Nu pratar vi om publiken!

Krönika Vi talar alldeles för lite om vår publik. Alla vi som håller på med teater, film, dans, musik, konst etc… Vi är ju inget, absolut ingenting, utan att ha någon att framföra/visa/spela/dansa våra verk för. Men när talar vi om dem? Bryr vi oss om dem?

Vi talar alldeles för lite om vår publik

Sommaren rullade på. Sällan hade det väl varit så perfekt väder för utomhusteater! Och såna föreställningar finns det, underbart nog, gott om i Sverige. Jag har både medverkat i sådana och glatt suttit i publiken och det är lika roligt vilket som! I år hörde jag från vänner och kollegor hur folk satt där timmar i förväg. Med picknickkorgar och glada flin och förväntansfull inställning solade de näsan i väntan på att föreställningarna skulle börja. Publik på utomhusteater är nog den absolut tacksammaste och underbaraste publik som finns. De är nöjda redan innan föreställningen börjar och jag älskar dem för det!

Har tänkt mycket på det nu när hösten rullat in istället och teater och teaterpublik hellre befinner sig inomhus. Och jag insåg plötsligt… Vi talar alldeles för lite om vår publik. Alla vi som håller på med teater, film, dans, musik, konst etc… Vi är ju inget, absolut ingenting, utan att ha någon att framföra/visa/spela/dansa våra verk för. Men när talar vi om dem? Bryr vi oss om dem? Tänker vi på dem? Undrar vi vilka de är?

Vi kan ondgöra oss över griniga kritiker, bli glada över fina recensioner, men är det detta vi spelar för i första hand? De som får gratis ”press-biljetter, utan får betalt för att uppleva oss och vad vi åstadkommer? Är de viktigare än den där tysta massan, som själva betalar för sina biljetter, som medvetet planerar och köper biljetter för egna pengar och kommer och sätter sig för att uppleva vad vi har att bjuda på? Dem talar vi nästan aldrig om. Och det känns lumpet, för utan dem har vi inget existensberättigande.

För att göra teater behövs bara tre saker

Ingmar Bergman brukade säga att för att göra teater behövs bara tre saker…
1. En text
2. En sändare av texten = skådespelaren
3. En mottagare av texten = publiken
Det ligger en alldeles väldigt stor sanning i detta.

Det vet vi alla ju. Från den som en gång har läst en saga för ett barn och ryckts med i stämningen och den enkelriktade uppmärksamhet ett barn kan uppvisa när de förtrollas av en historia, till den som stått på en scen och vet vad jag menar när jag talar om den där tjocka, elektrifierade tystnaden som riktas mot just dig. Man tror att det på ett eller annat sätt har spelats teater i världen sedan sådär 5000 år före Kristi födelse. Och med teater menas att någon/några berättar något för en hel massa människor, som snällt sitter tysta och lyssnar. Inte mycket som har förändrats där inte! Fortfarande samlas människor i grupp för att ta in något som andra har hittat på och framför. Det enda som egentligen har hänt är hur det har utvecklats en massa runtomkring.

Sommarspel utomhus är, i direkt nedstigande led, släkt med de som spelade utomhus i gamla Aten, men idag har de hjälp av ljudteknik; mikrofoner som kan gömmas i håret och med en sändare, inte större än en tändsticksask, som fästs i kläderna, men scenen är i princip bara ett barnbarnsbarn till den Thespiskärra som vi idag kallar den vagn som prästen Thespis släpade in för de medverkande att stå på, så att de som tillbad vinets gud Dionysos, lättare skulle se de som framförde budskapet.

Allt nytt som tillkommit, som att det numera ofta sker i speciella inomhuslokaler med sofistikerad teknik vad gäller ljus, ljud, akustik, smink, kostymer, specialeffekter och allt annat som människor har kommit på och lagt till för att göra teaterupplevelsen ännu mer händelserik och tilltalande, ändrar inte grundpremissen. Sen har det tillkommit varianter på upplevelsen. Man har uppfunnit film, TV, radio, videos och DVD:er, streaming och allt annat som gör att det blir än mer lätt tillgängligt. Men grunden är fortfarande densamma. Någon berättar något för någon, vars enda uppgift är att ta emot! Den principen har varit grundläggande för att detta ska ha kunnat överleva i alla dessa årtusenden.

Jag tror inte på Gud, men jag tror på Teater

När filmen kom, sades det att detta skulle bli döden för den levande teatern. Icke!
När TV kom, skulle filmen få stryka på foten. Icke! Video och DVD skulle döda filmen. Icke! Tvärtom! Vår längtan efter att få uppleva historier, berättade för oss av andra, verkar oändlig! Och har alltid överlevt. Från när allt började uppe på Thespiskärran och sedermera de magnifika pjäsförfattare från gamla Grekland, som vi fortfarande spelar… Euripides, Sofokles, Aischylos m.fl. (På Stockholms Stadsteater spelas Aischylos ”De Skyddsökande”. Lika aktuell i våra dagar som när den skrevs för 2500 år sedan). Över medeltidens gycklarspel där inte bara Pierrot, Harlekin och Columbine föds, utan även det vi kallar clowner idag. Sedan Mysteriespel, som inte har ett smack med någon form av mysterier att göra. Namnet kommer från ett gammalt ord för ”skrån”, alltså grupper av hantverkare som jobbar med samma sak. De spelade berättelser ur Bibeln, gärna vid påsktid. Och dessa föreställningar kunde pågå i dagar. Jag såg en modern version av ett sånt mysteriespel i London för 30 år sedan och det är ett av mitt livs stora teaterupplevelser, så agnostiker jag är. Jag tror inte på Gud. Men jag tror på Teater!!!

Så kommer Shakespeare i England i slutet på 1500-talet och teaterkonsten exploderar.
På 1600-talet startar ett annat geni i Frankrike, Molière – och så småningom får även kvinnor ta plats på scen och sedan löper det på tills vi har det rika utbud vi har idag!
OCH… Tro’t eller ej… Det är fler människor som går på teater i Sverige än på fotboll och ishockey ihop! Så vi har nåt att komma med!!!

Publiken vet vad de vill ha

MEN…
det här ska handla om publiken… Denna tåliga grupp, dessa underbara intresserade människor! De vet vad de vill ha, vad än kritikerna skriver! Inte alltid, det är sant, men väldigt ofta hittar en föreställning sin publik via mun-mot-mun-metoden!

Jag var på en premiär i London den 8/10 1985. På Barbican Theatre. Royal Shakespeare Company framförde sin version av den franska musikalen ”Les Misérables”, byggd på Victor Hugos ”Samhälles Olycksbarn”. Jag älskade den! En annan av mitt livs stora, stora teaterupplevelser! Men det gjorde inte kritikerna… Shit, vad den skrevs ner. Men producenten, Cameron Mackintosh, hade is i magen. Man strök ner och flyttade den till en privatteaterscen i West End, Palace Theatre. Nypremiär 4/12 1985. Jag var där. Det var lika underbart! Och en publik som – som vanligt – stod upp efteråt och gallskrek och grät om vartannat! Den går fortfarande i London. Efter 33 år! Ett praktexempel på hur mun-mot-mun-metoden funkar! Publiken vet bäst! För vi spelar inte för kritikerna! Vi spelar för er. Vår publik!!! Och det får vi aldrig glömma!

För snart 30 år sen jobbade jag med ”Kalas i Lönneberga” på Dramatens Stora Scen. Bland det roligaste – och jobbigaste - jag gjort. Två föreställningar per dag, 6 dar i veckan, Dubbla vuxenlag på alla roller, tripplade barnlag; Emilar, Idor och deras barnkollegor. Dessutom levande orkester, ett underbart gäng statister, en levande gris och en bedårande Shetlandsponny – Laban - lånad från Skansen. Puh… Men allt blir värt det när jag en dag efter en föreställning går genom publiken på väg upp till mitt rum och hör en mamma fråga sin så där sexårige son vad han tyckte. Han tryckte en av de skumgummisnöbollar som slängdes från scen ut i publiken hårt i handen, hans kinder glödde svettrosiga och ögonen strålade när han tittade upp på sin mor och mycket allvarligt förkunnade:
”Mamma, det här var den bästigaste video jag har sett i hela mitt liv!” Då är allt slit bortglömt och jag smög in i hissen med tårar i ögonen och med ett hjärta så fyllt av tacksamhet att jag kände det som om jag skulle sprängas av lycka över min fenomenala tur att få jobba med något som gör en sexåring så glad!

Den påfrestande publiken

Men publik kan vara jäkligt påfrestande också! Spelade en pjäs som hette ”Kollontaj” på Dramatens Stora Scen. Jätteproduktion. Regi Alf Sjöberg, en av mina största - och få – idoler! Affe var… fast det kan vi ta en annan gång! Så där 50 medverkande. Jätteproduktion med Margareta Krook i huvudrollen. Ni som inte vet vem Alexandra Kollontaj var – Slå upp. Ni som inte vet vem Margareta Krook var – Skäms! Jag står på knä vid Maggan/Kollontajs rullstol... Jag spelar ung Komsomol-scout i Stalins Moskva och det är en känslig scen. Ung flicka frågar en av Sovjetstatens Hjältar om viktiga råd om hur man ska få kärlek och politik att gå ihop! (Jäkla bra pjäs av Agneta Pleijel. Den borde någon sätta upp snart igen!) Vi befinner oss rätt nära rampen och plötsligt hör vi prassel från papper när två damer på första bänk bläddrar i programmet. Tydligen är hörseln inte den bästa, för plötsligt trumpetar den ena damen till den andra: ”Hon heter Anita Molander????.... Tror du hon är släkt med Gustaf och Olof?”

Maggans ögon glittrade som ett nyårsfyrverkeri när hon tittar på mig och ska fråga ”Men lilla barn, vad är du så orolig för?” Jag ville svara: ”Att jag ska drämma boken jag håller i min hand i huvudet på käringarna”, men jag höll mig och lyckades, trots att skrattet stod upp till tonsillerna, klämma fram rätt replik! Vi får aldrig underskatta vår publik heller. I England har man för vana att vid jul spela s.k. Pantomimes. Eller Panto, som man till vardags kallar det.

Har inget med mim att göra. Det pratas – och sjungs – härligt mycket! Det är oftast en bearbetning av en gammal saga som Aladdin, Askungen, Mästerkatten i stövlar, Snövit eller Peter Pan men med inlagda skämt och sånger som passar just för dagen. Vill ni veta mer om Pantos och dess historia är här en bra artikel på Wikipedia. https://en.wikipedia.org/wiki/Pantomime

Hjälten ska spelas av en tjej. Den mest komiska damen (som Askungens två styvsystrar) ska spelas av killar. Det ska finnas en väl definierad skurk och barn och föräldrar har oftast lika kul åt föreställningen för där finns något för alla! Jag såg en gång ”Aladdin” med Ian McKellan som Aladdins mamma på Old Vic. Har ju sett honom som Gandalf på film och i massor av stora roller på scen, men har aldrig sett honom ha så roligt som i denna roll! Som det brukade stå i gamla recensioner: ”A good time was had by all!” En tradition jag gärna skulle se införd här i Sverige. Buskul för alla inblandade!

Nåväl… Tänk er en annan Aladdin-produktion och en annan publik. Till traditionerna hör att skurken – här den elake Kalifen - ska smyga på hjälten och hjälten ska titta ut över publiken och fråga: ”Var är han? Var är han!” Publiken svarar högljutt – både barn och vuxna går med stor energi in för uppgiften medan skurken smyger bakom hjälten. Denna gång tröttnar en ung man i publiken på vad han tycker är en fånig fråga och med emfas hörs hans högdragna överklass-röst över alla andras – han är ännu icke kommen i målbrottet: ”Do not answer the man. He is quite obviously an idiot!” Men hur de än svarar. Eller låter. Eller diskuterar oss på scen, både när de sitter i salongen och annanstans, är de vår publik på gott och ont. De har bokat en kväll, köpt biljett, kanske klätt upp sig och kommit och satt sig i vår salong för att höra och se och uppleva vad vi har hittat på.

Det får vi aldrig glömma. Jag upplever att vi gör det. Så ofta och så lätt i dessa binära tider. Nu när det verkar viktigare att synas än att se. Att höras än att lyssna. Nu när vi ofta verkar bry oss om oss själva mer än de vi har omkring oss. Eller på teatern framför oss. Alla verktyg vi har för att framhålla oss själva… Twitter, Instagram, Facebook, Snapchat och allt vad det heter…

Våra oumbärliga spegelbilder

Glöm inte att vårt jobb går ut på att förmedla något till andra, inte framhäva oss själva. Glöm aldrig varför vi gör det vi gör… Och lär er lyssna till publiken! Det finns t.ex. inget som heter monolog egentligen. Det är alltid ”Dialog”… För är du ensam på scen så kommunicerar du ju ändå. Med publiken. Det är bara att deras repliker, deras reaktioner inte finns nedskrivna. Och det är upp till oss att göra vårt jobb så bra som möjligt för att de ska kunna göra det vi hoppas på. Att lyssna, inte bara höra. Och då blir pjäsen komplett! Och det lyckas vi inte med om vi inte verkligen lyssnar till dem, som sitter därute i mörkret, lika intensivt som vi vill att de ska lyssna på oss! Vi kan höra hur de andas, hur de suckar, hur de skrattar och snyftar. Och - om vi verkligen övar – hör vi vad de känner. Och det är en sån kick när man gör det! Våra andra halvor när vi står där på scen! Våra oumbärliga spegelbilder!

Utan dem existerar vi inte!
Ha en bra höst!
Anita M

Anita Molander, skribent för Filmcafe.se
17 januari 2023

Filmcafe.se bevakar den svenska filmbranschen med artiklar och krönikor. Missa inte våra övriga artiklar som gör karriären lite lättare och roligare!