Vill du bli skådespelare?

Vill du bli skådespelare?

Krönika Blev uppringd av en gammal vän för ett tag sedan som undrade om hans sextonåriga barnbarn kunde få ta kontakt med mig. Hon vill så gärna syssla med teater och film och kunde jag ta ett möte med henne?

Alla åldrar behövs

Först blev jag förskräckt… Inte har mina vänner några barnbarn? Så gamla är vi väl ändå inte. Men det har ju många när de är i min ålder, hacka i dig, kärring! Sedan blev min självkänsla stor som Globen. En sextonåring ville prata med mig?! Wow! För det är en av de saker jag älskar med vår bransch. Alla åldrar behövs! Som skådespelare kan jag inte ta jobb från varken en tioåring eller en trettioåring. Jag kan inte ens ta jobb från en karl och han kan inte ta jobb från mig. Inte framför kameran i alla fall… Bakom är en annan femma. Men jag kommer från ämnet.

Jag tog fram pepparkakor och gjorde té och en rar och blyg tjej ringde på dörren. Med massor med frågor. Och jag insåg att mycket av vad hon frågade om och det vi diskuterade kunde vara bra att dela med alla er. En del har ni hört förut, men det tål att påpekas igen. Det blir av nödvändighet spretigt, men jag hoppas ni hittar något matnyttigt.

Min unga gäst ville bli skådespelare

Trodde hon. Jag citerade - som jag citerat så många gånger förut – Siv Ruuds svar till mig när jag ställde samma fråga för sådär tusen år sedan: ”Teater ska man bara ägna sig åt om man absolut inte kan låta bli!”. (Och vet ni inte vem Siv Ruud är, berätta inte det för mig – slå upp, se henne på film, på SVT:s arkiv. En av de största skådespelare vi haft! Och en av de bästa teaterlärare jag haft.)

Låt Sivs svar sjunka in… För det är ett så väldigt bra svar. Hela vår bransch är så osäker, så grym, så orättvis och det måste man vara på det klara med redan när man börjar, att hjärtesorg och besvikelser är en del av den dagliga tillvaron och det måste man lära sig att handskas med. Jag har skrivit om det förut och jag kommer att skriva om det igen. För det är basen i ditt val. Känner du att du inte skulle klara av att handskas med dessa variabler ska du påminna dig om att det finns en hel hoper yrken inom samma område som du kan välja istället. Lika kreativa, lika roliga, men många gånger inte lika osäkra…

Scenograf, kostymör, perukmakare och/eller sminkör, ljussättare, ljudläggare, dekormålare, talpedagog, dramaturg… Minst lika skapande och sällan lika hjärtekrossande. En skådespelare behöver tjock hud, gott självförtroende och nära till sina känslor. Det är ingen lätt uppgift att kombinera de uppgifterna.

Numera finns det många vägar att gå, men alla dessa vägar fordrar samma inställning: Att man är villig att lära, ständigt lära sig nya saker. För en skådespelare blir aldrig fullärd! Och det är en av de absolut roligaste delarna av detta jobb. Att ständigt få lära mig nya saker om människor, mänskligt beteende och den värld vi tillsammans lever i.

När jag talar om vägar menar jag utbildningsvägar. Du kan lära på en skola eller du kan lära genom att jobba. Men lära dig måste du, för en skådespelare måste kunna sitt jobb, det är ingen skillnad där på en skådespelare eller en tandläkare. Man ”föds” inte till skådespelare, man föds med en fallenhet för yrket. Precis som de som föds med en fallenhet för att bli en civilekonom, en arkitekt eller en läkare.

Sedan måste den fallenheten vara grunden för det hårda jobbet att lära sig använda sin kropp och sin person för att gestalta en annan människa. Tycker fortfarande min underbara rektor på Scenskolan, Hans Wigren, hade rätt när han sa att ”En skådespelare är någon som är sinnessjuk nog att gå in på en scen och låtsas vara en annan människa, men klok nog att veta att hen inte är det!” Och då är det en himla massa man måste kunna för att kunna ro iland med jobbet.

Du måste höras!

Har du repliker är det din förbannade skyldighet att de hörs! Man använder olika talteknik framför en filmkamera och framför en levande publik. Grunden är precis densamma, en medvetenhet om den teknik man lärt sig, men den tekniken ska du kunna glömma när du väl jobbar. Den ska komma av sig själv så du kan använda den utan att behöva tänka på den.

Men det är en himla skillnad på att tala för sig själv framför en kamera eller – likt Hamlet, tala för sig själv på Dramatens Stora Scen där det sitter 918 personer och lyssnar och har betalt för att höra dig. Och nej, du kan inte förlita dig på mikrofoner. Talar du sluddrigt hörs du inte i alla fall. En skådespelare måste i varje givet ögonblick lyssna på sig själv. Vara medveten om varenda bokstav, vartenda komma, varenda punkt och känna in hur det landar i publiken. Man måste lyssna via publiken. En bra skådespelare hör – hör som om de talade högt - precis hur publiken lyssnar. Och publiken har rätt att få höra varenda bokstav, vartenda ord.

Det här är ett problem idag. Hat varit på lite för många föreställningar de senaste åren där jag inte hört flera av de yngre skådespelarna. För inte så länge sedan såg jag en föreställning där de hade myggor (små mikrofoner som sitter placerade i ansiktet, oftast i pannan eller vid tinningen) och ändå hörde jag inte allt de sa för deras diktion var så pissig. När jag sedan tittade i programmet kunde jag läsa att de var utbildade vid olika skolor och jag blev ännu mer förbannad! Dessa skolor har ett ansvar att ge sina elever en god yrkesutbildning, men har uppenbarligen fallerat vad gäller en av de viktigaste komponenterna.

Du måste förstå vad du talar om

John Caird från UK är en av de bästa regissörerna i världen, speciellt vad gäller Shakespeare. Han sa en gång något som jag aldrig glömt. Att vi i Sverige har en sån tur vad gäller Shakespeare, för vi kan göra nya översättningar för att nå varje ny generation. I engelskspråkiga länder är de hänvisade till att använda samma text som spelades för över 400 år sedan, det ställer höga krav på regissör och ensemble att levandegöra något där publiken kanske bara förstår vart annat eller vart tredje ord.

När vi gjorde ”Kung Lear” på Dramaten för 35 år sedan, gav Ingmar Bergman uppdraget att översätta pjäsen till Britt G Hallqvist. Det blev en fantastisk text som kändes modern utan att förminska Shakespeares poesi. Bara för min egen skull satte jag mig att läsa gamle Hagbergs översättning parallellt med denna nya och det var fascinerande hur de båda berättade samma historia med samma poetiska glöd, men på helt olika svenska.

Men visst finns det ord som var lite arkaiska = gammalmodiga. Men de ska inte bytas ut om vi kan undvika det. Varför jag tar upp detta är för att en skådespelare (eller för den delen regissören av stycket) inte bums ska byta ut dessa ord bara för att hen inte förstår. Nix, grabba en ordbok och ta reda på vad ordet betyder och sen är det ditt jobb att fylla det med liv och känsla och tanke.

Sen har vi detta med huvudord! Man förstår inte vad ni säger om ni har för många huvudord. En mening löper från stor bokstav i början på meningen tills meningen slutar där det står en punkt. I denna mening finns det mycket få huvudord. Huvudord är de ord man trycker lite extra på för att lyssnaren ska förstå vad man menar. I dagligt tal gör vi detta alldeles naturligt, och det låter alldeles naturligt. Och det är ett naturligt flöde från stor bokstav till den punkt som sätter punkt för meningen. En eventuell paus är bara för en speciell effekts skull, inte för något annat skäl, men lite för ofta hör vi idag ett överflöd av huvudord och omotiverade pauser i texter som gör det till någon slags hafsig ordsallad istället för en beskrivning eller en berättelse.

Vill ni höra hur det INTE ska låta? Gå in på någon av våra kvällstidningars TV-kanaler. Där förekommer goda talare jäkligt sällan. Vill ni lära hur ni inte ska låta, lyssnar ni där och gör tvärtom.

Film eller teater?

En bra teaterskådespelare har inga problem med att funka framför en filmkamera – förutsatt att hen jobbar med en bra regissör! För lika mycket som man lutar sig mot sin lyssning av hur publiken tar emot vad som händer på scen, lika viktigt är det att kunna lita på att regissören fyller samma funktion vid en filminspelning. Hen är den som ska kunna säga om uttrycken är för stora, för små, för teatrala och hjälpa skådespelaren att ta ner eller upp så det blir rätt. Det brukar vara svårare att ställa en skådespelare, som enbart jobbat med film, på en scen. Där de ska nå ut till flera hundra människor. Det är en helt annan teknik och ett helt annat sätt att ta tag i uppgiften.

Harriet Andersson, en av svensk films stora, sa en gång, när jag frågade henne om hur hon kunde vara så bra på film, att det är enklare att stå framför en kamera, för det är bara en ensam betraktare! En publik är hundrafalt månghövdad och de kräver att vi bryr oss om varenda en som sitter därute. Kameran är bara en och du måste i varje ögonblick, även om du står med ryggen mot, vara medveten om var den är och att den tittar på dig. Den är lite som den där killen du var kär i när du gick i sjuan. Även om det var tusen ungar ute på skolgården på rasten, visste du precis var han var och kände det som om du nästan brändes när han råkade titta på dig. Han = Kameran!

En annan kollega sa nåt jäkligt bra om skillnaden på att filma och att stå på scen…
På scen måste du tänka, du måste vara medveten om vad du gör och vart du ska och vad som kommer att ske i nästa ögonblick. På film ska du bara känna i stunden för då syns det i dina ögon.

Och så det här med betalning...

Det ämnet kom vi inte in på, det gör man sällan när man är sexton. Då är det inte lönen man drömmer om utan själva jobbet. Men lönen är viktig. Och jag såg för ett tag sedan någon som frågade om vad som menas när det står ”Lön på faktura 1000:-” Det är inte så lätt att veta, men nu ska jag försöka bena upp det så ni alla förstår. Faktura är den ”räkning” man skickar iväg när man har firma. Den kan vara enskild firma eller aktiebolag. Strunt samma. Du skickar en räkning till uppdragsgivaren för det arbete du har gjort. Detta kan man bara göra om man har firma. De flesta svenskar har inte firma, de är löntagare och de pengar de får i lönekuvertet är inte hela summan de tjänat, därför att förutom själva lönebiten, har du även tjänat skattepengar (som går direkt från arbetsgivaren till Skatteverket, för de flesta svenskar blir det runt 30%.)

Sen tillkommer arbetsgivaravgifter. Arbetsgivaravgifterna består av flera olika avgifter som betalas in till staten och tillsammans ger det grundläggande sociala försäkringsskyddet i form av bland annat sjukvård, pensioner och social omsorg. När man själv fakturerar lägger man på 31,42% i sociala avgifter. Däremot slarvar många av oss, som har firma, med att räkna ut hur mycket vi också borde lägga på vad gäller att täcka pensionen.

De som fakturerar ska även i förekommande fall lägga på moms. Så när det står ”Lön på faktura 1000:-” är det INTE 1000:- som lön där endast skatten dras bort. Nix, Det är Lön + Skatt + Arbetsgivaravgifter + Pension. Inte mycket kvar av tusenlappen där inte!

Skälet till att många Arbetsgivare gillar att deras uppdragstagare ska fakturera är för att de då slipper arbetsgivaransvaret. De betalar och sen är det klart. 1000:- på faktura är alltså en riktig skitlön. Och varför de ibland skriver ”999:- som lön” är för att du kan betala någon upp till 1000:- som lön (per år) utan att behöva dra bort och betala in skatten eller betala in arbetsgivaravgifter eller pension. MEN du själv måste hålla reda på det och måste uppge denna inkomst på din deklaration och skatta för den alldeles själv. Har man inte firma kan man fakturera ändå via någon av alla faktureringstjänstebolag som finns, men var beredd på att de tar betalt. Så då naggas tusenlappen än mer i kanten.

Hur mycket ska man ta betalt då?

Tycker ni alla ska gå in på Teaterförbundets sida och se summorna som TF har förhandlat fram. De summorna är inte enbart för professionella skådespelare, de är för alla som utför jobbet.https://teaterforbundet.se/kollektivavtal/film-tv-och-radio/film-tv-och-videoinspelning/

Här kan ni även hitta de bolag som har skrivit på kollektivavtalen. De har skrivit på avtal om att betala dig så här mycket, så gå inte på trams om ”Avancerade Statister” eller annat skitsnack, påhittat för att kunna lura dig.

Och de summor som finns i dessa avtal är minimisummor. Och vad gäller filmavtalet gäller det alla sorters film, strunt samma om det är spelfilm eller reklamfilm. Jag vet att jag tjatar om detta, men det är viktigt. Du har rätt att få betalt för ditt arbete, låt ingen få dig att tro annat.

Och jag har en bön! Har ni ämnen, frågor, undringar om den här branschen, som ni skulle vilja att vi skriver om – kontakta oss. Mig hittar ni här på Filmcafé och jag hör så gärna ifrån er! Ha det nu bra och lyd mitt valspråk – Stå på er så inte någon annan ställer sig på er!

Anita M

Robert Selin, skribent för Filmcafe.se
6 februari 2019

Filmcafe.se bevakar den svenska filmbranschen med artiklar och krönikor. Missa inte våra övriga artiklar som gör karriären lite lättare och roligare!

Kommentera
Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter, så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.