Vem skriver historien?

Vem skriver historien?

Krönika Konstig fråga? Nej, egentligen inte. Alla historier har ju en avsändare. Det gäller såväl böcker som filmer och allt vi tar in från andra människor.

Vem tillhör historien?

När man sätter upp en pjäs eller gör en film, eller på annat sätt vill berätta något om människor för människor, måste man bestämma sig. Man berättar ju inte sin egen historia, sina egna upplevelser. Man berättar om fiktiva personer och då måste man handskas varsamt och noggrant med historien. Och när jag skriver ’historien’ menar jag den fiktiva berättelse ni vill dela med en publik. Det viktigaste är just att komma fram till vem historien ska tillhöra, vems historia är det som man vill berätta och därför ska berätta för oss, publiken.

Ta t.ex. en pjäs som ”Romeo och Julia”. Om du frågar skådespelarna som är med vad den handlar om, kommer du att få en massa olika svar om vad pjäsen handlar om. Jovisst, först säger man nog något om ett ungt kärlekspar, men snart beror beskrivningen på vilken rollinnehavare du frågar. Amman berättar säkert om flickebarnet hon skött om sedan hon föddes, om hur svårt det började bli när Julia för första gången fått gå på en vuxenfest, där hon kärat ner sig i en pojke från en familj från fiendesidan. Och vad säger Julia? Läser vi pjäsen noga ser vi att det är faktiskt Julia som driver historien. Det är hennes historia som berättas, för hon är den som förändras under dessa få dagar under vilka pjäsen utspelar sig. Hon tvingas bli vuxen och ta vuxna beslut. Det betyder inte att inte alla, precis alla karaktärer inte är livsviktiga för historien, men utan Julia – och de val hon gör - blir det ingen historia alls.

Så vems är historien? Och vem bestämmer detta? Detta är först en fråga för författaren. För vad han vill berätta och om vem. Sedan för producenter och framförallt för regissören. Skådespelarna ska försvara sina roller till sista blodsdroppen, det ÄR deras jobb, men regissören är den som måste definiera vems historia det är och som guidar ensemblen på vägen mot målet d.v.s. den färdiga föreställningen.

Detta är ju betydligt enklare för regissörer/producenter när de gör film, än när det handlar om en scenproduktion, men det är i båda fallen deras jobb. Ju mer välskriven en text är, ju mer mångfacetterade figurerna är, desto mer intressant blir det att se att man faktiskt kan tolka texten på olika sätt. Men mer om det senare. Vems är historien eller – ibland - Vilkas!

Vems historia berättar du?

Jag är så himla gammal att jag minns vilket liv det blev när det 1967 kom två filmer, som ställde så många gamla fördomar på huvudet. Den första hette ”In the Heat of the Night”. En mordhistoria, som utspelas i 60-talets amerikanska Söder. Med allt vad det innebär av rashat och tro på de vitas överhöghet. Det som var annorlunda med denna film är att huvudpersonen inte är vit. Han är svart och spelas av Sidney Poitier. Allt ses genom hans rollfigurs ögon och ett jäkla liv blev det.

Samma år – 1967 - kom ännu en film med Sidney Poitier i en av huvudrollerna, denna gång en underbar romantisk komedi, som hette ”Guess Who’s Coming for Dinner”. Vit flicka tar med sin nye fästman hem för att presentera honom för sina välbeställda medleklassföräldrar. Ja, ni gissar rätt… han är svart. Det är en film som är lika smärtsamt aktuell fortfarande och väl värd att se, trots att den är över 50 år gammal. Båda filmerna kan man se på www.imdb.com.

Och det finns mycket kvar att göra än, vad gäller vems historia vi kan/får berätta. En serie som handlar om kvinnornas historia är den svenska TV-serien ”Heder”. (Har ni Viaplay.se kan ni streama båda säsongerna, en tredje spelas in just nu.) Skapad av ett gäng kvinnor och jag vill faktiskt nämna dem alla, för jag är så otroligt impad av vad de har åstadkommit. De är alla skådespelare med gedigna resuméer: Julia Dufvenius, Anja Lundqvist, Alexandra Rapaport och Eva Röse och dessa fyra spelar också de ledande rollerna. En till finns med i skapelsearbetet nämligen Sofia Helin, vars idé det var. Även hon en satans bra skådespelare (t.ex. underbara Saga Norén i ”Bron”).

”Heder” handlar om en grupp kvinnliga advokater, som framför allt jobbar med fall som gäller kvinnliga offer. Men det är inte ett ”kvinnodrama”, det är ett människodrama med ett antal intressanta karaktärer och väldigt aktuella och viktiga berättartrådar. Det som gör den så sevärd är att den är bak-och framlänges. Alltså, det är kvinnorna som driver historierna, det är deras synvinkel som är utgångspunkten. De är huvudpersonerna och männen spelar klassiska kvinnoroller, figurer som stöder och hjälper, men inte har egna narrativ.

Det finns en hoper manliga roller och min eloge och stora tacksamhet till alla de manliga skådespelare som med stor lust och skärpa spelar traditionellt kvinnliga roller. De driver alltså inget, de är bifigurer, vars uppgift är stötta huvudrollerna. Låter det trist? Handlar bara om kvinnor? Tjejproblem är så trista? Ja, det förkommer en drös med ”tjejproblem”, men det underbara är att här blir det inte typiskt kvinnliga problem. Det är typiskt allmänmänskliga problem, som vi alla borde se som intressanta. Och framför allt - vi måste träna oss i att se nya synvinklar som vi inte är så vana vid. Jag kan glatt erkänna att jag längtar som en femåring gör inför julen, på tredje säsongen av ”Heder”.

Jag hade precis börjat fundera på denna artikel, hade börjat formulera mig om detta ämne när jag upptäckte att på kvällen skulle SVT visa en film, som är rena grundkursen i detta ämne. Den japanske regissören Akira Kurosawas mästerverk ”Rashomon” från 1950. Den finns inte kvar på SvtPlay längre, men får ni en chans att se den – gör det! Alltså – bara se den!!! Den är i sig ett exempel på vad jag försöker förklara för er!

Det är en och samma händelse, beskriven av fyra olika personer. Jag brukar inte svänga mig med detta ord, men här är det inget annat som passar. Denna film är ett Mästerverk. Den handlar om en samuraj och han nyblivna hustru, som blir överfallna av en bandit. Samurajen blir mördad och hustrun blir våldtagen. Historien berättas av Banditen, Hustrun, Samurajens ande samt en Vedhuggare som råkade bli vittne till överfallet. Samma händelse. Fyra olika synvinklar. Den är en otroligt bra film och innebar Akira Kurosawas stora internationella genombrott.

Regissörens intentioner

Finns det ett annat sätt att titta på det, än att det enbart är en persons historia? Jo, det finns det. Som jag sa tidigare, samma historia kan berättas på olika sätt, beroende på vem som bestämmer vad som ska berättas. På scen görs samma val, men det är mycket enklare på film då t.ex. klippning hjälper till att bestämma vad du – publiken - ska titta på. Vad skaparna anser som viktigast att du tar till dig.

Låter det krångligt? Det är det inte. Samma text kan berättas på helt olika sätt beroende på regissörens intentioner. Ett väldigt bra exempel är Shakespeares ”Henrik V”. Den är filmad två gånger. Båda gångerna av storartade genier, som visste precis vad de ville berätta. Den första versionen är från 1944. Inspelad mitt under brinnande krig. Med Laurence Olivier i både registol och huvudroll. Den andra gången gjordes den 1989 med Kenneth Branagh som både regissör och Henry V. Handlingen är enkel.

Oliviers version är en maning till kamp mitt under ett brinnande världskrig. Att man måste ta till vapen mot de som vill förtrycka dig. Och när segern kommer är det så underbart att det snart ska bli fred, att de ”onda” är besegrade och en ung kung nu ska ta hand om sitt land.
Kenneth Branaghs version är mycket mörkare, där har krigets inneboende hemskheter en stor roll och den är ganska otäck här och där. Men båda versionerna är makalöst väl gjorda och båda filmerna är väl värda att se och förtjänar sin plats i filmhistorien.

Vem gynnas av historien?

Så varför brinner jag för att ni ska fundera på detta med vems historia det är som berättas? Träna er på att analysera det ni betraktar? För det första för att man måste i grunden förstå detta om man vill jobba i den här branschen. Men det gäller inte bara vårt jobb. Det gäller i högsta grad vår verklighet. För vi lever i en tid när vi blir översköljda av nyheter av alla de slag. Vi kommunicerar på ett sätt som aldrig förut i världshistorien och vi måste bli mer och mer kritiska mot allt som vi matas med.

Facebook Instagram, TicToc , Snapchat… Listan kan göras lång. Fake News, Desinformation, Propaganda… Kärt barn har många namn. Därför är det så livsviktigt att vi försöker bena upp och analysera det som vi matas med. Vem gynnas av historien, som berättas? Vem är det som vill att vi ska tro på vad? Fundera på detta, för det är en av de viktigaste frågorna som existerar idag. Och att se bra filmer kan utveckla vårt kritiska sinne och göra oss till klokare människor i denna snurriga värld.

Anita Molander, skribent för Filmcafe.se
18 november 2021

Filmcafe.se bevakar den svenska filmbranschen med artiklar och krönikor. Missa inte våra övriga artiklar som gör karriären lite lättare och roligare!

Kommentera
Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter, så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Medlemskap

Kom närmare drömmen.

Vi söker ständigt nya talanger framför och bakom kameran! Sedan 2002 har vi hjälpt produktionsbolag och producenter att hitta rätt team till filmproduktioner.

Nå över 30.000 medlemmar.

Sedan 2002 har vi hittat rätt team till filmproduktioner. Nå nya talanger framför och bakom kameran!