en hel del även om det inte märkts lika mycket.
Men mer borde ha hänt. Facebook kunde berätta att efter att #MeToo blev viral 2017 uppgav nästan hälften av dess amerikanska användare att de hade vänner som utsatts för någon typ av sexuellt övergrepp.

Det pratas en del om en s.k. backlash nu, så här fem år efteråt. Det ser jag som ett enda stort skitsnack. MeToo lyfte ändå upp ett problem som förut sopats under mattan. Eva Röse, en av initiativtagarna här i Sverige intervjuades i TV4:s morgonprogram och hon formulerade det hela så bra att hon får tala själv.

Lyssna själva: Röses ilska efter påstådda metoo-backlashen: ”Blir absolu... - tv4.se.

Något annat jag tycker ni ska försöka få tag på är en film som heter ”Bombshell” (På
svenska ”När tystnaden bryts”). Med Nicole Kidman och John Lithgow. Det handlar om Roger Ailes, en av grundarna av Fox News och även VD för företaget. 2016 anklagades han först av en och sedan av till slut 23 kvinnor för olika typer av sexuella närmanden och övergrepp vilket till slut ledde till att han fick gå från sin post. Detta hände alltså året för #MeToo. Jag tror den finns att hyra.

Och slutligen … ”Unbelievable”. Den såg jag på Netflix. Den berörde mig djupt. Den handlar om en ung flicka med trasslig bakgrund, som blir våldtagen. Men polisen tror henne inte och hon blir anklagad för att ha ljugit. Den grep mig djupt och vad jag framför allt gillade var att den så klart tog ställning för offren. Och än mer otäckt blir det när man vet att det bygger på en sann historia. Ni kan se trailern nedan.


Så hur är det nu?

Jag ska ärligt talat säga att jag blev förtvivlad när jag häromdagen hittade en
artikelserie i tidningen ETC. Om vad som kan hända om man låter pojkvän eller
sexualpartner ta bilder eller filma när man är avklädd eller har intima stunder.
Vad som kan hända när förhållande tagit slut och dessa högst privata filmer eller
bilder kommer ut på nätet. Man känner aldrig en sådan tillit till någon annan människa som man gör när man är kär. Och man känner sig heller aldrig så sviken, som när den man har gett sin kärlek och sin tillit, sviker å det grövsta. Vi har kommit en bit på väg, men vi är långt ifrån framme.

Och för att komma dit måste vi jobba ihop, prata med varandra, öppna våra ögon
och aldrig någonsin ta någon sådan skit från någon, strunt samma vem det är.
Det kommer snart en film om vad man kan kalla början på #MeToo. Den handlar om
två journalister, Megan Twohey och Jodi Kantor på tidningen New York Times, som
var de första journalister som började kritiskt undersöka alla rykten om Harvey
Weinstein. Den heter ”She Said” och har Sverigepremiär den 18 november.
Se den, säger mina vänner i USA. Slutligen…

Den här lilla snutten hittade jag på YouTube.



Hur hemskt det hela än är, känns det skönt att veta att det finns så himla många
män, som förstår precis vad det handlar om och som har tagit sig friheten att skratta
åt det. Dario Fo, författare, skådespelare och Nobelpristagare fick ofta frågan varför
han skrev farser om hemskheter. Hans svar är briljant!

- Om man skrattar åt det hemska behåller man sin vrede över hur fel det är att sånt får förekomma.

Så släpp fram ett garv, så fortsätter vi att slåss för denna kamp är inte över!

Anita M



Anita Molander, skribent för Filmcafe.se
25 december 2022

Filmcafe.se bevakar den svenska filmbranschen med artiklar och krönikor. Missa inte våra övriga artiklar som gör karriären lite lättare och roligare!

Kommentera
Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter, så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Medlemskap

Kom närmare drömmen.

Vi söker ständigt nya talanger framför och bakom kameran! Sedan 2002 har vi hjälpt produktionsbolag och producenter att hitta rätt team till filmproduktioner.

Nå över 30.000 medlemmar.

Sedan 2002 har vi hittat rätt team till filmproduktioner. Nå nya talanger framför och bakom kameran!