Victor Löfvenberg

Redan från början visste jag att jag alltid ville bli skådespelare.

Jag föddes för att underhålla andra, jag skämtade alltid som barn och underhöll folk på alla sätt jag kunde. När jag växte upp började det här livet bara hända, jag fick en audition när jag var 11 år för en lokal teater av en slump när min mamma körde en vän dit. Regissören frågade om jag ville provspela så jag sa "varför inte", och inte en minut senare var rollen min. Jag visste inte det då men tydligen var jag riktigt bra på det eftersom den teatern gjorde 10 föreställningar med cirka 1000 personer i publiken vilket är ett ganska bra gig som 11-åring.

Efter det fortsatte jag att kliva upp på scenen, när någon frågade mig om jag ville göra en roll sa jag bara ja eftersom att jag älskade det. Nu har jag spelat på scen och i filmer utan att ens försöka i ungefär 15 år, och jag har äntligen hittat modet att försöka på riktigt. Jag måste bli skådespelare, det är mitt kall, det är vad jag gör bäst.