Att vara skådespelare

Att vara skådespelare

Krönika Anita Molander delar med sig av av råd och tips samt annat hon plockat upp hittills under sitt liv. Det här med att vara skådespelare? Är det så kul egentligen?

Är det så kul egentligen?

Vill återigen påpeka något klokt som den underbara skådespelaren Sif Ruud sa, när jag pratade med henne om att jag kanske ändå ville söka till Scenskolan (nuvarande Stockholms Dramatiska Högskola). Teaterbarn som jag var, visste jag inte riktigt hur jag skulle tänka… Skulle jag göra det enklaste, det som föll sig naturligt med min uppväxt och söka? Hur visste jag att det var det jag ville göra med mitt liv? Var det mitt eget val? Hur tog jag reda på det? Då gav mig Sif ett svar som jag många gånger skickat och fortsätter skicka vidare till alla som funderar på detta yrkesval. ”Skådespelare ska man bara bli om man absolut inte kan låta bli!” Sug på den, ni!

Deklarationstider

Först av allt… det är deklarationstider. Om ni letar bland gamla artiklar har jag skrivit en artikel med råd och tips för oss i vår bransch. Några saker vill jag dock passa på att påpeka så här igen…

1. Gör ni ett jobb där ni får 999:- eller ännu mindre så är skatten inte dragen! Då är det oerhört viktigt att ni själva tar upp det i er deklaration som inkomst för det kan komma surt efter. Produktionsbolaget är skyldiga att uppge denna er inkomst för Skatteverket, men de är inte skyldiga att dra av skatten när betalningen till en enskild person understiger 1000:- på ett år. Så om ni inte själva tar upp det i deklarationen, kan det stå er dyrt. Och har ni haft utgifter, som har med ert skådespeleri att göra (eller sjungande, eller dansande, eller filmfotograferande, regisserande, sminkande etc.) att göra – spara VARTENDA KVITTO. Och dra av det år ni gjorde utgiften, vare sig ni har haft jobb det året eller ej. Väldigt viktigt och kan spara er flera skattekronor.

Så ta kvitto när ni köper en fackbok, en leotard, en mascara, ett kollegieblock eller ett par skor eller någonting annat som har med dessa era jobb att göra – vare sig ni gjort dem eller kommer att göra dem… Spara kvittona och dra av summorna!

För statister finns inga avtal

Och vad gäller betalning...
För statister finns inga avtal. Tycker ni det är märkligt? Nej, egentligen inte. För att statera har i Sverige aldrig varit något som man kan försörja sig på. Dels för att det inte finns tillräckligt med sådana jobb och dels för att de flesta gör det som en rolig grej. Vilket INTE betyder att ni inte ska ha betalt. Nej för helsefyr! Men det är upp till er själva att bestämma hur mycket ert arbete och er tid är värt. Ta inte jobb för inga pengar alls, det sabbar ni bara för alla andra i branschen genom att göra.

Gäller det något annat än ett rent statistjobb - dvs ett jobb där ni är utbytbara mot vem som helst annan, typ passagerare på buss, köande till korvkiosk - om ni har repliker ska ni ha mer betalt och kolla om produktionsbolaget har avtal med Teaterförbundet. Det gör alldeles detsamma om ni är medlemmar i Teaterförbundet eller inte. Det är arbetsuppgiften, alltså vad ni ska göra, som bestämmer storlek på gage, inte om ni är medlemmar eller inte.

Och dessa avtal stipulerar en undre gräns för gage. Under dem får inte produktionsbolaget betala om de har ingått avtal. Självklart har inte Alicia Wikander eller Mikael Persbrandt minimigage, men minst minimigage ska ni ha om ni uppfyller kriterierna. Så stå på er, annars ställer sig någon annan på er!

Här kan ni hitta alla de kollektiv avtal, som Teaterförbundet har skrivit med olika arbetsgivare. Och återigen - avtalen gäller ALLA som gör dessa jobb, strunt samma om man är proffs eller nybörjare, medlem i TF eller inte!

Teaterförbundets kollektivavtal

Och vilka arbetsgivare som har skrivit på kan ni se här:

Film-, TV- och videoinspelning


Låt ingen lura er att tro på att det finns avtal för s.k. ”avancerade statister” eller att det är mindre betalt om man t.ex. gör informationsfilm än vanlig spelfilm etc. Det stämmer inte! Film är film och har man skrivit på ett avtal, gällande gager som arbetsgivare, ska man hålla sig till det!

Teater är tänka

Film, ja…. Tror ni det är kul att filma? Ja, det är det. De korta stunder man faktiskt står framför kameran. Mest är det väntan. Och tidiga stunder i sminket. Tidigaste jag varit med om var kl 05.00. Jag minns det inte så bra, men jag måste varit där för jag har det inspelat.

En klok kollega och jag talade om film, Ewa Fröling. Och Ewa, som har filmat oändligt mycket mer än jag, sa nåt som fastnade i min skalle: ”Teater är tänka, film är känna!” Och om vi tänker efter, inser vi hur sant det är!

På scen har man repeterar i många veckor för att få det så flytande och naturligt och sömlöst som möjligt. Man har hunnit få in det i det undermedvetna, man har det i ryggmärgen när premiären kommer. Man är hela tiden medveten om publiken ute i salongen, man hör när de snyter näsan, skrattar, hostar eller skruvar sig i sätena.

Att stå inför en levande publik är faktiskt lite som att segla. Man tänker framåt, kollar så man inte går på grund, kisar mot solen och ser till att man håller den kurs man planerat. Man höjer rösten lite om någon snyter sig mitt i ens replik, man pausar lite extra för någon stackares hostanfall. Man tänker.

Film är känna

När man filmar är det annorlunda. Man ska ju aldrig titta in i kameran, men man ska vara medveten om var den är. Det är lite som när man var kär när man var tonåring. Man stod där med sina kompisar på skolgården, man pratade, skrattade, fnittrade och tittade absolut inte åt det håll där föremålet för ens ömma låga befann sig. Men man vet, i varje given sekund, var föremålet för en ömma låga befinner sig! Det liksom bränner i huden. Så ska man känna med kameran, den medvetenheten ska man ha om var den befinner sig.

Och det där med att känna…. Den antagligen mest berömda närbilden i en film är nog när Ingrid Bergman tittar upp på Humphrey Bogart i filmen ”Casablanca”. Och har ni inte sett den, gör det. Den tillhör filmhistorien!

De har haft en historia i Paris, men inte setts på flera år. Nu återses de i staden Casablanca, där Rick (Bogart) driver en restaurang. Runt omkring i världen rasar Andra Världskriget och Ilsa (Bergman) kommer dit med sin man, som är en motståndkämpe mot nazismen. Nu sitter hon bredvid pianot, där pianisten Sam spelar en låt som blivit en klassikernas klassiker ”As time goes by”. Han är förbjuden av Rick att spela den – för många minnen antar jag - men Ilse vill höra den och övertalar Sam att spela den. Den var ”deras låt”, hennes och Ricks.

(Ja, även de flesta av oss, mossiga stofiler, har ”våran” låt… men det tar vi en annan gång.)

När Rick dyker upp ska Bergman titta upp. Bara titta upp… Hon har själv berättat om inspelningen och om vad regissören, Michael Curtiz, sa till henne… Hur hon inte skulle tänka, bara vara. Bara lyssna på låten som betyder så mycket för henne och bara känna, inte tänka, inte illustrera. Bara känna! Och det är precis vad hon gör. Hon tittar bara upp. Alldeles naket och blankt. Hon bara känner och det blir så starkt. Och vi, som sitter där i mörkret i biosalongen, lägger in våra känslor i scenen… In i vad vi ser. Så skapar man filmhistoria!

Den scenen har gett namn åt en film, en väldigt bra film av Woody Allen. ”Play it again, Sam”. Vilket är vad många tror är vad Ilse säger till Sam när hon uppmuntrar honom att gå emot Ricks order och spela låten för henne. Men det säger hon inte! Ingen säger så i denna film. Vad hon säger är ”Play it, Sam. Play ’As Time Goes By’ ” Och som man säger… The rest is history. I det här fallet filmhistoria.

Här kan ni se denna berömda scen:



När man blir med repliker

Men så ska man ju prata också, när man blir med repliker! Och det är inte alltid så lätt.
Det verkar bli svårare och svårare. Jag hör fler och fler unga skådespelare med usel talteknik och det gör mig ledsen. För står man på scen och talar, uttalar ord som ska förmedlas till en publik så ska de orden höras, det är ett av de allra mest grundläggande villkoren för vårt jobb.

En enkel grundregel är att en menig ar en tanke. En. Börjar med stor bokstav och slutar med punkt. Och i denna mening finns det oftast bara ett huvudord. Det är det ord man trycker lite extra på, oftast är det ett verb. ”Jag SA ju att den låg där!” Ibland är det två huvudord, när något står i motsats till något: ”Där är inte HÄR!”

Tecknet punkt innebär en paus, ett litet avbrott. Ett komma innebär en mindre paus.
och viktigast av allt. Man får ALDRIG färga en replik med sin tanke, bara med sin känsla.
Jag ska utveckla detta mer nästa gång! Ni kan börja med att medvetandegöra er om detta genom att titta, eller snarare lyssna på nyhetsreportrar på TV. De har numera alldeles för ofta för många huvudord, de trycker på, de betonar så många ord, att innebörden av vad de vill berätta blir obegripligt.

Bombardera mig med frågor

Robert och Tomas säger att vad ni medlemmar helst vill läsa om är råd och tips.
Och då skulle jag vilja avsluta med en bön! Jag vill uppmana er att!
Skriv en rad till mig här på Filmcafé eller kommentera nedan och berätta vad ni skulle vilja veta mer om. Och för att sporra er skriver jag vad min pappa alltid sa…

”Det finns inga dumma frågor, det finns bara snorkiga svar!” Och jag lovar er – jag ska ta varenda fråga på allvar. Och försöka svara så gott jag förmår.

Men som sagt – bombardera mig med frågor och undringar och glöm inte att njuta nu av solsken på näsan och en glass!

Ha det bra!

Anita M

Anita Molander, skribent för Filmcafe.se
28 mars 2019

Filmcafe.se bevakar den svenska filmbranschen med artiklar och krönikor. Missa inte våra övriga artiklar som gör karriären lite lättare och roligare!

Kommentera
Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter, så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.