Vi kulturarbetare behövs

Vi kulturarbetare behövs

Krönika Varför börjar man i den här branschen? Vad får en att drömma om att bli skådespelare, regissör, manusförfattare, fotograf, ljuddesigner, scenograf med flera hundratals jobb som ryms i vår bransch?

Det som gör oss nödvändiga?

Det finns lika många anledningar som det finns personer! Vi har och hade olika bevekelsegrunder för att ge oss in i detta snåriga, obevekligt orättvisa men så lockande landskap. Men en sak har vi – eller får vi – gemensamt…

Vi drivs av en passionerad lust att berätta OM människor FÖR människor.
Och hade vi inte upptäckt det innan så kommer vi på det så småningom, för det är den drivkraften som driver branschen framåt. Det är det som är och ska vara vårt rättesnöre och vår morot. Och det är det som är anledningen till att vi överhuvudtaget ska och måste få finnas. Det är det som gör oss ”nyttiga” och ”nödvändiga”!

Konst och kultur behövs?

Den tyske dramatikern Berthold Brecht skrev en berömd sångtext i ”Tolvskillingsoperan” där omkvädet lyder ”Först kommer maten, sen kommer moral.” Jag tänker på den ibland när det blir diskussioner om ifall konst och kultur ”behövs”. Självklart är vi inte lika nödvändiga för mänsklighetens överlevnad, som fred och vatten och mat och mediciner och tak över huvudet. Men när dessa baskrav är tillgodosedda, så börjar ju tankarna på vad man ska använda detta liv till. Vi föds, vi växer upp, vi har det relativt tryggt, vi utbildar oss till yrken, vi jobbar, vi får barn, vi skrattar med våra vänner och vi blir arga på de som inte tycker som vi. Kort sagt – vi utvecklar åsikter. Av de mest skiftande slag. Och det är här någonstans, som vår bransch kommer in i bilden.

Jag har säkert citerat den tyske filosofen Wittgenstein för er förut. Neeeeeej, bli inte oroliga, jag ska inte tråka ut er, men ingen har sagt något om kultur så på pricken bra som han. Nämligen att för att kunna ställa frågor måste man ha ett hum om svaret!
Tänk själva… Du eller jag kan ställa en himla massa frågor om en bil. Vad har den för toppfart, vilken skatteklass ligger den i, är det en elbil eller körs den på bensin? Kan man dra husvagn med den eller är den för svag? Ingår barnsäte när jag köper denna modell? Vi kan ställa en hel massa frågor, som utgår från vår kunskap om och vårt intresse för sagda bil MEN en bilmekaniker kan ställa oändligt många fler frågor om bilen, frågor vi andra har för lite kunskap för att formulera eller att ens tänka på.

Och det är nu det blir intressant.För Wittgenstein anser att konst och kultur är något som inte får oss att i första hand ställa frågor, utan konst och kultur ställer upp svar för mänskligheten. Svar som tvingar oss att själva formulera frågor. Det blir något som utvecklar vår mänskliga förmåga att ställa frågor. Sug på den karamellen, ni! Vad vi håller på med kan få folk att tänka på saker, inse saker, undra över saker man inte tänkt på tidigare. Det tycker jag är stort! Och det innebär ett fantastiskt stort ansvar.

Teatern utvecklades

Vi kan gå så där tvåhundra år tillbaka. Till slutet på 1700-talet. Teater hade utvecklats sedan de gamla grekerna satte på sig koturner och masker och började berätta historier för en tyst publik för runt 5000 år sedan. Och bara för att allmänbilda er en smula… ”Koturner” är en slags stylt-liknande sko som de grekiska skådespelarna använde för att bli lite längre och på så sätt synas bättre. Och man tror att de masker de bar fungerade ungefär som megafoner så de skulle höras bättre. Men jag tappar ämnet…

Paris år 1784. Fram till nu hade teater inte sysslat med ”vanliga” människors problem. Teater - och litteratur - handlade oftast om kungar och drottningar och adelsmän. ”Vanliga” människor kunde finnas med, men då i en underordnad ställning. Det var inte deras liv som skildrades, de fanns bara med om de var nödvändiga för historien – tänk på Dödgrävarna i ”Hamlet” eller de rappkäftade tjänstepigorna hos Molière eller Holberg. Sancho Panza får vi inte veta mycket om, han är bara sidekick till huvudpersonen Don Quixote. Men 1784 dyker det upp en pigg snubbe på en scen i Paris. Han heter Figaro och är barberare.

Pjäsen – för han dyker första gången upp i en pjäs av Pierre Augustin Caron de Beaumarchais - heter ”Figaros Bröllop” och i original ”Le Mariage de Figaro”. Ja, Mozart läser pjäsen något år senare i Wien och blir förtjust och gör en opera av historien och idag spelas den långt oftare än Beaumarchais pjäs. Men nu 1784 är pjäsen en sensation. En alldeles vanlig och oadlig barberare, som måste jobba för att kunna äta! Hans problem skildras i en teaterpjäs! Wow!!!

Handlingen är i korta drag att Figaro ska gifta sig med sin älskade Susanna. Men den greve i vars hushåll både Figaro och Susanna är anställda, den senare som kammarjungfru till grevinnan, är supertänd i henne och vill nu använda sig av den gamla feodala rätt som ger en herreman första tjing på en underlydandes oskuld. Pjäsen handlar om Figaros och Susannas hårda jobb, vad gäller att snuva den kåte greven på konfekten.

Den här pjäsen slog ner som en bomb. En alldeles vanlig hårt arbetande människa som lurar sin adlige arbetsgivare? Får man berätta en så omstörtande historia? Är det inte som att prutta i kyrkan? Det var sensationellt! Och pjäsen spred sig som en löpeld, den hade premiär i London bara några veckor senare. Och det är banne mig ett storverk! Tänk er själva – på denna tid fanns inga datorer eller e-mejl eller bandspelare eller ens skrivmaskiner. Det fanns inte tåg eller flyg, det var häst och vagn och båtar med segel som gällde.

Två engelsmän lär ha suttit och sett föreställningarna och skrivit av pjäsen – för hand. Och tog sig till London med manuset, bara resan tog minst någon vecka. Sedan skulle den repeteras och så slutligen ha premiär. Den spelades i Stockholm redan 1785 och året efter hade Mozarts opera sin premiär i Wien. Teaterchefen på den stora teatern Kärntnertortheater i Wien ville sätta upp pjäsen, men Kejsaren, Josef II, ansåg den vara för subversiv och förbjuder uppförandet, men den fick tryckas som bok. Kejsaren trodde väl att de underlydande inte kunde läsa?
Men Mozart läste och ville göra opera av den. Och han fick tillstånd till detta, för kejsaren var svag för Mozarts musik. Kungens enda förbehåll var att man skulle ta bort de värsta excesserna vad gäller kritik av de styrande klasserna. Så grevens uppförande tonas ner och operan får spelas och blir en hejdundrande succé och är fortfarande en av de mest populära operorna i världen.

Och vad är då min poäng? Jo, den här pjäsen anses vara en av de faktorer som ledde till den franska revolutionen. En kåt greve gör bort sig på scen och en klipsk barberare visar folk att man kan påverka sitt eget öde.

Det lilla belyste det stora

Jag har tänkt mycket på detta med att berätta om det lilla för att belysa det stora. Och vilken fantastisk möjlighet vi har i och med vårt jobb! För lite mer än trettio år sedan turnerade jag med en liten fri grupp. Vi var tre medverkande som spelade en pjäs, som handlade om utslagning bland ungdomar inom ungdomsidrotten.

Hur man började gallra längre och längre ner i åldrarna. Ungarna fick inte längre bara ha kul, utan ledare och föräldrar och klubbar började ställa högre och högre krav på skicklighet och prestationer på yngre och yngre utövare. Och i dess spår kunde man hitta dopning och utslagning och allt annat än det man ville förknippa med att ungdomar idrottar.

Vi spelade denna pjäs i över ett och ett halvt år över hela Sverige. Vi spelade på ungdomsgårdar, i skolor, hos idrottsföreningar och på arrangemang i regi av olika organisationer som hade med ungdomar eller sport att göra. Och det var uppenbart att vi rörde vid ett känsligt ämne för det blev väldigt svallande diskussioner efter varenda föreställning.

Där var ungdomar som identifierade sig med vår huvudperson, som berättade om hur de fått höra liknande saker från ledare… att de inte var bra nog, begåvade nog. Att de inte satsade som man måste om man ska bli en stjärna, att de inte gav nog för sin idrott. Och detta fick de höra redan när de var 11-12 år! Där var ledare, högt uppsatta i olika organisationer som sa att vi ljög, att det inte såg ut så och där var ledare, ledare nere på golvet som sa att det var precis åt detta håll vi var på väg.

Idag vet vi att vi hade rätt, vi var bara lite före vår tid. Men jag har hört från pjäsens författare att han länge fick tackbrev från både ledare, föräldrar och ungdomar för att hans text tog upp denna viktiga problematik. Det lilla belyste det stora.
Den enskilda huvudpersonen i vår anspråkslösa, men kuliga lilla pjäs fick folk att vakna till och börja tänka.

Det lilla gjorde det stora förståeligt

Sommaren 1978 ligger jag i solen och öppnar den tjocka pocketbok jag köpt i New York några veckor tidigare. Boken heter ”Roots”. Den är skriven av Alex Haley och handlar om hans familjs historia. Alex Haley är svart och har sedan han var barn hört historierna, som muntligen förts vidare av hans familj. Som handlar om en sjuttonåring, vid namn Kunta Kinte, som kidnappas av slavhandlare en dag när han ensam är ute för att hugga trä till en ny trumma. Kunta Kinte förs ombord på ett brittiskt slavskepp, kedjas och säljs som slav i USA, där han får slavnamnet Toby, och han är alltså anfader till Alex Haley. Man får följa sju generationer fram till Alex Haley själv.

Så jag öppnade den, började läsa och blev aldrig densamma igen. Jag låg där under ett gulrandigt parasoll och hörde inget, såg inget, utan befann mig först i den lilla byn i Gambia där Kunta Kinte växte upp, sedan reste jag med honom ombord på slavskeppet ”Lord Ligonier” för att några hundra sidor senare ha träffat alla hans efterlevande… Kizzy, Chicken George och de andra. Boken var en upplevelse, men TV-versionen blev än mer så.

Jag skäms över att säga att jag inte hade tänkt så mycket på hur individer hade det under slavtiden. Visst, jag hade grinat över de hemska människoödena i ”Onkel Toms stuga”, men TV-versionen av ”Rötter” var en uppenbarelse. Och inte bara för mig. Den visades i Sverige först 1980, men hade premiär i USA redan 1977. Den blev en av världens genom tiderna största tittarsuccéer och bidrog till ett enormt genombrott för studier i svart historia och ett fantastiskt intresse för att förstå och lära sig mer om denna period i amerikansk historia.

Detsamma gällde en TV-serie som hette ”Holocaust” (”Förintelsen”’) som visades i Sverige året innan, 1979. Vem kan undgå att veta om det öde som drabbade miljoner judar och romer i nazisternas förintelseläger? För mig var det dessutom extra nära inpå då min barndoms bästis Anne-Marie, tillika granne vägg i vägg, hade föräldrar från Rumänien. Med intatuerade nummer på underarmarna. Anne-Marie och hennes lillebror Sanny gick i Hillelskolan, den nystartade judiska skolan och de firade helt andra högtider än min mycket sekulära familj. Jättespännande för en nyfiken liten tjej som jag.

Vi sprang in och ut i varandras lägenheter och lekte efter lekskolan och senare skolan på gräsmattorna runt vårt hus. Och jag var ofta bjuden att vara med på fredagskvällarna när sabbaten inleddes. Jag älskade tant Elsas goda mat och farbror Avram var på många sätt en extra pappa när det gällde att spela brännboll eftersom min egen pappa var handikappad. Våra föräldrar umgicks mycket och gärna och min egen pappa berättade redan när jag var ganska liten om vad som hänt våra grannar under kriget och förmanade mig att inte fråga, utan låta dem berätta om de kände för det. Vilket jag respekterade, fast jag var så nyfiken. Vilka fasansfulla minnen de hade av de umbäranden de utstått hade den 8-åriga jag svårt att förstå. Men när ”Holocaust” visades på TV, då började jag förstå. Och inte bara med hjärnan, utan med alla nervtrådar i hela mig. För återigen… Det lilla kan sätta en hundrawattslampa på det stora. Genom att följa rollgestalterna i ”Förintelsen” började inte bara min hjärna, utan hela min kropp fatta. Genom att de blev figurer av kött i blod framför min ögon där på TV-skärmen blev det hela så fasansfullt som det faktiskt var. Och som vi måste förstå. Genom det enskilda ödet blev den stora historien fattbar.

”Holocaust” visades i Tyskland samma år som i Sverige och så här står det i Wikipedia: ” I Västtyskland kom serien att få stort genomslag när den visades i januari 1979 och ses som en viktig del i att Förintelsen blev ett eget tema bland den breda tyska allmänheten. Tidigare TV-serier hade förvisso tagit upp Nazityskland men Förintelsen valdes ofta bort som ämne eller behandlades kort. När serien Förintelsen visades utlöste den diskussioner och hade en stor påverkan på tyskarnas medvetenhet om den egna historien. I samband med att serien visades, följde även paneldiskussioner i TV där tittarna kunde ringa till experter i studion. Över 100 000 brev skickades in till WDR som sände serien.” Det lilla gjorde det stora förståeligt.

Så visst behövs vi!

Genom att berätta om individen kan vi hjälpa till att göra saker mer förståeliga.
Tänker ni efter är jag säker på att ni alla – vi alla – har upplevelser av teater, film eller TV-program där ni har fått samma Aha-upplevelser som jag fått. Upplevelser som ni aldrig glömmer. Upplevelser, som hjälper er att växa som människor och berikar er förståelse av detta märkliga tillstånd som kallas liv. Jag ska banne mig sätta ihop en lista med filmtips till er med just såna upplevelser! För låt aldrig någon få er att tro att vi inte behövs! För det gör vi!

Anita Molander, skribent för Filmcafe.se
4 februari 2020

Filmcafe.se bevakar den svenska filmbranschen med artiklar och krönikor. Missa inte våra övriga artiklar som gör karriären lite lättare och roligare!

Kommentera
Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter, så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.