För den som sett de stora elefanterna dansa...

För den som sett de stora elefanterna dansa...

… är en underbar kuplett, insjungen av Hjördis Petterson. (Och kan någon tipsa om var jag får tag på den blir jag själaglad!). Har man en gång sett något riktigt jäkla bra, känner man hur ens egen ribba höjts en smula. Man nöjer sig inte med sekunda vara längre. För oss i vår bransch kan man lära sig mycket av att se de stora elefanterna dansa! Att titta på äldre kollegor är ett utmärkt sätt att utveckla sitt skådespelande. Och vi har ju ett fenomenalt hjälpmedel, en tidsmaskin som struntar i om aktörerna är levande eller döda. Film!

Vem är det?

Jag undrar hur många av er som vet, kan och har insett hur mycket man kan lära sig av de som gått före oss.

För en tid sen skulle jag provfilma yngre kvinnor för en reklamfilm. En av dessa sökande var en ung dam med en väldigt stark utstrålning. Hon talade vitt och brett om hur hon brann för teater, åt, sov och sket teater, det fyllde hela hennes tillvaro. Jag sa spontant att hon påminde mig om Margareta Krook. Jag blev något paff när hon undrande tittade på mig och frågade: ”Vem är det?” Paff är faktiskt fel ord, jag blev tvärarg!

Att säga sig vara så uppfylld av teater, men inte veta vem en av våra största skådespelare är!!!

Därav denna artikel…
Därav en lista på skådespelare som gått före och inspirerat mig! Det finns ingen rangordning, bara ett antal namn- och en uppmaning att hitta sätt att se dem…

Lär er att se essensen

Hyr DVD, titta på gamla filmer när de går på TV, håll koll på lokala bioklubbar. Lär er att se förbi att varje generation har sitt sätt att tala och föra sig och sitt sätt att spela.

Försök lära er att se essensen i deras hantverk för hantverket är tidlöst: Att gestalta människor för människor. Kolla in tajmningen, energin, sättet att leverera repliker, sättet att avsluta en scen.

Missa inte dessa elefanter!

Keve Hjelm. ”Kvarteret Korpen” av Bosse Widerberg är ett mästerverk på alla sätt. Där finns en scen jag aldri glömmer. När Keve talar om en cigarr... Och Thommy Berggren och Emy Storm är apbra också. Förresten så gott som alla filmer av Widerberg är apbra… ”Ådalen 31”, ”Elvira Madigan” m.fl.

Hjördis Petterson. Det var inte för inte som Ingmar Bergman kallade henne för ”Pansarskeppet Kvinnligheten”! Hon är lysande som Selma i alla ”Lille Fridolf”-filmer. Där ni även kan njuta av Douglas Håge, Lars Ekborg, Siv Ericks, Inga Gill m.fl. (samt min
lilla pappa som Direktör Grillhagen, hihi…)

Fler damer med tyngd… Julia Caesar, Dagmar Ebbesen och Marianne Löfgren. Och karlar med en knipslug energi som Emil Fjellström, Arne Källerud eller John Elfström (original-Åsa-Nisse men också mycket, mycket mer).

Kvicksilver som Sickan Carlsson och Tutta Rolf. Manliga kvicksilver som Åke Söderblom, Sture Lagerwall eller Elof Arlhe.

Stig Järrel. Som vidrig lärare i ”Hets”. Regisserad av Alf Sjöberg och skriven av Ingmar Bergman. Men också som en underbar komediskådespelare i t.ex. ”Fram för lilla Märta”.

Margareta Krook. Hon är en av de största skådespelare vi haft på scen. En del finns inspelat för TV. Som ”Och ge oss skuggorna”. Ihop med Max von Sydow och skriven av Lars Norén.

Tjata på SVT att sända den i Minnenas Television. Men under tiden kan ni hyra ”Morrhår och Ärtor” Så får ni två för priset av en - även den underbare Gösta Ekman. Och har ni aldrig sett hans Papphammerfilmer har ni missat en otrolig lektion i komik och tajmning.

Andra paranta damer: Irma Christensson, Gertrud Fridh, Karin Ekelund, Aino Taube, Karin Kavli eller den oförlikneliga Tollie Zellman.

Jarl Kulle. Återigen en av dessa självlysande scenskådespelare. Och även väldigt bra på film. Kan avnjutas i Ingmar Bergmans ”Sommarnattens Leende”. Där några andra av tidens bästa skådespelare gör ett briljant jobb; Gunnar Björnstrand, Eva Dahlbeck, Naima Wifstrand. Eller Jarl i ”Käre John”. Det finns en scen där med honom och Edvin Adolphson som är ett underverk i komisk tajmning. Och Edvin, underbara Edvin i ”Markurells i Wadköping” eller som prästen i ”Hemsöborna”. I den sistnämnda finns Sif Ruud som Madam Flod. Sif, den bästa lärare jag någonsin haft och en underbar skådespelare. Hon var bara talanglös på en sak; hon kunde inte vara dålig!

Carl-Gustaf Lindstedt. En av våra stora komiker. Medlem i Casinorevyn. Underbar i en massa komedier på 50-talet, som ”Räkna med Bråk” eller ”Fly mig en Greve”. Men var även en av de första Martin Beck innan de började massproduceras. ”Mannen på taket” är fortfarande en väldigt bra film. Och han gjorde Willy Loman på TV i ”En Handelsresandes Död”.

Ulf Palme och Anita Björk i Alf Sjöbergs ”Fröken Julie”. En närvaro som nästan bränner sönder celluloiden.

GunnWåhlgren. Farmor i ”Fanny och Alexander” eller Sofia i ”Bröderna Lejonhjärta”. I båda filmerna hittar ni även Allan Edwall. Emils pappa i Lönnebergafilmerna kunde så mycket mer än att vråla på sin son.

Erland Josephson. Även han med i ”Fanny och Alexander” och massor av andra filmer av Bergman. Hur stor Erland är utomlands går inte att föreställa sig. ”Offret” av Tarkovskij för att bara nämna en. (Och läs hans böcker. Fenomenala!)

Nils Poppe och Anna-Lisa Eriksson. Några av de bästa musiknummer som gjorts i svensk film.

Viktor Sjöström i ”Smultronstället” av Bergman eller ”Kejsaren av Portgallien”, regi Gustaf Molander. (Ja, farfar. Men den är bra ändå!) I den sistnämnda även Hilda Borgström. Mycket tung dam på sin tid! Och legendarisk teaterlärare.

Alla tunga gubbar

Alla herrar med pondus och elegans, var hittar man dem nu? Erik ”Bullen” Berglund, som borde bli ihågkommen för så mycket mer än pilsnerkorven med hans namn. Holger Löwenadler, Olof Widgren, Sigurd Wallén, Gösta Cederlund, Ernst Eklund, Georg Funquist, Sigge Fürst och Olof Winnerstrand. De eleganta yngre herrarna som Hasse Ekman, Håkan Westergren, Karl-Arne Holmsten och Allan Bohlin.


Georg Rydeberg. Ingen kunde dra på vokalerna som han. Om ni tror att Brolle eller Måns Zelmelöf har kvinnotycke är det inget mot vad damer tyckte om Georg på den tiden!

Och de herrar med kanske inte så mycket konventionell ”pondus”, men med en pondus i sin spelstil som gjorde avtryck på vita duken vare sig deras roller var stora eller små. Som John Botvid, Åke Grönberg, Åke Fridell, Sven-Eric Gamble, Hilding Gavle, Anders Henrikson, Tor Isedal, Adolf Jahr, Sigurd Wallén Torsten Lilliecrona – hyr Saltkråkan-filmerna och kolla in Tjorvens pappa. Det är precist komedispel på högsta nivå.


Sven Lindberg, en annan gudabenådad komediskådespelare. Men som kunde allt.

Ett av mina stora teaterminnen var Sven som Adolf Eichmann i ”Broder Eichmann” på Dramaten. De flesta recensioner använde frasen ”ondskan personifierad”. Jag har aldrig hört en teatersalong så knäpptyst (utom ibland ljudet av stilla gråt från oss i publiken) och så koncentrerad som under de timmarna och där stod Sven, allas vår snälla, roliga, milda Sven och gestaltade en av en av världshistoriens värsta monster. Det var teaterhistoria som skapades på scen och verkligen det som Alf Sjöberg kallade teater; ”Ögonblickets konst”.

”Höstsonaten”, regi Bergman med Ingrid Bergman och en vidunderlig Lena Nyman.

Lena i ”Släpp fångarne los, det är vår” eller ”Fröken Fleggmans Mustasch” som gick på TV nu när Lena dog. Hon är så in-i-helvete bra!

”Här har du ditt liv” av Jan Troell med en uppsjö av bra skådespelare och ett satans bra manus. Och en nyttig historielektion om ett svunnet Sverige.

Thor Modeen, i ”Pensionat Paradiset” och många, många fler filmer.

Ernst-Hugo Järegård. Den danska serien ”Riket”. Och så mycket, mycket annat!

Det är så många som gått före oss och borde hedras. Det är bara lite över 200 år sen vi taskspelare fick rätten att begravas i vigd jord! Men vi har stretat vidare genom århundradena för att vi tror på att vi gör något viktigt.

Människor måste ha tak över huvudet och mat i magen. Men världen utvecklas inte om vi inte också får mat för själen. Och det är här vi kommer in. Vi och alla andra som spinner historier för att utveckla våra medmänniskor. Som min fantastiska lärare på Scenskolan, Rudi Penka, sa: ”Vår konst måste innehålla de två U:na; Undervisning och Underhållning. Saknas ett av dessa U:n är det inte konst!”

...en sista speciell person

Så allra sist vill jag därför hedra en mycket speciell person.

Han hette Wiktor Andersson, men kallades allmänt ”Kulörten”. Varför vet jag inte och jag ångrar att jag aldrig frågade min pappa innan han dog. Är det någon som vet så får ni gärna berätta för mig.

Ingen i svensk filmhistoria har gjort så många roller som han. 161 stycken! De’ ni. Han kunde inte alltid försörja sig på att enbart vara skådespelare, men skådespelare var han likafullt. I
själen och i sin yrkesutövning. Ofta i roller som i manus heter Vaktmästaren, Busschauffören, Bodbiträdet. Få repliker, men ett gott jobb gjorde han varje gång.

Varje jul plockar jag fram julbocken i halm jag fick av farbror Kulörten när jag var liten. Han band dem själv och sålde till jularna för att dryga ut sina inkomster. Vissa gav han bort i
julklapp till kollegors barn. Den är mig väldigt kär!

Så vi fortsätter att brinna. Och förkovra oss och utveckla detta hantverk vi håller på med.

Och höj ett glas ibland för alla dessa kollegor som inte finns kvar fysiskt ibland oss, men som genom århundradena har ”krattat i manegen” och flimrar förbi på vita duken, på TV eller på
en video eller DVD!

Tack allihop!

Anita


Robert Selin, skribent för Filmcafe.se
17 mars 2011

Filmcafe.se bevakar den svenska filmbranschen med artiklar och krönikor. Missa inte våra övriga artiklar som gör karriären lite lättare och roligare!

Kommentera
Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter, så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Henrik
Henrik
Hear, hear!
2011-03-29