Bli medlem Logga in

Karriär

Varför hör man inte vad de säger? Krönika

Varför hör man inte vad de säger?

Jag ondgjorde mig för ett tag sen över skådespelare i TV-serien ”Anno 1790”, som inte kunde handskas med ett arkaiskt språk. Nu är jag ännu ilsknare! För jag hör inte vad de säger på en teaterscen!

Vill du läsa den här artikeln?

Du behöver prenumerera på PLUS för att kunna läsa den här artikeln.
Med PLUS får du:

  • Exklusiva artiklar, TV-inslag och tips i karriären
  • Svara på relevanta jobbannonser
  • Använda ditt CV som hemsida
  • Ladda upp 20 bilder, ljud och filmklipp
  • Marknadsföring direkt på filmbolagens medlemskonto

...och mycket mer.

Uppgradera till PLUS

Anita Molander, skribent för Filmcafe.se
3 november 2020

Filmcafe.se bevakar den svenska filmbranschen med artiklar och krönikor. Missa inte våra övriga artiklar som gör karriären lite lättare och roligare!

  •  
    Christian
    Ljuddesign
    Att folk talade med överdrivet magunderstöd och med teater-röster på film mellan sent 20-tal fram till ungefär 70-talet berodde på att dom var tvungna. Location-mickarna från pre-70's var oftast extremt okänsliga och inspelningarna brusiga, så ville man höras alls så var man tvungen att överrösta bruset. Därav den säregna karaktären på den tidens filmröster; dom ville bryta igenom ordentligt men fortfarande låta så naturligt och avslappnat som möjligt. Detta var dock problem som företag som Sennheiser, Neumann, ReVox, Nagra, och ett antal till hjälptes åt att utrota. Dock, som med alla andra försök att kompromissa med problem (exempelvis synthar var ursprungligen menade att erbjuda enklare pianon och stråkar, bubbelplast var ursprungligen en tapet), så färgade det hur vi uppfattar filmljud idag. Pax Vobiscum! CvanC
  •  
    Christian
    Ljuddesign
    Nu har jag inte kunnat läsa artikeln för jag har inte haft möjlighet att skaffa plus än. Har inget med att jag inte vill, har bara så sjukt mycket inköp som måste prioriteras. Anyhoo, jag tänker inte kommentera teater, det är ett sjukt annorlunda sätt att jobba på än film & Tv, vilket är mitt huvudsakliga gebit. Generellt gäller: Kan man höra vad en person säger i real life, så finns det ingen som helst orsak att man inte ska kunna höra alldeles utmärkt vad samma person säger, utan att förändra rösten det minsta, i en film eller TV-avsnitt. En sak är det om man kör med billiga mickar som inte ens passerar 10K sek-sträcket, men jag förutsätter att vi snackar rent kommersiell film & TV här, & då är det huvudsakligen Sennheiser MKH, Shoepps, & DPA, för att nämna några av de stora, som gäller. Det är lätt att tänka att man måste ta i för att micken ska kunna registrera en, men för att säga som så: När jag spelade in ljud på ett tåg för ett tag sen så störde jag mig på andetagen från en medpassagerare. Jag stod vid yttre dörren & spelade in en knirrande koppling, han satt på andra sidan en vägg som hade en öppen portal med över 2 meter gång mellan oss. & han satt på samma sida av vagnen som jag stod, dvs väggen var precis emellan oss. Microphonen är med andra ord ingenting en skådespelare någonsin ska oroa sig om. Ett bra exempel var nu i förra sommaren. Jag har spelat in många sjukt bra röster genom åren, men här var två abnormt imponerande röster; en man och en kvinna. Båda med djup och pondus, båda huvudsakligen talande långt under vanlig samtalsnivå. Båda talade utan så mycket som en antydan till teatralitet. Mer om dom senare. Det finns tre aspekter av skådespeleri som MÅSTE klaffa för att det ska funka; Framträdande-mässigt, teknik-mässigt, och location-mässigt. Fallerar den ena så tar den andra stryk. Att framställa en bra filmröst är svårt. Underartikulerar man så blir det grötigt och otydligt, överartikulerar man så blir det teatralt och påfrestande. Dock har det bara med ren artikulering att göra, även en låg låg viskning kan bli ett högt rytande rätt inspelat. Den balansen är något en skådespelare måste lära sig samt fintrimma genom sin karriär. Tekniskt sett har man många problem att övervinna. Som sagt, en bra mick kan ta in flugor som nyser (så att säga), men det gör det även besvärligt att hitta optimala inspelningsförhållanden eftersom fanimej ALLT fastnar. På grund av att vi har stereofonisk hörsel (hör med två öron), så kan hjärnan koda ut vad den vill koncentrera sig på och lämna övriga saker mer i skymundan. Den får lättare att göra det om man samtidigt ser den som pratar. Detta gör inte en mikrofon. Dialog spelas in i mono, och det som låter det fastnar, utan pardon. Det betyder att, om inte omgivningen är tyst nog eller ekar för mycket, samt om man inte har ett bra avstånd till talaren, rösten kan drunkna i oönskade ljud. Då spelar det ingen roll om man så teater-skriker som en liten bäbis, man kommer fortfarande låta grötig, men nu även överdriven. Det heter ju som bekant skit in/skit ut. Dålig inspelning kan aldrig bli bra, möjligtvis acceptabel. Vad som gjorde de två skådespelarna så bra var givetvis först och främst att dom var genuint fantastiska på att spela, men det är långt ifrån unikt, även på väldigt låg nivå. Vad jag reagerade här på var att båda två var fullständigt avslappnade i talet, och det gör en ENORM skillnad, samt att dom ENBART spelade så som dom själva kom mest till sin rätt. Det spelade ingen som helst roll var jag var eller om jag ens var i närheten & viftade, det var mitt problem. Skådespeleriet deras. Det krävs självförtroende för att kunna tala tystast på settet och ändå veta att man kommer höras mest av alla. Därefter kommer nästa steg prone for unwanted surprises: Post-prod. Mänsklig hörsel är inte linjär, testa att lyssna på en vanlig stereo på olika volymer så märker man att förhållande mellan bas och diskant förändrar sig markant från resten på olika volymer. Inom hela mellanregistret är örat helt sjukt känsligt för frekvensgång, ett otränat öra är dock inte medvetet om det. Det betyder att vi har ett antal frekvenser som är direkt livsviktiga för ett tydligt tal, men även ett knippe som kan maskera viktiga konsonanter, samt göra oss lyssningströtta. SVT har stora problem med det bla. Sista steget är givetvis att det måste sitta i mixen. Det skulle ta ungefär tre komma 75 evigheter att förklara det så en icke-tekniker har chans att förstå det (inte för att vara dryg, det är inte bara extremt tekniskt, det är även svårt att hitta bra ord till), men vi kan nöja oss med att säga att så mycket som ett felaktigt ljud på fel ställe kan förstöra en hel talad mening. När det gäller location så kan vare sig skådespelaren eller teknikern gör något åt det när man väl är på plats. Ibland har man inget val utan måste vara där man är, men står man bredvid exempelvis en hårt trafikerad motorväg som inte ska vara med i filmen, eller kanske ett aktivt sågverk, så har man problem. Man kan skrika bäst man vill, samt köra upp micken i halsen om så vore, man skulle bara sluta med en skrikig scen som är äckligt basig och fullständigt kontaminerad av uppsågad stock. Pax Vobiscum! CvanC
  •  
    Hans
    Skådespelare
    Jag kan tänka mig att många stör sig ungefär lika mycket på det rakt motsatta - alltså skådespelare på film som talar överdrivet teatraliskt, välartikulerat, onaturligt ... Jag tror att de allra flesta av oss numera föredrar en ganska verklighetstrogen dialog. Naturligtvis finns filmgenrer där det passar utmärkt bra med ett mer tydligt och överdrivet skådespeleri (komedi inte minst) men generellt så verkar det vad jag kan förstå som att teater och film alltmer skiljs åt i detta avseende. Detta med att ett ”naturligt” skådespeleri går hem bättre märks tydligt i många recensioner; filmer som Fucking Åmål, Snabba Cash eller något av Ruben Östlund värderas ofta mycket högt av filmrecensenter! Kanske kan ett sluddrigt, ibland ohörbart tal vara en bieffekt av detta (tänker då främst på Snabba Cash!). På film kan alltså, enligt min slutsats, chanserna till ett intressant resultat och gott kritikermottagande vara väl så goda med noga utvalda amatörer som med etablerade välartikulerade skådespelare från teaterscenen. Ibland t o m bättre, kanske ...
  •  
    Anita
    Skådespelare
    Det här är ett av mina favoritexempel just nu. Den i särklass sämsta jävla voice over jag hört på år och dag. Konstiga betoningar, omotiverade pauser, alldeles för många huvudord. Vill inte använda ordet amatörmässigt, för jag vill inte förolämpa alla duktiga amatörer. Så jag säger: Obegåvade praktpucko - Byt jobb. Fort! För att lyssna på dig är en plåga! http://www.expressen.se/tv/galna-klipp/fiskaren-det-var-darfor-det-inte-nappade/
  •  
    Birgitta Irene
    Skådespelare
    Vilket väder? Tack för artikeln. Jag har inte kunnat se morgonprogrammen med ljud på senaste. De anställer folk som presenterar med förfärligt tal. Man kan inte lyssna. Varför ionte skicka de talande i Tv till talpedagog? Eller byt ut väderflickan mot en skådespelerska med tydligt och levande tal. Metereologen kan ju medverka med fakt a(bara vi slipper höra henne) Tacka vet jag gamla tider ! Fram för goda och tydliga röster i media! Birgitta-Irene Lundberg
  •  
    Marie
    Statist
    Bra att ämnet tas upp. Jag har en hel del åsikter i frågan och de baseras nog mycket på vad jag lärt av min sånglärare Bo Sydow. Som körsångerska har jag hört detta snack om att "texta tydligt". Sen står man där och spottar fram hårda konsonanter. Det gör att man kopplar bort användningen av stämbanden menar jag och att allt hamnar långt fram i munnen. Det är också få man hör nasal klang väldigt tydligt. Detta gör att många pressar rösten och då har något ljushuvud sagt åt dem att sänka struphuvudet för att få en mer "intressant" klang. Det blir ju inte lika pressat då, förstås, istället ett djupare tonläge. Men rösten läcker istället som ett såll och låter luftig eller bomullsinlindad. Artikulation handlar enligt min mening inte så mycket om att "spotta text" eller artikulera. Det är som att säga till en fotbollsspelare att sparka boll med tårna, när allt börjar i höften... Det handlar om saker som att använda sig av vokalerna och att de är öppna. Caruso talade om att man skulle le när man sjöng och det var för att få vokalerna att bära texten. Min lärare talar om att vara mjuk och seg i magen. Inga hårda stötar. Det tar lång tid att lära sig, man måste bygga upp muskulaturen. Man ska ha kraft men vara seg i magmuskulaturen, man ska använda sig av vokalerna och lägga konsonanterna bakåt (utan att det blir gutturalt...) Att pressa och att hålla på och forma ord med läpparna gör att man fastnar i en återvändsgränd och därefter tar man ofta en av två vägar; nasalt eller en tillkämpad mörk klang men luftig där röstens klang sprids för vinden, den saknar fokus. Och vi åhörare hör inte orden....... Gamla tiders sångare och gamla skådespelare kunde detta, det är ett sådant slöseri på talang idag därför att den här "gamla" tekniken ofta avfärdas. Skådespelare ägnar tid åt att brottas med rösten istället för med rollen...alltmedan åhörarna faktiskt plågas eller tappar tråden i historien för att man istället lyssnar på röstens irrvägar. Röstcoacher försvarar sig med att det blir opersonligt och "antikt" med den gamla tekniken... Vem tycker att Jussi Björling och Margareta Krook inte var hörvärda? Jarl Kulle? Laurence Olivier? Deras namn kommer nog att leva för evigt, en mängd anonyma röstcoacher är glömda om ett par år. Och det med all rätt.
  •  
    Anita
    Skådespelare
    Urtrevligt! Jag mailar din mina kontaktuppgifter! Hälsa NY, det var alldeles för länge sen jag var där. Anita
  •  
    Emil T.
    Skådespelare
    Vad roligt att det uppskattades och va häftigt att du har sån erfarenhet med Sif Ruud!! Nästa gång jag är i Sverige så kanske jag kan få bjuda dig på en fika så får du berätta mer om arbetet med Sif. Jag vill lära mig hennes knep och visdomar. Jag tar med mig anteckningsblocket. [:)]
  •  
    Anita
    Skådespelare
    Oooh, va' bra, Emil att du la upp den. Den skriften ska jag läsa med stort intresse. Och jag gillar att du uppskattar Sif Ruud. Hon HÖRDES!!!! Hade henne som lärare i 3 år och jobbade ett stort antal gånger med henne. Kände henne sen barnsben så det var henne jag ringde för att få prata om att jag funderade på att söka Scenskolan överhuvudtaget. Tänker på henne nästan varje dag. För hon har lärt mig saker jag använder så gott som varje dag. Jag har haft bra tallärare, framför allt efter Scenskolan - geniet Kerstin Forsmark på Dramaten. Men Sif... Som vi inte hade i talteknik, utan något hon kallade "Textinterpretation." Vi kallade dessa lektioner "Pärlor för Svin", hihi.... Sif pratade i en timme i veckan om sånt som hur framför man text skriven på alexandrin, blankvers eller hexameter, vad är en sonett, hur öppnar man en solfjäder, vad är huvudord, vad menas med ankare på scen, varför betonar man enbart pronomen när de är i motsatsförhållande, rösten får aldrig färga texten - det är tanke och känsla som färgar texten, vilken fot tar man första steget in på scen med... Kort sagt, de mest lysande tips som jag bär och kommer att bära med mig i hela mitt teaterliv och har haft och har en oskattbar nytta av. Senaste i fredags satt jag med en PG Wodehousebok som jag läst in och korekturlyssnerskan hade anmärkt på mitt uttal av pincené. Hon ansåg att man bara kunde uttala det med franskt uttal... "pängsné". Och jag hörde för mitt inre öra Sifs röst... "På Scen är det bättre att säga "Pincné" än "Pängsné" för det hörs bättre när det inte blir så nasalt. Man kan höra vilka som varit Sifs elever. Vi brukar skoja om det.... Vi använder nämligen alltid öppna e-ljud i ord som erhålla (Ärhålla), ersättning (Ärsättning) etc. Det hörs bättre då sa Sif! Då lyder man! Anita PS: Om korr-lyssnerskan tagit sig tid att titta i SAOL så hade hon kunnat se att båda uttalen är korrekta, hihi...
  •  
    Emil T.
    Skådespelare
    Att höras på scen är en komplicerad samverkan av många faktorer. Artikulation - absolut, förståelsen av texten - javisst, bukstöd och resonans - självklart o.s.v. Att mica scen (som redan görs ibland för att förstärka) försämrar tyvärr ofta teaterupplevelsen. Vi som publiker känner skillnad på när ljud kommer från en högtalare och när den kommer direkt från en ensam människa på scen. Krister Henriksson pratade om hur när han spelade i Cyrano de Bergerac upplevde att Sif Ruud pratade mest lågmält av alla på scen och han oroade sig om hon kunde höras. Han fick sen höra av folk som såg föreställningen att ingen hördes så bra som Sif Ruud. Kan bara instämma då jag oxå såg den produktionen. Krister var fantastisk men ingen fick en att haja till och räta på sig som sif ruud, hon var så mycket människa på scen. Och då satt jag långt, långt bak i salongen på stora scen. Här kommer mitt bidrag till dialogen: http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=529870&fileOId=624708
  •  
    Michael
    Amatörskådespelare
    Håller på med teater repetitioner för fullt inför sommaren, jag får tjata varenda repetition om att vi måste artikulera, prata med inlevelse, förstå texten(manus) när inte jag som medspelare hör föregående replik, hur ska då publiken höra? Nä, sluta sluddra och tala ur skägget!! Mvh Michael
  •  
    Jag tror det handlar mer om artikulation än ljudstyrka. I ett vanligt samtal kan man säga Nittnattifya men på en scen måste man säga Nittonhundraåttifyra, det finns ingen återvändo. Och så litar man nog för mycket på tekniska hjälpmedel. När jag växte upp i Uppsala på femtiotalet hade vi ett par biografer där man aldrig hörde vad någon sa någonsin, eftersom ljudet var för dåligt. Idag är det självklart att en biograf ska ha bra ljud. På teater är det svårare men man förutsätter nog ändå (lite oförsiktigt kanske) att en teater har bra akustik. Kolla förresten inlästa texter på skiva, talböcker och liknande. En del hörs bra, men de som hörs sämre, vad gör de för fel? De läser entonigt och sväljer stavelser. Jag tror nog det slarvas en del lite varstans!
  •  
    Kurt
    Skådespelare
    Nu skrev Anita om scen, inte om film. Men samma gäller: Om publiken inte uppfattar orden i repliken, är repliken bortkastad. Då är den bara en del av bruset, ljudkulissen. Som motorljudet av en passerande bil. Den enda information tittaren fick var att skådespelaren sa något. Att höras utan att låta teatralisk, det är konsten -- eller snarare professionalism. Mummel blir bara rätt om det finns ett dramaturgiskt syfte i att publiken inte ska uppfatta annat än mummel. Annars ska man göra om och göra rätt. Jag ska inte förhäva mig -- eller åtminstone försöka låta bli -- för jag har inte gått någon proffsutbildning. Men jag har haft tillfälle att öva en del på "stödet", magstödet kallades det på den tiden. Det är samma magstöd som sångare -- åtminstone bra sångare -- använder. Och dom använder det vare sig dom sjunger högt i en operaaria eller lågt i en ballad eller t.o.m. tyst, mycket tyst. För Magstödet Gör Att Texten Hörs Ändå. Jag har aldrig spelat på Dramatens stora scen, men jag vet genom empirisk forskning att varje ord jag "teaterviskar" hörs på sista raden i Sandvikens Folkets Hus, som rymmer 400+ åskådare. Utan magstöd skulle de knappast höras till tredje raden. Och jodå, det funkar på film också, med mikrofoner och hela midevitten. Man anpassar helt enkelt volymen på magstödet.
  •  
    Viking
    Regissör
    Nu uttalar jag mig förstås enbart baserat på mina egna erfarenheter och jag upplever det som ett återkommande problem med äldre personer (över 60) som tycker att ungdomar inte pratar tydligt, framför allt ungdomar de inte känner. Men det är självklart att ingen hör vad man säger när man talar i vanlig samtalston på en scen. Då måste man prata högt. Sen så är det ju idiotiskt att tro att man kan spela på samma sätt framför en kamera som framför en publik. På en inspelning har man ju mikrofoner som spelar in ljudet så då behöver man inte tala högt utan kan prata normalt om man inte ska skrika och vråla mycket. En skådespelare bär en mask av glas och att tala högt och över artikulerat fungerar inte på film för att film är en illusion av verklighet och om folk inte beter sig som verkliga människor spricker masken.
  •  
    Anita
    Skådespelare
    Sicken korkad kommentar. Vill du kommunicera från en scen där ord är kommunikationsmedlet måste orden höras. Och än mer på en scen där de medverkande påstår sig vara proffs och jag betalar för biljetten. Ni amatörer får mumla hur mycket ni vill så länge ni inte tar betalt, men proffs ska höras av alla åldrar. Dessutom inser jag att du inte vet vad dialekt betyder. Dialekter är varianter på en norm. I Sverige är normen rikssvenska och varianterna/dialekterna är sånt som skånska, göteborgska eller småländska. Om det är typ Rinkebysvenska du menar så är det inte en dialekt i ordets egentliga mening utan en regional slangvariant på dialekten stockholmska och kan vara helt underbar om det används rätt. Men även denna slang ska höras. Så att jag hör att jag inte förstår. Det handlar alltså inte ett smack om dialekt eller sätt att prata utan om brist på teknik. Sludder och slarv. Dessutom är de flesta av de uppsättningar jag irriterar mig på klassiker och där är språket och orden så rikssvenska de kan bli och ämnade att förstås av alla. Jag går dessutom ofta på teater med en 23-åring och en 18-åring. Som inte heller hör vad de yngre säger, så ditt argument faller ihop som en dålig sufflé. Anita
  •  
    Viking
    Regissör
    Jag skulle vilja påstå att det inte är unga som gör fel, utan ni som är äldre som inte är vana att höra vår dialekt och vårt sätt att prata
  •  
    Erna
    Statist
    Mycket bra talat!

Kom närmare drömmen.

Vi söker ständigt nya talanger framför och bakom kameran! Sedan 2002 har vi hjälpt produktionsbolag och producenter att hitta rätt team till filmproduktioner.

Nå över 50.000 medlemmar.

Sedan 2002 har vi hittat rätt team till filmproduktioner. Nå nya talanger framför och bakom kameran!