Om vårt värde som kulturarbetare

citat:

---

Jag är så jävla trött på teaterföreställningar som annonserar med slagord om ungdomars utanförskap, kvinnoförtryck, förortskids eller twitterblogghipsters. Problemet är störst i teatervärlden och dansens finrum. Det räcker inte med en rolig, spännande, sorglig, läskig eller omvälvande föreställing - eller att berätta en saga. Vi måste även bli utbildade på kuppen.

---

Det handlar nog till stor del om att detta är sådant som lätt får publicitet och ger gratis PR, vilket är bra i brist på marknadsföringsresurser. Det handlar även om fega beslutsfattare som stödjer icke kontroversiella projekt. Få kan ju liksom anklaga projekt som dessa, då de oftast i alla fall ser "okej" ut på pappret, eftersom dom har "ett gott uppsåt". Sedan bör väl alla bra berättelser ha något att säga - och brist på egna budskap är det väl lätt att upprepa politiskt korrekta sådana. Det hade däremot varit riktigt spännande att se en teater uppsättning med liknande tematik som i "ung & bortskämd" - men det är sannolikt mer kontroversiellt att fatta beslut att stödja ett sådant projekt (det finns säkert dessutom ganska få).

citat:

---

En ”bildkonstnär” behöver inte försvara sitt verk med att bilden egentligen handlar om postkolonialismens effekt på dagens urbefolkningar. Det räcker med att konstnären blivit kär i ett ansikte, eller helt enkelt tycker om att måla schyssta bilder. För mig är det skillnaden mellan propaganda och konst.

---

Det är också skillnaden mellan två olika konstformer. En dyr och en billig. En som kräver samarbete och en som kan utövas individuellt. Film och teater är dyra konstformer som kräver samarbete, det gör att man begränsas något i vilken typ av berättelser som kan berättas. En poet är tex mycket friare, eftersom kostnaderna för några rader poesi inte alls är lika stora som för några minuter film eller teater.

Bra kommentar, Klas. Håller med så klart.

Bra artikel! Problemet är naturligtvis som mest uppenbart bland kulturpolitiker där existensberättigad konst måste uppfylla ett konkret (populär-)politiskt syfte. Ett mindre uppenbart problem är att konstnärerna själva köpt det. Jag är så jävla trött på teaterföreställningar som annonserar med slagord om ungdomars utanförskap, kvinnoförtryck, förortskids eller twitterblogghipsters. Problemet är störst i teatervärlden och dansens finrum. Det räcker inte med en rolig, spännande, sorglig, läskig eller omvälvande föreställing - eller att berätta en saga. Vi måste även bli utbildade på kuppen. En ”bildkonstnär” behöver inte försvara sitt verk med att bilden egentligen handlar om postkolonialismens effekt på dagens urbefolkningar. Det räcker med att konstnären blivit kär i ett ansikte, eller helt enkelt tycker om att måla schyssta bilder. För mig är det skillnaden mellan propaganda och konst.