Varför hör man inte vad de säger?

Varför hör man inte vad de säger?

Jag ondgjorde mig för ett tag sen över skådespelare i TV-serien ”Anno 1790”, som inte kunde
handskas med ett arkaiskt språk. Nu är jag ännu ilsknare! För jag var på teater och jag hörde inte vad de sa på scen! Nej, jag tänker inte säga var eller vad. Det är ointressant. För sjukan brer ut sig mer och mer.

Tala utan mikrofon?

Jag vet inte var felet ligger, men fler och fler unga skådespelare kan inte tala. De mumlar och tramsar och hörs inte fast de i många fall har gått på en av de statliga teaterutbildningarna. Skäms på er! Prata? Jodå, det kan de. Men att tala på scen är några års träning bort från att prata!

Jaha, nu säger någon att det finns ju mikrofoner. Skäms på er också! Vi har som yrkeskår hörts i flera årtusenden. Utan mikrofoner eller andra tekniska hjälpmedel! Okej, okej… man tror att det kanske var så att de masker som användes på scen i antikens Grekland fungerade som en slags megafoner. Men för satan… de uppträdde utomhus! Inomhus har vi alltid hörts!

Enda gången jag accepterar att man talar i mikrofon på scen är i musikaler på stora scener där det sångliga ska framföras till musik som allt som oftast framförs på elektroniska instrument.

Då måste man kunna blanda sång och musik och servera det genom samma högtalare. Och då måste man ligga med lite ljud via högtalare även när de talar för att det inte ska bli för konstigt när rösten plötsligt hörs via högtalare när de börjar sjunga.

Men att behöva höra det talade ordet via högtalare alienerar publiken från skådespelaren. Sällan medvetet, men känslomässigt märker publiken att tilltalet inte är direkt, att det går via ett stickspår. Ljudet kommer inte till dig från den plats, den mun där du ser att ljudet uppstår.

Som skådespelare är vårt instrument både vår kropp och vår röst, men likaväl som vi vinnlägger oss om att se till att det kroppsliga uttrycket blir alldeles rätt; att man går rätt för rollen, står rätt, sätter sig rätt, att man får rätt kostym, rätt peruk, rätt smink så måste även orden vara rätt. Och framför allt – de måste höras!!! Talar man på scen så måste orden nå publiken. Och det blir mer och mer slarv med den saken nu för tiden.

Vi har just genomlevt Mello-säsongen…

Fy Fabian, vad det är trist att alldeles för många sångare är så satans dåliga på att texta! Men ingen säger nåt. Ingen verkar ens reagera. Själv blir jag alldeles galen…

Om man nu framför en sång, en sång med en text som någon har vinnlagt sig om att skriva… Ord jag är säker på att textförfattaren vill ska nå mig som lyssnare… Varför bryr man sig så lite om att kolla att orden verkligen hörs? Säga vad man vill om Thorsten Flinck, men nog fan hördes varenda litet komma!

Vi kan som människor nå och kommunicera med varandra genom leenden, kramar, dunkar i ryggen, klappar på huvudet…. Listan på fysiska uttryck kan göras oerhört lång.

Men så fort vi behöver vara precisa i vår kommunikation behöver vi en sak till… Ord! Då måste vi vinnlägga oss om att på ett mycket exakt sätt välja rätt ord för att vårt meddelande, vårt budskap ska gå fram.

Och är det då så att vi ska stå på scen när vi uttalar dessa budskap, dessa ord så sitter det folk därute som har betalat för att höra dessa ord! Och då ska de fan ta mig höras!

Vad kännetecknar en bra scenröst?

Jo det är en röst som är bred och stark nog att höras även när man ger en illusion av att tala tyst och ändå höras utan problem av en publik på t.ex. Dramatens stora scen som tar 918
personer i publiken när det är fullsatt.

Det tar sina år att öva upp rösten för att detta ska fungera. Ingen är född med en sån röst, med en sån talteknik. Man måste öva, öva, öva… När man talar använder man ett antal olika muskler och dessa behöver träning precis som vilken muskelgrupp som helst. Man kan inte dagdrömma sig till snygga biceps. Det är precis samma sak med rösten.

Ett av de viktigaste hjälpmedlen är det s.k. ”stödet”. Alla har hört talas om ”stödet” men vad är det egentligen? Enkelt uttryckt är det muskler i magen som hjälper till att puffa på lungorna så att luften trycks ut och passerar stämbanden, där ljudet börjar bildas och går ut via munnen där man med hjälp av placering av tungan och formering av läppar och lite andra tjillevippingar får ur sig detta vi kallar ord.

Övning 1; Hitta stödet

Så det första man får lära sig är att kontrollera och öva upp sin andning. Testa…

1) Ställ dig rakt upp, försök att inte svanka, känn att fötterna står stadigt på golvet och att din hjässa strävar efter att nå himlen…

2) Säg sen ljudet B… Nä, inte ”Be”… Bara ”Bbbbbb”…. Jag vet, det går egentligen inte. Men forma ljudet… Tänk ljudet ”B”, säg sedan ljudet ”B”…

Då känner du hur magen spänner sig, puffar på lungorna som skickar uppluft som passerar stämbanden och vill ut ur munnen. Men ”B” är ett ljud som framställs med stängda läppar.

För att det ska bli något som går att lyssna på måste det förenas med en vokal. Vi har nio vokaler i vårt språk; A, E, I, O, U, Y, Å, Ä, Ö Resten är konsonanter. Vokalerna är rätt bra på att ta hand om sig själva. Det är de som ”bär” rösten, som gör att vi hörs.

Men för att höra VAD som SÄGS måste det till konsonanter. De är rätt fascinerande. För ofta handlar det bara om en känsla för att samma fysiska uttryck ska bli två skilda ljud… Vi går tillbaka till B.

Vi framställer det ljudet genom att ”ploppa” mjukt med våra läppar. Ploppa lite hårdare, lite aggressivare och du får plötsligt ett annat ljud. Ett P.

Testa dig fram, det finns flera konsonanter som ”tillverkas” på samma plats i munnen, men som blir helt olika, beroende på hur mycket kraft du använder eller vilken känsla du lägger in i ”rillverkningen”… D –T… G-K…

Övning 2; Andning

Man ska upp till en nivå där man oerhört lätt och fort kan dra in en stor mängd luft utan att det hörs, för att sen kunna använda denna luft för att skicka ut ljud, ord genom munnen.
Det är något vi kan när vi föds, men som vi tappar ju äldre vi blir. Tror ni mig inte? Kolla in en baby, den kan skrika i timmar utan att bli hes eller trött i rösten, en baby andas alldeles
organiskt rätt.

En enkel basövning är denna:

1) Stå som förut… Säg sen ”S”. Bara ljudet, inte ”Ess” utan bara ”ssssss”. Då känner du återigen hur en massa muskler samarbetar för att skicka ut detta ljud genom din mun. Byt till ”F”. Samma sak, inte ”Eff” utan bara ljudet ”ffffff”.

2) Växla mellan de två.
Börja gå och växla mellan S och F. Växla först på varje steg, börja sen tänja ljudet och se om du kan håll ut ”Sssss” och ”Fffff” i flera steg åt gången. Du kommer att känna vilket hårt jobb det är för kroppen att hämta in ett nytt förråd av luft för att snabbt kunna skicka ut ljud igen.

Blev du snurrig i huvudet? Bravo… det är lätt hänt när plötsligt kroppen får handskas med så mycket växling av luft åt gången. Men samtidigt… Välkommen i klubben!!!

Så gott som varenda teaterskoletränad skådespelare som ska in på en teaterscen börjar med en variant av denna övning varenda kväll före föreställning. Precis som dansare värmer upp sin kropp eller sångare sina toner, värmer en professionell skådespelare upp sitt instrument,
rösten. Så att det ska lyda under kvällen.

Men det är inte bara skådespelare som har nytta av en god talteknik. Vi tvingas alla med jämna mellanrum stå upp för att tala inför en publik. Det kan vara i klassrummet, intro-dag på nytt jobb, man får ett jobb som demonstratris, guide, busschaufför…

Det kan också vara tillfällen då det lönar sig att ha ordet och sättet att tala i sin makt för att så bra, så precist som möjligt kunna göra sig förstådd. Och det finns massor av knep och tricks som kan vara bra att ha i bakfickan.

Ska du tala inför publik och känner att du är nervös...

Dels kan man köra det gamla utmärkta tricket att tänka sig att hela publiken, precis alla de lyssnande är nakna. Det är bara du som är påklädd och du kommer automatiskt i överläge!
(Låter det fånigt? Tro mig det funkar! Det är ett urgammalt knep som använts av generationer av skådespelare när premiärnerverna sätter in).

Framför allt vi tjejer åker gärna upp i rösten när vi blir nervösa. Börjar ben och mage darra och du hör hur rösten blir gällare och gällare – försök tala mörkare och långsammare. Lär dig att lyssna till din egen röst så lär du dig att tygla den i nervösa situationer.

Stå aldrig med vikten lika fördelad på dina två fötter! Det gör bara soldater när de står i givakt! Stå med vikten på ena foten. När det känns naturligt, väg över på den andra. Detta ger dig ett mycket mer ledigt och avslappnat uttryck.

Ät aldrig choklad eller nötter innan du ska in och tala inför publik. Båda sätter sig på stämbanden. Däremot gärna ett grönt äpple Det rensar halsen. Ät förresten före du ska tala. Men inte för nära inpå. Men ät! Det finns inget så irriterande som en kurrande mage. Det är inte alltid publiken hör det, men du hör det och blir nervös och spänd och gör dåligt ifrån dig.

Idag taltränas och medietränas de flesta chefer på stora företag och de flesta av våra politiker. Inte bara de förresten. Både drottning Silvia och kronprinsessan Viktoria har tränats av folk från bl.a Dramaten. Jag önskar att åtminstone en grundläggande talträning kunde komma fler till del.

När jag gick i gymnasiet hade vi ett ämne som hette Muntlig Framställning.
Finns det fortfarande? Tror inte det. Jaja, det var inte så himla bra ändå. Men det skulle kunna bli!

För alla skulle må bra av att åtminstone ha fått öva på hur det är att ställa sig upp och tala inför en ”publik”. För det handlar inte bara om vad man säger utan hur man säger det.
Och att vara tillräckligt säker på sig själv, sin teknik och sitt budskap för att kunna slappna av och lyssna på sin publik. Höra om budskapet går fram.

På kul googlade jag på ordet ’talträning’. Bara svenska sidor. Jag fick 14.000 träffar! Det om något bevisar väl att det finns ett behov. Redan min husgud, Shakespeare, fattade hur viktigt det var med hur man framförde något till en publik.

Världens kortaste teaterlektion finns i ”Hamlet”, Akt 3, Scen 2. Där skriver han om hur man ska framföra en text inför en publik och vad han skriver där är lika giltigt idag som det var då, för över 400 år sen!

Oooh, det finns så mycket mer att tala om när det gäller tal… Diktion, intonation, huvudord, inskjutna bisatser, versmått som alexandrin och hexameter och blankvers…

Jag skulle kunna hålla på i några kilometer text till.

Övning 3; Huvudord

Men jag slutar med en enkel övning… som min farfar lärde mig om vad som menas med huvudord. Att det nästan alltid bara är ett enda ord i en mening som är det viktiga, men vilket av orden som är huvudordet beror på sammanhanget.

1) Läs följande tre rader, men betona det ord som är skrivet med STORA bokstäver:
EN vacker blomma.
En VACKER blomma.
En vacker BLOMMA.

Visst är det fascinerande hur annorlunda budskap man kan skicka ut enbart genom att betona olika.

Ha det BRA!
Anita M

Anita Molander, skribent för Filmcafe.se
27 mars 2012

Filmcafe.se bevakar den svenska filmbranschen med artiklar och krönikor. Missa inte våra övriga artiklar som gör karriären lite lättare och roligare!

Kommentera
Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter, så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Christian
Christian
Att folk talade med överdrivet magunderstöd och med teater-röster på film mellan sent 20-tal fram till ungefär 70-talet berodde på att dom var tvungna. Location-mickarna från pre-70's var oftast extremt okänsliga och inspelningarna brusiga, så ville man höras alls så var man tvungen att överrösta bruset. Därav den säregna karaktären på den tidens filmröster; dom ville bryta igenom ordentligt men fortfarande låta så naturligt och avslappnat som möjligt. Detta var dock problem som företag som Sennheiser, Neumann, ReVox, Nagra, och ett antal till hjälptes åt att utrota. Dock, som med alla andra försök att kompromissa med problem (exempelvis synthar var ursprungligen menade att erbjuda enklare pianon och stråkar, bubbelplast var ursprungligen en tapet), så färgade det hur vi uppfattar filmljud idag. Pax Vobiscum! CvanC
2012-05-13

Christian
Christian
Nu har jag inte kunnat läsa artikeln för jag har inte haft möjlighet att skaffa plus än. Har inget med att jag inte vill, har bara så sjukt mycket inköp som måste prioriteras. Anyhoo, jag tänker inte kommentera teater, det är ett sjukt annorlunda sätt att jobba på än film & Tv, vilket är mitt huvudsakliga gebit. Generellt gäller: Kan man höra vad en person säger i real life, så finns det ingen som helst orsak att man inte ska kunna höra alldeles utmärkt vad samma person säger, utan att förändra rösten det minsta, i en film eller TV-avsnitt. En sak är det om man kör med billiga mickar som inte ens passerar 10K sek-sträcket, men jag förutsätter att vi snackar rent kommersiell film & TV här, & då är det huvudsakligen Sennheiser MKH, Shoepps, & DPA, för att nämna några av de stora, som gäller. Det är lätt att tänka att man måste ta i för att micken ska kunna registrera en, men för att säga som så: När jag spelade in ljud på ett tåg för ett tag sen så störde jag mig på andetagen från en medpassagerare. Jag stod vid yttre dörren & spelade in en knirrande koppling, han satt på andra sidan en vägg som hade en öppen portal med över 2 meter gång mellan oss. & han satt på samma sida av vagnen som jag stod, dvs väggen var precis emellan oss. Microphonen är med andra ord ingenting en skådespelare någonsin ska oroa sig om. Ett bra exempel var nu i förra sommaren. Jag har spelat in många sjukt bra röster genom åren, men här var två abnormt imponerande röster; en man och en kvinna. Båda med djup och pondus, båda huvudsakligen talande långt under vanlig samtalsnivå. Båda talade utan så mycket som en antydan till teatralitet. Mer om dom senare. Det finns tre aspekter av skådespeleri som MÅSTE klaffa för att det ska funka; Framträdande-mässigt, teknik-mässigt, och location-mässigt. Fallerar den ena så tar den andra stryk. Att framställa en bra filmröst är svårt. Underartikulerar man så blir det grötigt och otydligt, överartikulerar man så blir det teatralt och påfrestande. Dock har det bara med ren artikulering att göra, även en låg låg viskning kan bli ett högt rytande rätt inspelat. Den balansen är något en skådespelare måste lära sig samt fintrimma genom sin karriär. Tekniskt sett har man många problem att övervinna. Som sagt, en bra mick kan ta in flugor som nyser (så att säga), men det gör det även besvärligt att hitta optimala inspelningsförhållanden eftersom fanimej ALLT fastnar. På grund av att vi har stereofonisk hörsel (hör med två öron), så kan hjärnan koda ut vad den vill koncentrera sig på och lämna övriga saker mer i skymundan. Den får lättare att göra det om man samtidigt ser den som pratar. Detta gör inte en mikrofon. Dialog spelas in i mono, och det som låter det fastnar, utan pardon. Det betyder att, om inte omgivningen är tyst nog eller ekar för mycket, samt om man inte har ett bra avstånd till talaren, rösten kan drunkna i oönskade ljud. Då spelar det ingen roll om man så teater-skriker som en liten bäbis, man kommer fortfarande låta grötig, men nu även överdriven. Det heter ju som bekant skit in/skit ut. Dålig inspelning kan aldrig bli bra, möjligtvis acceptabel. Vad som gjorde de två skådespelarna så bra var givetvis först och främst att dom var genuint fantastiska på att spela, men det är långt ifrån unikt, även på väldigt låg nivå. Vad jag reagerade här på var att båda två var fullständigt avslappnade i talet, och det gör en ENORM skillnad, samt att dom ENBART spelade så som dom själva kom mest till sin rätt. Det spelade ingen som helst roll var jag var eller om jag ens var i närheten & viftade, det var mitt problem. Skådespeleriet deras. Det krävs självförtroende för att kunna tala tystast på settet och ändå veta att man kommer höras mest av alla. Därefter kommer nästa steg prone for unwanted surprises: Post-prod. Mänsklig hörsel är inte linjär, testa att lyssna på en vanlig stereo på olika volymer så märker man att förhållande mellan bas och diskant förändrar sig markant från resten på olika volymer. Inom hela mellanregistret är örat helt sjukt känsligt för frekvensgång, ett otränat öra är dock inte medvetet om det. Det betyder att vi har ett antal frekvenser som är direkt livsviktiga för ett tydligt tal, men även ett knippe som kan maskera viktiga konsonanter, samt göra oss lyssningströtta. SVT har stora problem med det bla. Sista steget är givetvis att det måste sitta i mixen. Det skulle ta ungefär tre komma 75 evigheter att förklara det så en icke-tekniker har chans att förstå det (inte för att vara dryg, det är inte bara extremt tekniskt, det är även svårt att hitta bra ord till), men vi kan nöja oss med att säga att så mycket som ett felaktigt ljud på fel ställe kan förstöra en hel talad mening. När det gäller location så kan vare sig skådespelaren eller teknikern gör något åt det när man väl är på plats. Ibland har man inget val utan måste vara där man är, men står man bredvid exempelvis en hårt trafikerad motorväg som inte ska vara med i filmen, eller kanske ett aktivt sågverk, så har man problem. Man kan skrika bäst man vill, samt köra upp micken i halsen om så vore, man skulle bara sluta med en skrikig scen som är äckligt basig och fullständigt kontaminerad av uppsågad stock. Pax Vobiscum! CvanC
2012-05-13

Hans
Hans
Jag kan tänka mig att många stör sig ungefär lika mycket på det rakt motsatta - alltså skådespelare på film som talar överdrivet teatraliskt, välartikulerat, onaturligt ... Jag tror att de allra flesta av oss numera föredrar en ganska verklighetstrogen dialog. Naturligtvis finns filmgenrer där det passar utmärkt bra med ett mer tydligt och överdrivet skådespeleri (komedi inte minst) men generellt så verkar det vad jag kan förstå som att teater och film alltmer skiljs åt i detta avseende. Detta med att ett ”naturligt” skådespeleri går hem bättre märks tydligt i många recensioner; filmer som Fucking Åmål, Snabba Cash eller något av Ruben Östlund värderas ofta mycket högt av filmrecensenter! Kanske kan ett sluddrigt, ibland ohörbart tal vara en bieffekt av detta (tänker då främst på Snabba Cash!). På film kan alltså, enligt min slutsats, chanserna till ett intressant resultat och gott kritikermottagande vara väl så goda med noga utvalda amatörer som med etablerade välartikulerade skådespelare från teaterscenen. Ibland t o m bättre, kanske ...
2012-05-03

Anita
Anita
Det här är ett av mina favoritexempel just nu. Den i särklass sämsta jävla voice over jag hört på år och dag. Konstiga betoningar, omotiverade pauser, alldeles för många huvudord. Vill inte använda ordet amatörmässigt, för jag vill inte förolämpa alla duktiga amatörer. Så jag säger: Obegåvade praktpucko - Byt jobb. Fort! För att lyssna på dig är en plåga! http://www.expressen.se/tv/galna-klipp/fiskaren-det-var-darfor-det-inte-nappade/
2012-04-16

Birgitta Irene
Birgitta Irene
Vilket väder? Tack för artikeln. Jag har inte kunnat se morgonprogrammen med ljud på senaste. De anställer folk som presenterar med förfärligt tal. Man kan inte lyssna. Varför ionte skicka de talande i Tv till talpedagog? Eller byt ut väderflickan mot en skådespelerska med tydligt och levande tal. Metereologen kan ju medverka med fakt a(bara vi slipper höra henne) Tacka vet jag gamla tider ! Fram för goda och tydliga röster i media! Birgitta-Irene Lundberg
2012-04-16

Marie
Marie
Bra att ämnet tas upp. Jag har en hel del åsikter i frågan och de baseras nog mycket på vad jag lärt av min sånglärare Bo Sydow. Som körsångerska har jag hört detta snack om att "texta tydligt". Sen står man där och spottar fram hårda konsonanter. Det gör att man kopplar bort användningen av stämbanden menar jag och att allt hamnar långt fram i munnen. Det är också få man hör nasal klang väldigt tydligt. Detta gör att många pressar rösten och då har något ljushuvud sagt åt dem att sänka struphuvudet för att få en mer "intressant" klang. Det blir ju inte lika pressat då, förstås, istället ett djupare tonläge. Men rösten läcker istället som ett såll och låter luftig eller bomullsinlindad. Artikulation handlar enligt min mening inte så mycket om att "spotta text" eller artikulera. Det är som att säga till en fotbollsspelare att sparka boll med tårna, när allt börjar i höften... Det handlar om saker som att använda sig av vokalerna och att de är öppna. Caruso talade om att man skulle le när man sjöng och det var för att få vokalerna att bära texten. Min lärare talar om att vara mjuk och seg i magen. Inga hårda stötar. Det tar lång tid att lära sig, man måste bygga upp muskulaturen. Man ska ha kraft men vara seg i magmuskulaturen, man ska använda sig av vokalerna och lägga konsonanterna bakåt (utan att det blir gutturalt...) Att pressa och att hålla på och forma ord med läpparna gör att man fastnar i en återvändsgränd och därefter tar man ofta en av två vägar; nasalt eller en tillkämpad mörk klang men luftig där röstens klang sprids för vinden, den saknar fokus. Och vi åhörare hör inte orden....... Gamla tiders sångare och gamla skådespelare kunde detta, det är ett sådant slöseri på talang idag därför att den här "gamla" tekniken ofta avfärdas. Skådespelare ägnar tid åt att brottas med rösten istället för med rollen...alltmedan åhörarna faktiskt plågas eller tappar tråden i historien för att man istället lyssnar på röstens irrvägar. Röstcoacher försvarar sig med att det blir opersonligt och "antikt" med den gamla tekniken... Vem tycker att Jussi Björling och Margareta Krook inte var hörvärda? Jarl Kulle? Laurence Olivier? Deras namn kommer nog att leva för evigt, en mängd anonyma röstcoacher är glömda om ett par år. Och det med all rätt.
2012-04-06

Anita
Anita
Urtrevligt! Jag mailar din mina kontaktuppgifter! Hälsa NY, det var alldeles för länge sen jag var där. Anita
2012-04-02

Emil T.
Emil T.
Vad roligt att det uppskattades och va häftigt att du har sån erfarenhet med Sif Ruud!! Nästa gång jag är i Sverige så kanske jag kan få bjuda dig på en fika så får du berätta mer om arbetet med Sif. Jag vill lära mig hennes knep och visdomar. Jag tar med mig anteckningsblocket. [:)]
2012-04-02

Anita
Anita
Oooh, va' bra, Emil att du la upp den. Den skriften ska jag läsa med stort intresse. Och jag gillar att du uppskattar Sif Ruud. Hon HÖRDES!!!! Hade henne som lärare i 3 år och jobbade ett stort antal gånger med henne. Kände henne sen barnsben så det var henne jag ringde för att få prata om att jag funderade på att söka Scenskolan överhuvudtaget. Tänker på henne nästan varje dag. För hon har lärt mig saker jag använder så gott som varje dag. Jag har haft bra tallärare, framför allt efter Scenskolan - geniet Kerstin Forsmark på Dramaten. Men Sif... Som vi inte hade i talteknik, utan något hon kallade "Textinterpretation." Vi kallade dessa lektioner "Pärlor för Svin", hihi.... Sif pratade i en timme i veckan om sånt som hur framför man text skriven på alexandrin, blankvers eller hexameter, vad är en sonett, hur öppnar man en solfjäder, vad är huvudord, vad menas med ankare på scen, varför betonar man enbart pronomen när de är i motsatsförhållande, rösten får aldrig färga texten - det är tanke och känsla som färgar texten, vilken fot tar man första steget in på scen med... Kort sagt, de mest lysande tips som jag bär och kommer att bära med mig i hela mitt teaterliv och har haft och har en oskattbar nytta av. Senaste i fredags satt jag med en PG Wodehousebok som jag läst in och korekturlyssnerskan hade anmärkt på mitt uttal av pincené. Hon ansåg att man bara kunde uttala det med franskt uttal... "pängsné". Och jag hörde för mitt inre öra Sifs röst... "På Scen är det bättre att säga "Pincné" än "Pängsné" för det hörs bättre när det inte blir så nasalt. Man kan höra vilka som varit Sifs elever. Vi brukar skoja om det.... Vi använder nämligen alltid öppna e-ljud i ord som erhålla (Ärhålla), ersättning (Ärsättning) etc. Det hörs bättre då sa Sif! Då lyder man! Anita PS: Om korr-lyssnerskan tagit sig tid att titta i SAOL så hade hon kunnat se att båda uttalen är korrekta, hihi...
2012-04-02

Emil T.
Emil T.
Att höras på scen är en komplicerad samverkan av många faktorer. Artikulation - absolut, förståelsen av texten - javisst, bukstöd och resonans - självklart o.s.v. Att mica scen (som redan görs ibland för att förstärka) försämrar tyvärr ofta teaterupplevelsen. Vi som publiker känner skillnad på när ljud kommer från en högtalare och när den kommer direkt från en ensam människa på scen. Krister Henriksson pratade om hur när han spelade i Cyrano de Bergerac upplevde att Sif Ruud pratade mest lågmält av alla på scen och han oroade sig om hon kunde höras. Han fick sen höra av folk som såg föreställningen att ingen hördes så bra som Sif Ruud. Kan bara instämma då jag oxå såg den produktionen. Krister var fantastisk men ingen fick en att haja till och räta på sig som sif ruud, hon var så mycket människa på scen. Och då satt jag långt, långt bak i salongen på stora scen. Här kommer mitt bidrag till dialogen: http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=529870&fileOId=624708
2012-04-01

Ellinor
Ellinor
Jag personligen har ingenting emot micar och hoppas den tekniken utvecklas ännu mera, då jag tycker många skådisar (gamla som unga) tenderar att överspela och känns falska när de talar med 'teaterröst'. Det är väl som att svära i kyrkan, men det är vad jag _tycker_. Däremot är det viktigt att lära sig använda sin röst, även om man pratar i mic, eftersom att sluddra och tramsa i en mic är om något, ännu värre än att göra det utan. Men också för att behålla sin röst frisk och inte skada stämbanden genom att prata 'fel'.
2012-04-01

Michael
Michael
Håller på med teater repetitioner för fullt inför sommaren, jag får tjata varenda repetition om att vi måste artikulera, prata med inlevelse, förstå texten(manus) när inte jag som medspelare hör föregående replik, hur ska då publiken höra? Nä, sluta sluddra och tala ur skägget!! Mvh Michael
2012-04-01

Mats
Mats
Jag tror det handlar mer om artikulation än ljudstyrka. I ett vanligt samtal kan man säga Nittnattifya men på en scen måste man säga Nittonhundraåttifyra, det finns ingen återvändo. Och så litar man nog för mycket på tekniska hjälpmedel. När jag växte upp i Uppsala på femtiotalet hade vi ett par biografer där man aldrig hörde vad någon sa någonsin, eftersom ljudet var för dåligt. Idag är det självklart att en biograf ska ha bra ljud. På teater är det svårare men man förutsätter nog ändå (lite oförsiktigt kanske) att en teater har bra akustik. Kolla förresten inlästa texter på skiva, talböcker och liknande. En del hörs bra, men de som hörs sämre, vad gör de för fel? De läser entonigt och sväljer stavelser. Jag tror nog det slarvas en del lite varstans!
2012-03-31

Kurt
Kurt
Nu skrev Anita om scen, inte om film. Men samma gäller: Om publiken inte uppfattar orden i repliken, är repliken bortkastad. Då är den bara en del av bruset, ljudkulissen. Som motorljudet av en passerande bil. Den enda information tittaren fick var att skådespelaren sa något. Att höras utan att låta teatralisk, det är konsten -- eller snarare professionalism. Mummel blir bara rätt om det finns ett dramaturgiskt syfte i att publiken inte ska uppfatta annat än mummel. Annars ska man göra om och göra rätt. Jag ska inte förhäva mig -- eller åtminstone försöka låta bli -- för jag har inte gått någon proffsutbildning. Men jag har haft tillfälle att öva en del på "stödet", magstödet kallades det på den tiden. Det är samma magstöd som sångare -- åtminstone bra sångare -- använder. Och dom använder det vare sig dom sjunger högt i en operaaria eller lågt i en ballad eller t.o.m. tyst, mycket tyst. För Magstödet Gör Att Texten Hörs Ändå. Jag har aldrig spelat på Dramatens stora scen, men jag vet genom empirisk forskning att varje ord jag "teaterviskar" hörs på sista raden i Sandvikens Folkets Hus, som rymmer 400+ åskådare. Utan magstöd skulle de knappast höras till tredje raden. Och jodå, det funkar på film också, med mikrofoner och hela midevitten. Man anpassar helt enkelt volymen på magstödet.
2012-03-31

Viking
Viking
Nu uttalar jag mig förstås enbart baserat på mina egna erfarenheter och jag upplever det som ett återkommande problem med äldre personer (över 60) som tycker att ungdomar inte pratar tydligt, framför allt ungdomar de inte känner. Men det är självklart att ingen hör vad man säger när man talar i vanlig samtalston på en scen. Då måste man prata högt. Sen så är det ju idiotiskt att tro att man kan spela på samma sätt framför en kamera som framför en publik. På en inspelning har man ju mikrofoner som spelar in ljudet så då behöver man inte tala högt utan kan prata normalt om man inte ska skrika och vråla mycket. En skådespelare bär en mask av glas och att tala högt och över artikulerat fungerar inte på film för att film är en illusion av verklighet och om folk inte beter sig som verkliga människor spricker masken.
2012-03-30

Anita
Anita
Sicken korkad kommentar. Vill du kommunicera från en scen där ord är kommunikationsmedlet måste orden höras. Och än mer på en scen där de medverkande påstår sig vara proffs och jag betalar för biljetten. Ni amatörer får mumla hur mycket ni vill så länge ni inte tar betalt, men proffs ska höras av alla åldrar. Dessutom inser jag att du inte vet vad dialekt betyder. Dialekter är varianter på en norm. I Sverige är normen rikssvenska och varianterna/dialekterna är sånt som skånska, göteborgska eller småländska. Om det är typ Rinkebysvenska du menar så är det inte en dialekt i ordets egentliga mening utan en regional slangvariant på dialekten stockholmska och kan vara helt underbar om det används rätt. Men även denna slang ska höras. Så att jag hör att jag inte förstår. Det handlar alltså inte ett smack om dialekt eller sätt att prata utan om brist på teknik. Sludder och slarv. Dessutom är de flesta av de uppsättningar jag irriterar mig på klassiker och där är språket och orden så rikssvenska de kan bli och ämnade att förstås av alla. Jag går dessutom ofta på teater med en 23-åring och en 18-åring. Som inte heller hör vad de yngre säger, så ditt argument faller ihop som en dålig sufflé. Anita
2012-03-30

Viking
Viking
Jag skulle vilja påstå att det inte är unga som gör fel, utan ni som är äldre som inte är vana att höra vår dialekt och vårt sätt att prata
2012-03-30

Erna
Erna
Mycket bra talat!
2012-03-29