Funktionsvariationer i filmbranschen

Alla behövs

En enda sak kan man vara riktigt säker på här i Livet och det är att Livet förändras. Att bli äldre och att ta sig fram i filmbranschen, att röra mig på ett nytt sätt, har fått mig att se på världen på ett nytt sätt. Och när jag då ser hur många som inte ”syns”, tänker jag på uttrycket “It takes all sorts”. Ett engelskt talesätt som betyder ungefär att alla behövs. Att alla har sin rättmätiga plats på det här runda klotet vi kallar hemma. Men tyvärr är det så att alla inte syns.

Eller – mer sanningsenligt – de tillåts inte synas!

Att åldras i filmbranschen

Jag har ju i en tidigare artikel pratat om det där med ålder och det faktum att 1/3 av Sveriges befolkning faktiskt är över 55 år gamla, men att det på intet sätt återspeglas på film eller TV. Tvärtom verkar åldersgränserna där ha blivit än snävare. Som om det bland den svenska befolkningen inte finns några människor över 39 år att berätta historier om. Utom Beck och Wallander då. Men de är undantagen som bekräftar regeln. Det är mer regel än undantag att manusförfattare och producenter har någon form av blindhet vad gäller stora grupper av mänskligheten.

Jag själv fyllde 74 i somras och jag är stolt och glad över varenda dag jag levt! Och jag är lika högljudd och envis och nyfiken som alltid. Känner mig som någon slags obestämd 30-åring på den fjortonde. För det är bara min kropp som är tramsig! ”Jag” är fortfarande jag! Och jag fortsätter att leva detta de kallar “Livet” med god aptit och lika stor nyfikenhet som alltid.

Skådespelare kan ha funktionsvariationer!

Jag har med stigande ålder även kommit till större och större insikt om att mina ögon faktiskt ser mycket mer än förr och något jag börjat fundera mycket på är just detta med hur kroppar och människor fungerar. Och framför allt i skådespelarsituationer. Jag gillar detta ord, Funktionsvariationer” Oftast används ”Funktionshinder” eller ”Funktionsnedsättning” eller andra ord som klingar så negativa, som får det att låta som om det är något fel på personen det gäller. Men det är ju för bövelen inget fel!

Vi har inte kommit så långt på det området i Sverige, men det har man i Storbritannien och till viss del i USA. Alltså att skådespelare kan ha funktionsvariationer! Eller rättare uttryckt, i vår verkliga värld finns det faktiskt en stor mängd människor med olika funktionsvariationer, men detta återspeglas sjukt dåligt i fiktionen vi ser på film och TV. Olika kroppar kan fungera olika och att alla olikheter ska få synas borde vara en självklarhet.

Visst kan en roll få ha funktionsvariationer, men då spelas de oftast av fullt friska människor. Använder någon rullstol på film kan du ge dig attan på att skådespelaren i fråga privat går alldeles normalt. Tänk bara på Daniel Day-Lewis i “My Left Foot”. Andra fullt friska skådespelare som spelat handikappade på film är t.ex. Leonardo di Caprio i “What’s Eating Gilbert Grape” eller Eddie Redmayne som Stephen Hawking i “The Theory of Everything” Det finns en uppsjö av filmer och Tv-program där fullt friska människor gestaltar funktionsvarierade människor.

Vårt jobb är att spegla livet!

Funktionsvariationer återspeglas inte ett dugg på TV och på film här i Sverige. Utom i ICA-reklamen som undantag. Eller alibi. Det är ännu en bit liv som vi förvägras att ta del av. Ännu en bit liv där vår bransch inte visar alla färger på paletten. Och det tycker jag är ruttet och rätt lögnaktigt! Vi har för fasen som jobb att spegla livet! Men vad gäller olika åldrar och funktionsvariationer lyser båda med sin frånvaro alldeles för ofta.

En av mina favoritskådespelare heter Peter Dinklage. Jag upptäckte honom i en film som heter “Death at a Funeral” där jag skrattade åt honom – och de andra - så jag nästan kissade på mig. Ja, jag skäms inte ett dugg. Han är en ypperlig komediskådespelare. Och himla bra på annat än komedi också. Har ni sett “Game of Thrones” så har ni sett honom. Tyrion Lannister? Okay, men om jag säger den där väldigt korta skådespelaren! Nu ramlar polletten ner, va’? Det är en skådespelare som fått kämpa mer än de flesta för att ens ta sig in i branschen. Men han lyckades och idag är han ett tungt namn.

Han har kommenterat sin kortväxthet så här:

-When I was younger, definitely, I let it get to me. As an adolescent, I was bitter and angry and I definitely put up these walls. But the older you get, you realize you just have to have a sense of humor. You just know that it`s not your problem. It`s theirs!

Väldigt kloka ord!

Ett annat exempel är en av mina favoritserier, den brittiska kriminalserien ”Tyst Vittne”. Det är en långkörare, välskriven och välgjord och i flera årgångar med en kvinna i rullstol i en framträdande roll. Liz Carr, som skådespelaren heter, har t.o.m. jobbat på National Theatre, Storbritanniens motsvarighet till Dramaten. Den senaste säsongen av “Tyst Vittne” har visats på SVT och en helt ny kommer 2025. Liz Carr har gått vidare till andra äventyr, men istället har det tillkommit en ung flicka som är döv, hon talar teckenspråk, läser på läpparna och är ett charmigt tillskott. Det faktum att hon är döv fungerar på exakt samma sätt som Liz Carr och hennes rullstol. Hennes funktionsvariation kan ibland tillföra något nytt, komma med en annan vinkel på ett problem som inte hade kommit upp om inte en funktionsvariation hade breddat sättet att tänka på och undra över saker. Och – viktigast av allt – det fick mig att tänka till på saker jag inte tänkt på förut.

I ett avsnitt av en annan brittisk serie var det ett tjejgäng där en av väninnorna satt i rullstol, hon bara gjorde det och var lika delaktig i handlingen som de andra. Jag kan komma med många, många fler exempel i olika - framförallt Brittiska – produktioner. En advokat i rullstol, en blind psykolog, en ung man med Downs Syndrom jobbandes i mataffär och en annan jobbandes på en restaurang, en enarmad värdinna på en större konferensanläggning. Och många, många fler.

Funktionsvarierade skådespelare

Det är skamligt att endast tre funktionsvarierade skådespelare har fått en Oscar. Inte att de inte fått Oscars-statyetter, men att de inte fått skådespelarjobb så att de ev. kan bli nominerade! Några finns därute, som förhoppningsvis fungerar som murbräckor för att vår bransch ska kunna göra det som Shakespeare låter Hamlet uppmana skådespelarna att göra - att hålla upp en spegel för verkligheten.

Det finns flera döva skådespelare, Marlee Matlin är väl den mest kända. Hon stod på scen första gången som Dorothy i ”Trollkarlen från Oz” med en professionell döv teatergrupp och hennes första filmroll i ”Children of a Lesser God” vann henne både en Golden Globe för bästa skådespelerska i en dramatisk film och en Oskar för bästa huvudroll. Hon har spelat flera roller sedan dess där det faktum att hon är döv ofta inte har någon som helst betydelse för själva huvudhandlingen. Precis det jag drömmer om, att människors ev. handikapp bara ska vara en naturlig del av verkligheten.

Och en film jag längtat efter hade premiär häromdagen… “Wicked”.  I den finns en rollfigur som sitter i rullstol, hon heter Nessarose och är Elphebas syster. Och för första gången i filmhistorien har man valt en skådespelare som faktiskt sitter i rullstol. Hon heter Marissa Bode och sitter i rullstol sedan en svår bilolycka när hon var 11 år. För att underlätta för henne har man även anställt en s.k. “Disability Coordinator”, alltså någon som kollar och undersöker och kommer med lösningar för att Marissa och hennes rullstol inte ska möta några svårigheter eller hinder vare sig vad gäller dekor eller runtomkring resten av filmateljéerna. Har ni sett serien “Bridgerton” på Netflix? Varenda kärleksscen där har haft skickliga “Intimacy Coordinators” inblandade och de berörda skådespelarna ha talat mycket om hur detta underlättade deras arbete.

Blinda är det mera sällan man stöter på, vad jag vet. Men en som jag beundrat i decennier är balettdansösen Alicia Alonso. Född på Cuba 1920 och chef för det första nationella balettkompaniet på Kuba, Ballet Nacional de Cuba. Hon räknas till de riktigt stora dansarna. En kvinnlig Nurejev om ni så vill. Hon var chef för sitt kompani fram till 2010 då hon avgick när hon fyllt 90 och komplett blind och hon dog 2019, drygt två månader före sin 99-årsdag. Snacka om Krutgumma! Jag såg henne i New York, tidigt 70-tal. Hon var över 50! Hon såg knappt något alls, så hon ”fördes” in på scen av en ung dansare. Som ställde upp henne på en säkert på förhand bestämd plats och sen satte hon igång. Några av variationerna från Tredje akten av ”Svansjön”. Inte katten kunde vi ana att hon inte såg! Jag frågade goda vänner i American Ballet Theatre hur hon klarade detta? ”Vi vet inte” svarade de. ”Men hon är inte bara en fenomenal dansare, hon är också det envisaste vi vet!”

Är inte det enda viktiga för oss hur vi kan nå publiken, få dem att röras och beröras?

Agenturer för Funktionsvarierade skådespelare

Det finns faktiskt numera agenturer för Funktionsvarierade skådespelare m.fl. En av de första och största i UK kan ni läsa om här. Den heter VisABLE People. Och här är en artikel om en i USA, 

Talent Agency KMR`s Unit for Actors With Disabilities Making a Profit - Variety

Här i Sverige har vi faktiskt Moomsteatern och nu finns det ett samarbete som vill börja rucka på dessa gamla fördomar och se om fler dörrar kan öppnas. Moomsteatern håller i det och det har fått namnet Viaductus. De har en egen hemsida: www.viaductus.com.

We can’t think of any problems with being blind

För många år sedan såg jag ett underhållningsprogram på TV. Ett sånt där pratprogram med en charmig programledare och några kända gäster. Kommer numera inte ihåg vem som var programledare, men jag glömmer aldrig gästerna. Ray Charles och Stevie Wonder! Två av de bästa musiker/sångare vi haft med hur många hits som helst. De samspråkade om allt möjligt och de spelade fyrhändigt och sjöng och det svängde som satan.

Så kom en sista fråga från programledaren…

”Är det något ni tycker är besvärligt för er, alltså det här med att vara blinda?”

Stevie Wonder och Ray Charles ser fullkomligt paffa ut, som om de inte vet vad de ska svara… de skakar lite på huvuden och sen säger de…

”No, we can’t think of any problems with being blind… it’s just that we can’t see!”

Det kallar jag en Game, Set and Match-slutreplik!

Anita M

Anita Molander, skribent för Filmcafe.se
26 december 2024

Filmcafe.se bevakar den svenska filmbranschen med artiklar och krönikor. Missa inte våra övriga artiklar som gör karriären lite lättare och roligare!