Från statist till skådespelare

Våga anta utmaningen! Nöj dig inte med att strosa fram och tillbaka som bakgrundsstatist om du har högre ambitioner.

Statistens status

Det är inte bara en statist som kan känna sig liten, kanske till och med känna av en viss maktlöshet vid filminspelningar. Statister nämns aldrig med namn i eftertexterna. I teveserien ”Familjen Babajou” (SVT, 2009) var jag engagerad som så kallad avancerad statist, dvs skådespelare blåst på det avtalsenliga gaget. Jag uppfyller flera kriterier för att Teaterförbundet ska definiera min insats som ett skådespelarjobb. Jag var med under två inspelningsdagar som lärare. Två scener och ett par repliker blev kvar efter att saxen gjort sitt. Det var avgjort ett skådespelarjobb. Jag sökte förgäves efter mitt namn bland alla praktikanter, kaffekokare och parkeringsvakter i eftertexterna. Hur många som läser eftertexterna? Ja, dom är säkert lätt räknade, men branschfolk gör det. Det är viktigt att synas i branschen om man ska få jobb.

Ett sätt att få upp lönen?

Som bakgrundsstatist är det verkligen inte lätt förhandla om arvodet. Men det är inte omöjligt, det gäller att ta upp frågan om betalningen vid första samtalet, när du erbjuds uppdraget. Vilka hinder ligger i vägen mellan dig och det gage du vill ha? Ett sådant hinder är sannolikt att det blivit praxis att inte betala statister över ett visst arvode. Då finns det bara en väg runt det: Se till att inte vara statist! Var skådespelare! Där finns inga sådana ramar, skriver Tomas Almlöv i en artikel på Filmcafe.se. Jaha, då gäller det att söka Scenskolan, eller SDH, Stockholms Dramatiska Högskola, som det heter numera. Nej, men om det är ett uppdrag som handlar om att gestalta en karaktär i en rollfigur så är det ett skådespelaruppdrag och du kan begär att det ska betalas som det. Hur mycket du då kan ha rätt till kan du se på Teaterförbundets hemsida om kollektivavtal för skådespelare.

Från mindre till större roll

Jag gick vidare till ännu en provfilmning, en så kallad callback med regissören i reklamfilmen för AMF-pension och fick sedan rollen som professor. Jag fick naturligtvis inte rollen för att jag tramsade och inte trodde på mig själv. I själva verket ville jag ju ha rollen. Men viljan, ambitionen överskuggade inte den avspända lekfullheten vid provfilmningen. Och jag var rätt typ och hade rätt dialekt. – Manus kommer sedan, fick jag till svar varje gång jag frågade. Efter en orolig nattsömn blev jag hämtad vid sjutiden på morgonen. Något manus hade jag fortfarande inte sett till. Jag frågade hur många statister vi skulle bli, jag befarade att det bara skulle vara jag. – Idag är det bara du, fick jag till svar. Och ett litet team, femton personer, bara. Ja, och några kundrepresentanter. Nu var det allvar. Med ens inriktade sig min kreativa fantasi på olika flyktalternativ. Karaktären hade jag inte förberett. Eftersom jag hade lyckats vid två provfilmningar litade jag på att jag skulle duga genom att ”bara” försöka vara mig själv. Den seriösa sidan av mig själv. För nu var det slut på lekandet. Tänkte jag. Dessutom hade jag inte riktigt kläm på hur jag skulle förbereda mig, det var min första talroll. Något manus hade jag som sagt inte. Hade det varit idag skulle jag tänkt igenom det allmängiltiga för rollen som professor, och sedan bestämt mig för det som skulle kunna vara specifikt för just den här professorn; försökt mejsla fram en karaktär. Framme vid KTH (Kungliga Tekniska Högskolan), där filmen skulle spelas in, fick jag till sist ett manus, en halv A4 om svarta hål och att resa i tiden och en timme på mig att läsa in det. Jag visste inte hur jag skulle tackla texten och gjorde kardinalfelet att börja med att försöka lära mig allt utantill, istället för att gå på förståelse. Men ska man gå på förståelsen med en facktext måste man kunna bolla med begreppen om det ska bli trovärdigt. Och för att gå på förståelse krävs lite metod, eller i vart fall vana. (Se Provfilmning). Jag saknade allt detta, inklusive tilltro till min förmåga att klara av uppgiften. Jag satt i ett rum som var fullt av teknisk personal som förberedde inspelningen och pluggade text. Efter ett par minuter kom en representant från reklambyrån och gick igenom avtalet. Strax därefter ville regissören granska de olika klädbyten jag hade med mig. Sedan var det dags att börja klättringen upp till det torn med ett stort teleskop där inspelningen skulle börja. Hissarna fungerade inte och filmteamet fick kånka upp all kamerautrustning. Det tog sin tid. Vid det här laget var jag så nervös att jag på allvar började tvivla på att jag skulle kunna genomföra min uppgift. Jag hade naturligtvis inte hunnit lära mig texten. När regissören sa ”en gång till” efter femton omtagningar var jag fullständigt övertygad om att jag var oduglig och längtade besinningslöst efter att kravlöst promenera fram och tillbaka i snålblåsten på Arlanda med mina genomsympatiska statistkompisar en hel dag för 400 kronor. Och jag struntade i de 10 000 kronor jag nu skulle få för lite mer än en halv dag. Ja, nästan. All min oro var onödig och bottnade i att jag inte kände till att man alltid gör en rad omtagningar i reklamfilmsinspelningar.

En språngbräda till skådespelare?

En väg till skådespelaryrket kan vara att man på olika sätt skaffar sig erfarenheter inom branschen och samtidigt bygger upp ett nätverk. Det finns skådespelare som blivit både nationellt och internationellt erkända och framgångsrika som har börjat sin karriär som statister, men det är nog vanligast inom teatern. Det största utbytet för Jarl Kulle var inte teaterlektionerna, utan när han fick statera vid riktiga föreställningar. (Jarl Kulle, “Jag Kulle”). Men det finns skådespelare som börjat sin karriär som statister även inom filmen. Joakim Nätterqvist är en skådespelare som har staterat i en rad filmer, Brad Pitt staterade i filmen ”Less Than Zero”. (”Light, Camera, Action!”), för att nämna några exempel. De hade bestämt sig från början för att bli skådespelare och statistuppdragen varade oftast under en begränsad tidsperiod i karriären.

Hur kan du hjälpa till för att synas mer?

Ta kontroll över karaktären du ska gestalta redan från start. Var öppen för regissörens förslag, men försök att ha egna idéer. Det kan vara närmast omöjligt. För inte sällan är man inkastad med kort varsel och vet ingenting om karaktärens bakgrund eller vad som ska hända. Regissören är naturligtvis medveten om detta och styr upp skeendet. Det finns i regel inte tid att ge en statistskådespelare någon personregi. Man får därför inte vara rädd för att komma med egna tolkningsförslag. Har du minsta roll förväntas du komma med egna förslag på hur du gestaltar din karaktär. Faller dina förslag inte i god jord får du veta det. Om man inte har några repliker, eller ens någon inskriven relation till medspelarna, så gäller det att med sin fantasi själv skapa relationer med omgivningen, såväl med andra personer som med rekvisita. Fråga dig själv vad de andra är för personer och bestäm vilken position du vill ha. Gör man för mycket får man kvickt veta det. Det är aldrig fel att vara förberedd på att improvisera. Tvärtom.

Utveckla en karaktär på 30 sekunder?

Gäller det en reklamfilm på trettio sekunder finns det ingen tid för utveckling av en karaktär, då får man visa att man kan gå pang på rödbetan! Och du ska vara skådespelare och försäljare. Det handlar om att skapa förtroende och trovärdighet för dig och produkten. En skådespelare måste vara helt engagerad i ögonblicket och reklamfilmer är verkligen ”ögonblick” i livet. Det yttersta målet med en reklamfilm är, naturligtvis, att sälja någonting på ett kreativt och engagerande sätt. Om du inte har fått något manus, ta itu med det du har fått veta om karaktären, skriver Cathy Haase i ”Acting for film”. Vad är det första som tilltalar dig i rollen? Viljan är rollens drivkraft. Jag har alltid en avsikt och jag vill alltid ha någonting av medspelarna som jag har behov av. Min rolls avsikt med att vara med i scenen är att medspelarna ska uppfylla mina behov. Vad jag än säger. Vem är rollen, det vill säga vad rollen har för karaktär? Vad vet du om rollens bakgrund? Beskriv rollens uppväxt och personlighet och lär känna den. Vad har han för yrke och klasstillhörighet? Hur gammal är hon? Vad vill rollen? Hur tänker och vad säger rollen om sig själv? Vad har den för drömmar, åsikter, rädslor? Hur tänker och säger de andra om din roll?

Använd kläder till hjälp

Tyvärr tvingas man som bakgrundsstatist och statistskådespelare ofta hålla sig med egna kläder. På SVT däremot är man ytterst professionellt noggrann med kostym och smink och håller så gott som alltid med kostym. Bland de mest stimulerande och lustfyllda statistuppdrag jag har gjort är några roller i reklamfilmer och de historiska SVT-serierna ”Bellman”, ”August ” och ”Anno 1790”. En riktigt häftig upplevelse jag har haft av en kostymroll är en reklamfilm för SJ. Inspelningen var en green-screen-inspelning med en järnvägsstation från slutet av 1800-talet i datorn, i en tom inspelningsstudio med gröna väggar. Vi var ett trettiotal statister som promenerade i 1800-talskostymer framför kameran i det gröna. Jag blev utstyrd i frack, hög hatt, stort skjortkrås, vita vantar, lackskor och vita damasker – och käpp med silverhandtag. Min kostym var med andra ord maxad. Jag hade en känsla av att jag flöt fram över golvet. Den mycket speciella kostymen tillsammans med situationen gjorde oss oerhört uppsluppna. Till sist sa regissören ifrån att vi skulle tona ner glädjeuttrycken. Kostymen är otroligt avgörande för att få trovärdiga karaktärer och även för att få skådespelarna att känna sig bekväma och tro på det de gestaltar. Det spelar ju liksom inte så stor roll hur trovärdigt en person spelar polis, om han går omkring i en uniform som inte känns ett dugg trovärdig. Kostymen är också det som skapar de unika detaljerna i karaktären som ger den där extra dimensionen som omvandlar karaktären på pappret till en människa av kött och blod. Det som gör honom/henne verklig, skriver Tomas Almlöv på Filmcafe.se. Även rekvisita är viktigt för att fånga in en roll. Jag kommer att tänka på när jag staterade en hemlös i långfilmen ”Jägaren” i juli 2010. Jag skulle gå längs en gata och bli nerskjuten. Precis när jag skulle börja slog det mig att jag måste bära på en plastkasse. En hemlös person bär en plastkasse med sina tillhörigheter. Dels av rent praktiska skäl, men jag tänker på min ryggsäck som jag alltid har med mig på alla inspelningar och vad Stefan Holm säger om att ha någonting som ger trygghet när mycket står på spel. (Se kapitlet Provfilma). För en hemlös står det mesta för det mesta på spel. Det kändes klockrent att ha påsen i handen när skottet träffade mig i bröstkorgen.

Gå vidare

En del målinriktade går efter en tid vidare och söker sig till andra uppdrag inom filmbranschen. Många unga börjar på olika teater– och filmutbildningar samtidigt som de staterar, andra går med i en teatergrupp. Den nya digitala tekniken gör det ekonomiskt möjligt för många unga att göra egna filmer där man tvingas prova på alla uppgifter inom filmskapandet. Och med nya erfarenheter är det alltid lättare att välja inriktning. Det är kanske inte skådespelare man vill bli, utan fotograf, producent eller ljus – eller ljudtekniker. Ska du nå framgång gäller det att hitta din lust i arbetet. Att du brinner för det du gör; när du brinner för något är du oavbrutet nyfiken på att lära nytt. Nyfikenhet, hög energi, god självkänsla, optimism, mod och lite talang ligger bakom framgång i yrkeslivet, säger Ingrid Tollgerdt-Andersson i sin nya bok, ”Passion. Nyckeln till framgång”. Envishet, skulle jag gärna vilja tillägga, att inte låta sig slås ner av de motgångar alla möter, utan gå vidare och lämna såväl det gjorda som det ogjorda bakom dig.

Tommy Åberg, skribent för Filmcafe.se
15 april 2025

Filmcafe.se bevakar den svenska filmbranschen med artiklar och krönikor. Missa inte våra övriga artiklar som gör karriären lite lättare och roligare!