Branschen överlever

Branschen överlever

Krönika Ingen bransch är så bra på att improvisera, hitta utvägar, hitta nya möjligheter att använda våra kunskaper. Vi är i gungning, men överlever även detta!

Branschen överlever

När jag var liten, var det en sång som jag älskade mer än alla andra att sjunga på våren och framför allt på skolavslutningen. Vad den hette minns jag inte, bara att första raden löd: ”Ser jag genom rutan ut, syns mig stugan trång…” Aldrig har den raden känts så sann som i dessa Corona-tider.

Jodå, jag är Duktig Flicka. Har i princip varit hemma i min lägenhet i snart fyra månader, går bara runt huset där jag bor, så mina hundar får göra vad de behöver och får sniffa på en och annan nerpinkad blomma. Jag är i riskgrupp på flera sätt och strängt tillsagt av min husläkare att hålla mig i skinnet. Och ”Stugan” känns mig ohyggligt trång ibland. Vi vet inte hur det slutar och hela vår bransch är i gungning. Så nu kände jag att jag bara måste skriva till er och säga: ”Håll ut!” I vår bransch har vi varit i gungning förr på alla möjliga sätt! Men vi har överlevt i över 5000 år och vi ska överleva även detta.

För 100 år sedan var det Spanska Sjukan som hemsökte vårt jordklot med över 50 miljoner döda. Jag hade glömt att min farfar genomled Spanska Sjukan tills en god vän, som jobbar på det underbara lilla Filmmuséet ute i Gamla Filmstaden i Råsunda, skickade mig ett tidningsklipp Klippet är från Aftonbladet i april, 1920, och Gustaf är min farfar, då skådespelare på Dramaten och i början av sin karriär som filmregissör.

Och jag drog mig till minnes vad farfar Gussi berättade om hur det var att vara sjuk då… Då när det inte fanns vare sig sjukpenning eller antibiotika. Han hade inget betalt de dagar han var sjuk och inte kunde stå på scen. Hur skrämmande han tyckte det var att ligga på sjukhus där folk dog runtomkring.

Han hade precis blivit förälder igen, min pappa hade fötts 2 april och det var farfar som försörjde sin lilla familj plus sin son i ett tidigare äktenskap. Var han - var de - oroliga för att han inte skulle överleva? Ja, det var de. Och om han var sjuk länge, skulle det kanske innebära att han förlorade sitt jobb på Dramaten. Då fanns ingen A-kassa… Avgrunden gapade…

Hade han det tråkigt? Böcker fanns ju, farmor såg till att sända honom böcker. Farfar älskade att läsa.
Men det var allt som fanns att roa sig med. Radio började inte sändas på försök förrän 1922.
Och jag inser plötsligt hur satans bra jag – och vi – har det trots allt. Då, när farfar låg i denna hemska farsot, fanns inte TV eller datorer eller mobiltelefoner eller streamingtjänster eller handla på nätet eller leveranser av pizza eller hamburgare eller någon Folkhälsomyndighet som försökte hjälpa oss att förstå vad som händer och komma med råd om hur vi ska klara oss igenom detta.

Men det fanns samma övertygelse som nu, om att vår bransch alltid kommer igen. För det gör den alltid. Och jag saknar den så det gör ont i mig.

Upplevelser på is

Visst, jag kan titta på TV och se filmer och serier och annat. Men även det kan snart vara i fara. Hundratals inspelningar har skjutits på framtiden i dessa Corona-tider, glöm inte det. Och det gör riktigt ont i mig att inte få se levande teater. Att jag inte får uppleva det där magiska som händer när ridån går upp och det där, som den fantastiske regissören Alf Sjöberg kallade ”ögonblickets konst” föds. De där ynka timmarna när vi gemensamt upplever en historia och grips av den. Både de som förmedlar den - alla inblandade på scen – och vi som tar emot berättelsen – vi i publiken.

Det föds en enda unik gång för att aldrig mer synas igen. För nästa kväll är det ett annat ögonblick, en annan kemi, en annan konstellation av scen och publik. Jag kände mig rätt ordentligt deppig.
Men så hittade jag detta klipp, inledningen till förra årets Tony-gala på Broadway. Och James Corden säger det perfekt: ”We do it live!” Vi gör det en enda gång och gör det aldrig exakt likadant igen.

Och plötsligt minns jag, efter en matiné-föreställning av ”Kalas i Lönneberga” på Dramaten, hur jag råkade gå bakom en mamma och en liten son och hur mamman frågade om han hade haft kul? Och den 5-6-årige sonen, med skinande ögon och blossande illröda kinder, svarar: ”Ååååh, mamma! De’ va’ den bästa video jag någonsin sett!” Strunt samma medium – film, TV, balett, teater… Det är upplevelsen som är grejen!

En vän i London skickade mig en länk där man kan se hur den främsta teatergatan i UK ser ut just nu. Och det fick mig att få en tjock klump i halsen och tårar i ögonen. Här kan ni se vad som jag tittade på:

Men den kommer också tillbaka. Den kommer att leva igen! Och vi kommer tillbaka!!! Nyligen öppnades pubar och vissa biografer igen i London. Jag hoppas det inte var för tidigt.

Branschens överlevnadsinstinkt

Vi drabbas alla av detta Covid-19, men på olika sätt. Jag har, som sagt, varit hemma i min lägenhet i snart fyra månader nu. Jag tänker överleva! Jag fyller 70 år i sommar och jag är handikappad, har svår artros och väldigt svårt att gå. Jag handlar allt på nätet och skulle nog inte klarat min mentala hälsa denna tid utan vänner i telefon och kel med mina hundar. Jag sitter mycket framför datorn och blir faktiskt rätt upprymd av människors fantastiska överlevnadsinstinkt. För det är vad jag ser, när jag ser klipp som dessa:

Dansarna från Operan i Paris som gör en egen version av Prokofievs ”Romeo och Julia” hemma i sina lägenheter:

En egen sång om hur man ska överleva:

Familjen som gör en egen version av ”One Day More” från Les Misérables”:

Parodi på ”Den Lilla Sjöjungfrun”:

Till och med Hitler-klippen har fått en egen Corona-version:

Inte ens ”Sound of Music” får vara ifred:

Och en underbar ny text till Billy Joels ”The Longest Time”:

We’ll meet again!

Vi har överlevt i över 5000 år! Det är en rätt tung merit. Visst har det varit avbrott. Visst har teater och våra jobb varit i fara. Pesten stängde ner teatrarna i London t.ex. 1593 och de förblev stängda i ett år. Shakespeare levde då och vi vet att han gav ut en samling sonetter samma år. Kanske ett försök att få in pengar på sitt skrivande när inte föreställningar fick förekomma.

Oliver Cromwell stängde alla teatrar i England 1642, då han tagit makten i England med sina puritaner. Han lät avrätta kung Karl I och teater ansågs vara något synnerligen syndigt och de förblev stängda i 18 år. Men de kom tillbaka.

Vi har haft en lagtext i Sverige som löd ungefär så här: ”Lekare och annat löst folk må icke vila i vigd jord.” Dvs såna som vi fick inte begravas på kyrkogårdar, då vad vi sysslade med ansågs som syndigt. Men som sagt… Vi har överlevt ändå. Och vi kommer att överleva även detta.

För ingen bransch är så bra på att improvisera, hitta utvägar, hitta nya möjligheter att använda våra kunskaper för att ”underhålla och undervisa” vår publik. (Citattecknen för att jag citerar vår underbara huvudlärare på Scenskolan, Rudolf Penka, som ansåg att dessa två ”under-ord” är basen i vad vi sysslar med.)

Eller som Ingmar Bergman brukade säga…
”Det behövs bara tre saker för att göra teater; en text!
En förmedlare av texten = skådespelaren!
Och en mottagare av texten = publiken”

Så vi kommer tillbaka! Eller som det sjungs här av några av Londons bästa musikalartister:
”We’ll meet again!” För det gör vi!

Ta hand om er!

Anita M

Anita Molander, skribent för Filmcafe.se
26 juli 2020

Filmcafe.se bevakar den svenska filmbranschen med artiklar och krönikor. Missa inte våra övriga artiklar som gör karriären lite lättare och roligare!

Kommentera
Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter, så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.