Lathund för jobbsökeri. Del 2.

Lathund för jobbsökeri. Del 2.

Krönika Så du har hittat ett jobb att söka till. Du har kollat upp allt viktigt… Jobbet är en stor roll i en reklamfilm. Gaget är minimigaget i Teaterförbundets Kollektivavtal, men det tycker du är helt okay för det skulle i så fall ju bli ett av dina första jobb och produktionsbolaget har avtal med TF och är noga med att följa sitt ingångna avtal.

Nu ska de alltså ”titta närmare på dig”!

Filmen ska gå i en månad på fem TV-kanaler, inte visas på bio, inga stillbilder ska tas och det är en enda inspelningsdag. Du har gått med på att de ska få titta närmare på dig, för du är intresserad av att göra jobbet. Så vad händer nu?

Denna ”titt” kan ske på flera sätt. Men alla kan kallas ”audition”. Och denna audition kan innebära bara en träff. Så ni får ”nosa” på varandra i levande livet. Lite småprat, de berättar om vad jobbet innebär och du berättar lite om dig själv. Men detta brukar gälla andra typer av jobb, för reklamfilm brukar det vara en ren provfilmning. Här tipsar jag att ni läser Tommy Åbergs utmärkta artikel här på Filmcafé, en text som handlar specifikt om just provfilmning. Jag vill bara påminna om några saker.

Viktigt att komma ihåg är att rollsättaren är under strikta instruktioner att hitta en specifik typ, som produktionsbolaget – de som ska ”tillverka” själva reklamfilmen – har definierat. Sedan har rollsättaren fria händer att – inom dessa ramar – hitta människor som kan tänkas passa det kriterier som produktionsbolaget har definierat. Så därför kan jag inte nog dunka in i skallen på er att aldrig bli ledsna om ni inte får ett jobb i en reklamfilm. Alla kan inte passa, alla är inte samma typ. Vi är alla unika och det ska vi vara tacksamma för. En dag är det just du som är alldeles rätt.

Du kommer dit och jag vill ge er ett tips

Fråga redan i förväg, när du talar med dem på telefon, vad det är för figur som ni ska provfilma för! För det är en stor skillnad på en motorcykelsnubbe och en docent i romanska språk. Eller en kvinnlig polis och en hemmafru från 50-talet. Jag menar inte att ni ska ”klä ut” er. Men är det hemmafrun från 50-talet de letar efter, skadar det inte att helt enkelt ha på sig kjol istället för jeans. Är det en motorcykelkille välj jeans och en T-shirt istället för kostym och slips.

Det ska bara vara en lätt touch av vilken roll de letar efter, vilken typ de är pressade att
hitta. FÖR ni får en glömma att det är just DIG de plockat ut, alltså får du inte göra dig till så att DU inte syns. Och ett extra tips till alla tjejer… Ni vet ju själva hur fotot eller fotona som ligger ute på Filmcafé ser ut. Titta nog på hur ni sminkat er – om ni har det – på fotona. Det är just hur ni ser ut där som de letar efter.

Så skippa krigsmålningen. Ni anar inte hur många gånger jag plåtat flickor – och kvinnor – som ser kanonnaturliga ut på bilderna, men anländer med en makeup, som skulle de provfilma för porrfilm. Så mitt grundtips är att fråga redan på telefon…


- Ska jag ha på mig något särskilt?
- Vill du jag ska måla mig på något särskilt vis?

Ju mer du vet om den karaktär du ska spela, ju enklare blir det att bestämma sig för vad man ska ha på sig och hur man ska sminka sig. Om de inte säger något alls? Klä dig så du trivs och känner dig vardagssnygg och bekväm.

Presentera dig

Tommy Åberg säger kloka saker om när du kommer att bli ombedd att presentera dig. Det kan du faktiskt öva på hemma! Sätt ihop en liten kort text. Något i stil med:

- ”Hej, jag heter Kalle Karlsson, Jag är 19 år och jobbar just nu med att packa varor på MatHem. Jag gick ut skolan för två år sedan, jag gick en musiklinje, så på fritiden spelar jag i ett band med några polare, jag spelar basgitarr och sjunger. Jag gillar all sorts musik, men mest hårdrock, men ibland går jag faktiskt på Operan, tycker Verdi är maffig. Jag har alltid varit intresserad av musik och teater, men man måste ju försörja mig så jag ger också lektioner i Kung Fu för småknattar. För övrigt gillar jag fotboll -jag är Djurgårdare sen födseln och jag gillar att laga mat och är en jäkel på köttbullar! Jag bor fortfarande hemma och hjälper gärna mamma ned middagen! Och min lillebror får diska!”

På mindre än en minut har du nu gett en bild av dig själv som man minns. Sätt ihop och lär dig utantill. Inte som en rabbel-läxa, utan så att du har en bas att stå på. Sedan kan du improvisera hej vilt ju mer bekväm du blir med situationen och ju mer du blir varm i kläderna. Men att gå igenom vilka punkter som ska med är klokt, för nervös blir man. Till och med jag som jobbat med det här i över 45 år kan bli skakis.

De kommer att ta stillbilder

För att stärka sitt eget minne vad gäller vilka de har träffat. Ofta både en närbild och en
helbild. Ofta filmar de på samma sätt också. Ännu ett tips, stå inte med vikten på båda fötterna, sätt tyngden mest på ena foten annars ser du ut som en polis eller en militär. Öva hemma och titta dig i spegeln så du ser och känner vad jag menar. Avslappnat och naturligt ska det se ut, men ändå vaket och alert.

Ibland får du ett manus tillskickat, men numera sker det ganska sällan vad gäller reklamfilm. Nu för tiden sticker de oftare ett papper med repliker i handen på dig när du kommer dit. Tommy skriver om det i sin artikel. Jag tycker det är ett jäkla oskick och korkat. Det finns många dyslektiker idag, det finns många som låser sig när de får ett papper med repliker framför sig, utan någon tid att förbereda sig. Jobbet att säga repliker är något som professionella skådespelare oftast har gått i skola för att lära sig i emellan 3 och 5 år, det är inget man snyter ur näsan. Och framförallt inte när du inte är tränad på det.

Så därför… Läs replikerna tyst för dig själv ett par gånger. Och sedan högt. Vänj dig vid att höra din egen röst säga dem. I värsta fall kan du alltid låsa in dig på en toalett en liten stund. Och ha papperet i handen sedan. Dels som ”snuttefilt”, men ännu viktigare… att kunna slänga en snabb blick på när du inte kommer ihåg vad du skulle säga. Säger de till dig att ta bort det, le vänligt och fråga:

- ”Du sufflerar väl? Jag är så dyslektiskt att det tar en liten stund att lära in skriven text!”

Det tricket har jag kört i 45 år – tips från min pappa, som var skådespelare och regissör – fast han sa ordblind. Tror inte det gör nåt att jag avslöjar det nu, hihi…

Och det gör inget om du inte säger exakt de ord som står i texten, bara det är ungefär vad
som står. Visa att du förstått. Det bästa jag någonsin hört om detta med att säga repliker kommer från en engelska skådespelerska, Dame Ellen Terry, verksam vid förra sekelskiftet. Hon var sin tids Judy Dench eller Helen Mirren. Hon skrev så här:

- ”To act you must make the the thing written your own. You must steal the words, steal the thoughts and convey the stolen treasure to others with great art!” ( ”När du ska spela teater måste du göra det skrivna till din egendom. Du måste stjäla orden, stjäla tankarna och förmedla den stulna rikedomen till andra med stor konstnärlighet.”).

Jag kan förenkla det – varje ord måste födas i ögonblicket! Det är det vi på teatern ägnar 8-10 veckor till att få detta att se lätt ut.

Så står ni där och det är dags

De tar bilder på er, de filmar presentationen och det är dags för själva insatsen. Med eller utan repliker. Och jag kan inte nog säga som Timmy – BE ALDRIG OM URSÄKT! Kommer ni av er, visst, säg förlåt, men det viktigaste… be att få ta om, släng er upp på hästen fort som fan igen. Var koncentrerad på uppgiften.

Ibland seglar man som på ett bananskal genom en provfilmning, ibland känns det som om man försöker bestiga Mount Everest i högklackade skor. Ibland är omständigheterna fullkomligt skruvade… inga medspelare, bara någon som kanske läser motrepliker från en pall i ett hörn. Vänj er! Så här knäppt är detta jobb!

Jag har provfilmat kärleksscen mot ett kvastskaft och jag har skällt ut ett
damsugarmunstycke. Varför dessa pryttlar? Jo de var uppställda för att min blickriktning skulle bli i rätt höjd. Jag har provfilmat för nybörjare på området, som bekymrat sagt:

- ”Jaha…. Jag visste inte att du hade glasögon…?”

Istället för att jag gav korkhjärnan den feta smäll jag kände för, log jag varmt och vänligt (Man är väl skådis!) och sa:

”Jag kan ta av dem om du vill!”

Korkhjärnan sken upp och jag tog av glasögonen och gjorde vad jag var där för. Fick jobbet, men hade inte pratat pengar ordentligt. Gaget var så långt under Teaterförbundets miniminivå för en filmdag att jag då – per telefon – tog ut min uppdämda irritation och sa att vilda hästar inte kunde få mig att jobba med såna okunniga idioter för ett så lågt gage! (Jaaaaa, jag vet. Inte smart. Men så skööööönt att få det ur sig!)

Nu är det gjort!

Du går därifrån och ta dig en glass, en cigg eller en kopp gott kaffe – du är värd en belöning efter denna anspänning! Och nu är det bara att vänta. På att de ska höra av sig! Men gör inte som många gör – de hoppas så på att få jobbet att de inte söker andra jobb. Leta vidare, häng på varje chans du får. Skulle du erbjudas ett annat jobb så är det upp till dig själv att bestämma dig för vilket du helst vill göra – fortsätta att vänta på besked eller ta det jobb du erbjuds? Och då ska du väga alla komponenter mot varandra…

Är pengarna något så när likvärdiga eller är det väldigt stor skillnad? Hur länge ska reklamfilmerna visas? (Ju kortare desto bättre!) Är det en extra kul regissör på ena filmen, som kan vara bra att få kontakt med? Med mera såna tankar. Och har du redan fått det ena jobbet, men inte hört om det andra så är det ju faktiskt så att en fågel i handen…

Många produktionsbolag är rätt slarviga med att ge besked. Men du vet ju när inspelnings ska ske, för de har ju kollat om du är tillgänglig vissa datum. Så har du inte hört något tycker jag visst du kan ringa och fråga om det bidde något jobb för dig. Om de ber om ursäkt för att de inte kontaktat dig, bli inte arg eller sur, de ber ju ändå om ursäkt nu. Och man ska inte bita den hand som kan ge en chans på lite kosing. Säg bara tack och att du hoppas de återkommer en annan gång! Och så börjar alltihop om igen. Så är denna bransch!

Några korta ord om lite allt möjligt…

Hade tänkt skriva lite om showreels, men Robert Selin har hunnit före mig. Finns en utmärkt artikel från i somras om just detta av just honom. Vill mest bara hålla med om hans kloka tankar. Bättre några små scener än ett svep av bilder och dundrande musik. Det är du och vad du kan som skådespelare, som ska synas. Inte hur bra du är på att klippa film.

Och snälla… Inga klipp från när ni sitter som publik i lekprogram på TV!!!! JA! Jag har fått mig tillsänt showreels med sånt. Även snuttar från stolta föräldrars amatörfilmer från Roliga timmen i femte klass. Nej tack!!! Nyckelorden vad gäller att söka jobb är: Håll ögon, öron och hjärna öppna. Man vet aldrig var ett tips uppenbarar sig.

Sök alla jobb ni TROR NI PASSAR FÖR! Gäller annonsen en karl i 50-årsåldern och du är en tjej i tonåren – SÖK INTE! Du slösar bara tiden för rollsättare eller producenter och retar bara upp dem. De är i full färd med att casta för något specifikt och ni skickar in fullkomligt, i sammanhanget, ointressant information.

Kom i tid! Får ni förhinder – meddela detta. Finns inget mer irriterande än att stå och vänta på någon som inte dyker upp och som är ohyfsad nog att inte höra av sig.

Lyssna! Ni kommer att få massor med information. Lyssna noga på vad de säger till er! Vare sig det är en regissör med på provfilmningen eller det är rollsättaren som håller i det – Lyssna och försök ta till er vad de vill att ni ska göra.

Håll c/v, foton, uppgifter på Filmcafé uppdaterade. Byter ni hårfärg, går ner 30 kg eller skaffar nytt mobilnummer – uppdatera bums! Så mycket som tid jag slösat på folk som inte uppdaterar sina mobilnummer…. Grrrrr!

Var vaken, inte bakfull, nyduschad och på gott humör! (Har stött på alla varianter på
motsatsen till detta!)

Och sist!

Har sagt det förr och kommer med en dåres envishet att fortsätta tjata! Gör ni ett jobb med repliker i en kommersiell reklamfilm ska ni ha betalt enligt Teaterförbundets Kollektiva Filmavtal. Jag skiter i om produktionsbolaget har avtal eller ej, gå inte under dessa summor! Gå inte på deras trams om ”avancerade statister” eller andra etiketter som bara är till för att de vill dumpa gagerna. Gör man en roll ska man ha betalt!

Lycka till!
Anita M

KORRIGERING

I Lathund för jobbsökeri del 1 stod det så här:
”OBS att alla bolag inte skrivit kollektivavtal. Men det hindrar inte att ni ska begära bra betalt av de bolagen om de vill ha er i en reklamfilm som ska gå på alla TV-kanaler i 2 år, synas på nätet och på bio. ”

Några har frågat mig om detta med 2 år och synas på nätet etc…. Det var bara exempel. Förlåt – luddigt uttryckt! Vad jag menade var att ni ska ha mer betalt om en reklamfilm ska gå i två år och inte bara i en vecka. Och ännu mer om den dessutom ska ligga ute på nätet och än mer om den dessutom ska visas på bio!

Anita Molander, skribent för Filmcafe.se
5 september 2019

Filmcafe.se bevakar den svenska filmbranschen med artiklar och krönikor. Missa inte våra övriga artiklar som gör karriären lite lättare och roligare!

Kommentera
Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter, så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.