Livets hårda skola

… är ett uttryck som just nu är väldans populärt. Det koketteras ofta och mycket med att man minsann har studerat vid detta lärosäte! Men oftast är de elever, som påstår sig ha fått sin utbildning vid detta plugg, både obildade och inskränkta, så jag ger inte mycket för den skolan vad gäller att fostra goda medborgare eller kunniga och toleranta människor.

Fiiiiiin-kultur

Det är ofta samma typer som gärna slänger sig med föraktfulla kommentarer om Fiiiiiin-kultur och åmar och kråmar sig och stoltserar med att aldrig läsa en bok eller gå på teater. Men visst finns den skolan!

Och ingen vet det bättre än vi som sysslar med teater, film, dans, musik och alla andra konstnärliga delgrenar. För vi går där varenda sekund under hela vårt yrkesliv! Endera går man i den från början i vår bransch och lär sig yrket via hårt arbete. Eller så går man en konventionell utbildning och börjar i Livets Hårda Skola när man går ut från det vanliga yrkesplugget.

För det gör fullkomligt detsamma hur många utbildningar vi går, Livets Hårda Skola är den verklighet vi ständigt vistas i och där vi fortsätter att utbilda oss i ämnen som vi aldrig blir fullärda i. Det är det som gör våra jobb så svåra. Och så roliga. Och den som tror sig vara fullärd har inget i vår bransch att göra!

Så vad är det vi sysslar med?

Vi som går i Livets Hårda Skola har varken sommarlov eller semester. Tack och lov. Det är det som gör detta jobb så kul för man kan alltid ”plugga” och lära sig nya saker. På badstranden, vid glasskiosken, på uteserveringen…

Så vad är det vi sysslar med? Vår fantastiska rektor på Scenskolan (Det som nu heter Stockholms Dramatiska Högskola), Hans Wigren - när jag gick där strax efter att Eldkvarn brann och dinosaurierna just dött ut - brukade citera den tyske filosofen Wittgenstein. Och hans tes vad gäller kultur och konst är….

- När man vill ställa en fråga om något, bör man ha ett hum om svaret!!!

Inte så knepigt som det låter…

En urmakare kan ju ställa långt fler frågor om ett armbandsur än jag, som inte vet ett dyft om klockor, kan göra. En läkare ställer många fler och betydligt mer komplicerade frågor till någon som har huvudvärk än vad en icke medicinskt kunnig skulle kommit på att fråga om. Wittgenstein sa att Konst, alltså allt detta vi sysslar med – att berätta om människor för människor - ställer upp svaren som får människor att vilja veta mer och får dem att börja formulera frågor!

Sug på den karamellen lite!

Få människor att tänka

När vad vi gör blir riktigt, riktigt bra, får vi människor att tänka, vi får dem att se på världen med lite andra ögon, med nya ögon, med nyfiknare ögon. Och det är ett storverk! Inte undra på att vi inte sågs med blida ögon en gång i tiden. På sätt och vis gör vi ibland inte det ens nu. När media vill förlöjliga medlemmar av vårt skrå är de plötsligt inte skådespelare, författare, dansare, musiker, sångare etc…

Nä, när deras uppförande inte passar de höga herrarna, då används ordet ”kändisar”. Efter så lång tid som jag har hållit på i denna bransch får jag ibland frågan om jag känner några ”kändisar”. Mitt svar är alltid detsamma…. ”Nej, jag känner inga kändisar. Men jag känner en hel drös med hårt arbetande och yrkeskunniga skådespelare, sångare, dansare, regissörer, filmfotografer, ljussättare, perukmakare, kostymörer, scenografer, manusförfattare, musiker etc.” Frågeställaren ser då ofta ut som en fågelholk i ansiktet. Och jag hoppas hen får en insikt i hur förolämpande uttrycket är.

Gycklarna

En gång för mycket länge sedan kallades skådespelare för Gycklare. Vi sågs som sagt inte med vänliga ögon. Den tysk-romerske kejsaren Fredrik II utfärdade t.ex. en lag 1221 som sa att det var okay att bruka våld mot gycklare och att inga straff skulle dömas ut för sådana handlingar.

Fortfarande på 1700-talet stod det i svensk lag att ”Lekare (det var vad vi kallades då) och annat löst folk må icke vila i vigd jord!”. Dvs vi skulle inte få begravas på kyrkogården, utan fick ligga utanför. Dario Fo, den italienske författaren och teatermannen, har skrivit en hel serie med monologer om medeltidens gycklare. Texter, som är minst lika aktuella idag. Om orättvisor och om människans lika värde. Ganska läbbiga historier finns att hitta om man gräver lite. Och Dario Fo berättar dessa på ett oefterhärmligt sätt.

Dario Fo hade – och har - nämligen en teori att om man berättar om världens oförrätter och orättvisor och får folk att gråta så är det inte bra. För man genomgår en slags rening om man gråter ut ordentligt, man slutar vara arg och upprörd. Något som de gamla grekerna kallade Katharsis. Istället tycker Dario Fo att man ska berätta om det som är fel i världen, men man ska få folk att skratta istället. För då får de skratta så de kiknar, men de behåller sin vrede över sakernas tillstånd.

Han skrev och uppförde ett stort antal av dessa monologer under flera decennier. I Sverige översatte Anna & Carlo Barsotti dessa texter och Björn Granath framförde dem. Jag har sett honom göra dessa texter flera gånger och varje gång är det lika magiskt.

En av dessa monologer heter ”En Gycklares Födelse” och här har ni länken till texten. Har letat för att se om det finns någon filmad version, men har inte hittat någon. Men läs texten. Det är inte hela, men det ger en inblick i vad den handlar om och hur Dario Fo bygger upp sin text.

Dario Fo fick Nobelpriset i litteratur 1997.
Här kan ni läsa hans Nobelföreläsning. En fullkomligt underbar text, lysande i sitt försvar av vad vi håller på med. Och vad vi SKA hålla på med!


Blir ni nu riktigt inspirerade av Dario Fos tal så ger er själva 47 minuter att lyssna på en av världens bästa pjäsförfattare, som fick Nobelpriset i litteratur 2005, Harold Pinter. Han var så sjuk att han inte kunde resa till Stockholm, men elden, glöden och intelligensen finns där, lika lysande och levande som alltid.

Så varför tar jag upp dessa båda författare? Vad har de med Livets Hårda Skola att göra? Jo, de har båda gått den! Och har aldrig slutat att gå den, aldrig slutat att vidareutbilda sig. Ingen av dem blev sittande på sin rumpa och trodde de var klara, att de visste allt. De fortsatte. Som ni märker så glöder Harold Pinter i sitt tal. Han är fortfarande här och nu i denna vår än så länge gemensamma värld! Han är så märkt av sin cancer att han inte ens kan stå längre. Men han kan brinna, han kan vara nyfiken, han kan bry sig, han kan tala.

Använd dina ögon

Dario Fo lever fortfarande, han är 90 nu! Förra sommaren höll han i teaterkurser i Italien. Han fortsätter att bry sig, brinna och utveckla sin konst. Och dessa båda – Fo och Pinter - är fantastiska representanter för vad man kan lära sig i Livets Hårda Skola om man verkligen vill lära sig något för att utvecklas, både som människa och i sitt yrkesliv.

Så fortsätt gå i den. Varje dag. På T-banan, på bussen, i kön i mataffären, på krogen, i skolkorridoren…. Överallt. Iaktta era medmänniskor. Fundera på dem, fantisera om dem. En och en eller i grupp. Se på deras kroppsspråk, deras mimik, deras sätt att gestikulera. Lyssna på deras sätt att tala, orden de väljer, deras dialekter. Hur går de, hur tittar de på sina medmänniskor – öppet och nyfiket eller tvekar de att möta blickar? Vad har de på sig? Varför har de valt just de kläderna, de skorna, de glasögonbågarna. Vad berättar deras val om dem för dig? Någon kanske ser ut att behöva glasögon? Hen kisar, verkar inte riktigt kunna se klart? Varför har hen inte glasögon då? Fåfänga? Ont om Pengar?

De två vid bordet där borta, som inte talar med varandra… Är det första gången de träffas eller har de varit ihop länge och elden börjar falna? Eller är de kanske syskon? De är båda klädda i svart… har de just begravt en förälder? Fundera och Fantisera. De två viktigaste verktygen vi har i vår bransch.

Och det gäller inte bara skådespelare. Gäller lika mycket manusförfattare, regissörer, fotografer, ni som vill syssla med smink eller kostym… Fundera på hur man rent dramaturgiskt lägger upp en scen med den ni tjuvkikar på i huvudrollen. Vad utstrålar hen? Vad tror ni är hens drömmar, önskningar, rädslor…. Vilken typ av berättelse skulle ni väva runt just denna person?

Om ni skulle klä den i andra kläder, hur skulle de se ut? Färgskala, moderiktig eller inte? Hur ser håret ut? Hur skulle man kamma hen för just den berättelsen? Damen mittemot… en jäkla skillnad om hon ska vara en Medea eller en Ofelia, en Fröken Julie eller en tjänstepiga? Så använd era ögon, era öron och er fantasi. Det är läromedlen i den skola som vi kallar Livet. Där man aldrig blir fullärd och har satans kul medan man fortsätter lära sig.

Fantisera och bry er

Sluta aldrig titta, fantisera och bry er. Shakespeare sa det självklart bäst! Han har beskrivit oss och vad vi gör bättre än någon annan… ”Vi är det stoff som drömmar vävas av…” Ingen dum rubrik på vad vi håller på med.

Så ha en underbar sommar och fortsätt att ”plugga”, fortsätt att vara nyfikna och alerta. Ta en glass, simma, sola, men samla i er minnesbank och tänk på att nyfikenhet och fantasi som ständigt får jobba, ständigt får näring av att ni använder dessa två verktyg är våra viktigaste yrkesredskap!

Lycka till!

Anita Molander, skribent för Filmcafe.se
1 november 2024

Filmcafe.se bevakar den svenska filmbranschen med artiklar och krönikor. Missa inte våra övriga artiklar som gör karriären lite lättare och roligare!