Nyskapande animation

Filmcafé pratar med Johannes Nyholm om hans syn på animation och hur det drev honom till att bygga en lergubbe i full skala. Nu visas hans film Dockpojken på SVT2 den 30:e juli 21.30.

Snabbare animationer

Efter ett trettiotal musikvideor och några animerade filmer om en figur vid namn Dockpojken ville Johannes testa några nya idéer.

- Jag hade en idé om att bygga den här lergubben i full skala, som en dräkt som man kunde ta på sig. På så sätt skulle animationen gå mycket fortare. Jag ville filma i realtid, istället för det enormt tidskrävande bild-för-bild arbetet.

Tyvärr var det mycket dyrt att bygga en dräkt som Johannes ville ha och han kände sig därför tvingad att skriva ihop ett manus som inbegrep dräkten och försöka få det finansierat.

Stöd från SVT

Johannes lyckades få Dockpojken att ingå i SVT:s novellfilmskoncept. Det innebär att SVT är med som stödgivare mot att de får visningsrätt.

- Jag sökte inte med projektet som novellfilm, dumt nog. Istället tänkte jag mig filmen som något man kunde ro ihop väldigt fort, lite som en konstfilm, där fokus skulle ligga på att få ihop en fin dockpojke-dräkt. Jag fick 300 000 totalt från SVT, SFI och Film i Väst. Efter det satsade jag 100 000 ur egen ficka.

Då Dockpojken blev uttagen till en av filmerna i SVT:s novellfilmssatsning höjde Johannes ambitionsnivån och efterarbetade filmen ett halvår på mer eller mindre egen hand. Ett arbete som var helt oavlönat.

Fokus på energin framför kameran

En viktig tanke hos Johannes var att fokusera på energin framför kameran. Han ville göra tekniken så okomplicerad som möjligt för att ge spelet trovärdighet.

- Det är så mycket absurda situationer i handlingen som inte alls hade fungerat om skådespeleriet känts teatraliskt.

Valde bort det fina

För att ta vara på dessa tankar valdes DV-formatet före HD. Johannes ville att kameran skulle filma så mycket som möjligt för att kunna fånga en dokumentär känsla och ge utrymme för improvisation.

- Vi gjorde väldigt få omriggningar, satte ljuset i varje sen en gång, sedan kunde vi filma i timmar, eller dagar, med samma inställningar. Vi valde bort det fina och kontrollerade till förmån för det fula och energiska.

En nackdel med detta arbetssätt är förstås den stora mängd råmaterial som måste tittas igenom. Totalt spelade Johannes in 25 timmar film.

- Detta i kombination med det faktum att filmen består av flera olika berättelsenivåer och metaplan gjorde klippningen enormt svår. Det var väldigt bökigt att få ihop det så att det inte blev för rörigt.

Ett lärorikt projekt

Johannes upplever att han lärt sig mycket i arbetet med Dockpojken men han har även fått en känsla för hur han vill jobba i framtiden.

- Det är mycket inom filmproduktion som är så tråkigt och kreativitetsdödande. Hela den här idén med A-foto- B-foto, skärpedragare, FAD, CAD, MAD och allt vad det heter. Hela organisationen är så stelbent och trög. Jag har lärt mig mycket om varför film brukar spelas in på ett visst sätt, varför vissa roller inom produktionen blivit nödvändiga. Men framförallt har jag lärt mig att jag inte vill arbeta på det sättet.

Johannes är övertygad om att det går att tjäna pengar på novellfilmer om man får distribution och filmen fungerar bra utomlands. Nu hoppas Johannes på att en distributör ska nappa och utesluter inte Internet som ett bra sätt. Vad har han för nya projekt på gång?

- Jag har flera olika idéer. Jag skriver på lite olika saker. Men först skall jag göra färdigt en musikvideo som jag inte haft tid att jobba med på ett halvår.

Robert Selin, skribent för Filmcafe.se
11 juli 2008

Filmcafe.se bevakar den svenska filmbranschen med artiklar och krönikor. Missa inte våra övriga artiklar som gör karriären lite lättare och roligare!