Halvlek som skådespelare

Halvlek som skådespelare

Herregud, jag är allt där nu… Insåg jag häromdagen, när jag plötsligt - oförberedd – råkade se mig själv på TV. Det första jobb jag gjorde med repliker. En TV-serie som hette ”Ett Resande Teatersällskap”. Där stod jag plötsligt i rutan. För 41 år och massor med kilon sen. Så ung, så smal, så nuttig. Och så okunnig.

Allt var möjligt

Så självsäkert okunnig, som man bara kan vara när hela livet ligger framför en och man är övertygad om att just jag ska erövra världen. När man bara vet att man kommer att både vinna Oscars för bästa skådespelare och manus, uppfinna något oändligt mycket bättre än penicillin, gifta sig med Drömprinsen och bestiga Mount Everest.

Nja, kanske inte det sista, fysiska utmaningar har aldrig legat för mig. Som Pappa brukade säga ”Ett sunt sexualliv avhåller en från idrottens farliga frestelser!” Men allt det andra....

Allt var möjligt, allt var görbart. Skolan var över och den ljusnande framtid var så in i helskotta vår!

Det är ett tag sen. Och jag tänker därför fira genom att bli rätt personlig. Jag hade vid denna tidpunkt ännu inte riktigt bestämt mig för att jobba med teater. Och så här i efterhand är jag så tacksam att mina föräldrar stoppade alla jobbförslag jag fick som barn och tonåring.

Ja, jag hade kunnat bli barnskådespelare

På den tiden fanns inga webbsidor som Filmcafe.se, Stagepool eller Statist.se. Det fanns inga rollsättare eller agenter eller någon enda som hade som specifikt jobb att hitta medverkande.

Medverkande barn hittades bland vänners och kollegors barn eller på Vår Teater. Som var en underbar uppfinning av en bibliotekarie och dramapedagog som hette Elsa Olenius. En slags teaterklubb där alla fick vara med och som fostrade en drös av blivande skådespelare. Vår
Teater-avdelningar fanns över hela stan.

Jag var med där ett kort tag när jag var 13-14. Men jag slutade. Jag hade inga tuttar, kort hår och smala höfter så jag fick bara spela pojkar. Trist tyckte jag, som redan då började inse att häxor var de smaskigaste rollerna med mest karaktär att bita i. Snövit eller prinsen intresserade mig inte ett dugg som roller, men den elaka styvmodern, mums filibabba!

Med större delen av min familj i branschen var ju självklart mammas och pappas vänner mest teaterfolk. Och däribland fanns producenter och regissörer. Som ibland behövde en kalvbent tjej i någon liten roll. Och då låg det nära till hands att erbjuda den till vännernas dotter. Som inte fick för mamma och pappa. Jag surade då, men nu och sen länge tänker jag ”Tack och lov!!!”

Med en så rörig uppväxt som det ibland var – få ledigt från skolan och iväg på filminspelning med pappa eller farfar, skolböckerna nedpackade och plugga med mamma medan pappa jobbade – tyckte mina föräldrar att vi skulle ha en så vanlig och normal uppväxt som möjligt. Så jag funderade faktiskt inte så mycket på att bli skådespelare förrän jag var över 20. Och i samma veva blev jag erbjuden denna lilla, lilla roll i ”Ett Resande Teatersällskap”. Och det sa klick!

Jag kände att jag ville allt testa på det där med teater. Inte bara för att jag fick betalt enligt Teaterförbundets dåvarande tariff. Inget gratisjobb inte.

Så sen sökte jag till Calle Flygares Teaterskola

Calle levde fortfarande då och det var en magisk tid. Hamnade i samma klass som bl.a. Dan Ekborg. Som var 17 år och redan då superbegåvad. Hela min klass åt, sov, andades teater. Och att ha Calle Flygare som lärare…

Få personer, utanför min familj, har lärt mig så mycket om att älska mitt jobb som han. Varje fredag hade han teaterhistoria med oss i två timmar. Han tittade på oss med samma glittrande ögon som en riktigt bra sagoberättare får när han ska sätta igång med en riktigt smaskig historia och så frågade han oss ”Var slutade jag förra gången…?”

Och där satt vi, som tända ljus och svarade ”Antikens Aten och Euripides…” eller ”London och Shakespeare…”

Det var som att säga ”Sesam, öppna dig!” Calle drog efter andan, fingrade lite på sin guldfärgade knapp på rockslaget där det stod ”Var Optimist”, knäppte bort lite pepparkakssmulor och intorkade äggulor från slipsen och började berätta. Han var en lysande berättare och vi satt andlösa medan han tog oss på färder i teaterns värld runt hela jordklotet.

En fredag i december berättade han att han hade börjat skriva sina memoarer. Han var så oerhört glad och stolt över att han fått en förfrågan från ett stort förlag och han hade börjat skriva ner sina minnen. Så var skoldagen slut, han önskade oss alla som vanligt en trevlig helg och utropade som så ofta; ”Livet är bra underbart!”

När vi kom till skolan på måndagen ombads vi komma in i den stora salen och där fick vi veta att Calle dött i en hjärtinfarkt under helgen…

Jobb på dramaten

Ett par veckor tidigare hade mina goa klasskamrater Dan Ekborg och Totte Dellert ordnat jobb åt mig på Dramaten. De var redan där, som statister, och nu fanns det jobb i Ingmar Bergmans uppsättning av Strindbergs ”Till Damaskus”. Ingmar ville helst ha teaterstuderande som statister, så jag och en annan klasskamrat fick komma på intervju med Kari Sylwan, Ingmars assistent. Och plötsligt hade vi jobb på Dramaten. Vi fick vara med från dag ett på repetitionerna. Tysta som möss satt vi och såg på när Jan-Olof Strandberg, Helena Brodin, Anders Ek och en binge andra legendariska elefanter repeterade.

Som sagt – då fanns inga ställen där producenter kunde leta statister, så statistvärlden blev en rätt homogen grupp när man väl kommit in i den. Alla hjälptes åt att tipsa om jobb att söka, eller om statister att anställa.

Det var ett, på många sätt, märkligt gäng. En grupp äldre, som staterat i decennier – bl.a. en mycket gammal man hade varit med i ”Gösta Berlings Saga” med Greta Garbo! Gemensamt för dem alla var att de älskade sitt jobb och kunde berätta de mest makalösa historier om förr i världen. Och så fanns där en grupp yngre, som liksom jag gick på teaterskolor eller jobbade på någon teater eller i den relativt nya ”uppfinningen” fria grupper.

Och jobb fick vi

På TV hann jag statera i flera pjäser det året. Och betalt fick vi. Och genom Calle Flygare fick ett gäng av oss statera i en porrfilm! Vi skulle vara knarkare och stå och hänga på Sergels torg. Jag hade verkligen förberett mig, lagt på sjukligt blekt smink och blå skuggor under ögonen. Vi statister skulle stå precis under taket där ingången till T-banan ligger. Kameran stod uppe på gatuplanet flera hundra meter bort. Jag försökte verkligen använda mig av ”method acting”, att sjunka in i rollen som knarkande prostituerad…

Då regissören kommer skuttandes och vänder på mig så att min rygg är mot kameran. ”Du får inte vända dig mot kameran, för du har alldeles för snälla och oskyldiga ögon!” Snacka om att mina klasskamrater retades i månader… men vi fick hundra kronor i handen! Det var en förmögenhet på den tiden!

Vad det var för film? Den hette ”Anita 17 år”. Mjukporr med bla. Stellan Skarsgård. (Nu slår han väl ihjäl mig för att jag påminner om detta!)

Med en fot inne på Dramaten så fick jag mer jobb. Som fnask i ”Kaptenen från Köpenick” och som hovdam i ”Hamlet” med Jan Malmsjö och Marie Göranzon.

I ”Kaptenen från Köpenick” spelade jag alltså fnask. Fortfarande med för små tuttar, så urringningen fylldes ut med pappershanddukar för att det skulle puta bättre! Och nu fick jag min första replik. ”Ska ba’ gå på taletten!” Var så nervös att benen skakade och knäna skallrade. Men det gick bra. Publiken skrattade och jag dog nästan av lycka.

Nu visste jag att jag hade hittat rätt i livet! Och betalt hade vi. 55 kronor per föreställning eller repetition, med garanti om 4 föreställningar/ repetitioner per vecka vilket innebar minst 880:- i månaden. Min hyra var 330:- i månaden så jag klarade mig bra.

Sökte till Scenskolan

Samtidigt som jag jobbade på Dramaten sökte jag till Scenskolan. Det som numer heter Stockholms Dramatiska Högskola. Och som förr i världen hette Dramatens elevskola tills den 1964 övergick till att bli en statlig skola. Hade redan sökt två gånger och spruckit i andra provet. Men nu kom jag in. Tre års teaterstudier låg framför mig. Och sen kom jag tillbaka till Dramaten och jag har jobbat med allt möjligt inom vår bransch sen dess.

Och så sitter jag där framför TV och ser denna yngre upplaga av mig själv. Och började tänka på hur det började. Och hur vi var, vi teatertokiga ungdomar… Vad mycket som förändrats sen jag var den där smala flickan i 1800-talsklänning och korkskruvsperuk.

Då fanns bara två TV-kanaler och tre radiokanaler. Så gott som varje vecka var det TV-teater i någon form. Radioteater på framför allt söndagar. Det fanns inte mobiltelefoner, fax eller telefonsvarare. Inga datorer eller Internet. Inte Facebook, Twitter, Instagram eller YouTube. ’Nedladdning’ var ett ord som inte ens var uppfunnet ännu.

Mitt första betalda TV-jobb var som allmän hjälpreda på en TV-pjäs, där de samtidigt invigde den första bärbara videokamera som SVT hade införskaffat – eller Sveriges Radio som det hette då. Den var stor som insatsen i en barnvagn, jättetung, hade en lång och bånglig sladd, gick sönder oavbrutet och kameramännen svor över den dagligen.

Skulle man filma själv, som privatperson, var det med en dyr kamera som använde super8- film, som man sen lämnade in för framkallning. Samma med stillbilder. Jag gick till och med på fotokurs och lärde mig framkalla film. Ett verb, som jag insett att många yngre personer inte ens vet vad det betyder!

Det gällde att hänga på låset

Jag och mina vänner, mina kamrater på teaterskolorna, gick på teater och film så mycket vi bara kunde och hade råd med. Då fanns inte video eller DVD, det gällde att hänga på låset om vi ville se filmer som vi anade inte skulle gå så länge som den ryska ”Kung Lear” eller Akiro Kurosawas filmer. Vi satt på tredje raden på Dramaten och på billiga platser på Stadsteatern och söp i oss all kunskap vi bara kunde.

Sen satt vi på krogen och drack billigt vin eller hemma hos varandra och drack te och diskuterade, dissekerade och analyserade vad vi just sett… Varför var det bra eller dåligt... Varför var den eller den bra eller dålig...

Ibland åkte vi bara buss och tunnelbana i timmar och tittade på folk. Sen diskuterade vi typer vi sett. Fantiserade om vad deras kroppsspråk, kläder, minspel kunde berätta för oss. Det är nog det som skrämmer mig mest idag.

Lite mera du och ni skulle världen nog må bra av

Satt på T-banan igår. En rätt lång sträcka. Vad jag kunde se var det bara jag i hela vagnen som inte var försjunken i mig själv. Endera med hörlurar i öronen och ett stängt och dött uttryck i ansiktet eller idogt petande på sin mobil. Alla var försjunkna i sig själva och sitt eget. Vad blir det för skådespelare av så egotrippade människor? Vad blir det för medmänniskor av människor som inte ens ser, inte ens verkar reflektera över att de är omgivna av andra människor?

Jag erkänner… jag hänger på Facebook en hel del. För mig – som mest jobbar ensam hemma – är det lite som jag på Dramaten smet upp till lunchrummet för en snabb kaffe och lite slänga käft med andra anställda. Tack och lov har jag mest vänner där som skriver och bryr sig om vettiga saker. Men jag får höra om hur folk fläker ut sitt privatliv, lägger upp privata bilder och sen blir förvånade när det används emot dem. Och allt twittrande… Förlåt, men vem är intresserad?

Och att använda så mycket tid på att berätta om sig själv? Istället för att vara nyfiken på andra? Det börjar bli en rätt motbjudande värld av bara jag, jag, jag… Lite mera du och ni skulle världen nog må bra av.

För en stor skillnad är det

Vi vågade knappt kalla oss för skådespelare trots att vi gått ut Scenskolan. På Dramaten kallades vi nya – mycket kärleksfullt men dock – för ’elevflisor’. Efter ett par år blev man ’dubbad’ till skådespelare. Nu är man - enligt framför allt kvällstidningarna – tydligen skådespelare om man medverkat i någon reality-serie på TV. Eller så skriver man in att man varit publik i något TV-program som merit på sin cv?!

Vi fick massor med goda råd och tips av äldre kollegor. Vilket man lyssnade noga på. För vi är ju så privilegierade i denna bransch att vi inte kan ”sno” jobb av varandra. En 50-årig manlig skådespelare kan inte göra en 25-årig kvinnlig kollegas jobb. Men den kan se saker och tipsa om saker som den 25-åriga kollegan kan ha en sjujäkla nytta av.

Nu hoppar många unga på jobb som ”praktikanter” eller ”produktionsassistenter”. Inte ett öre i betalning och inga äldre kollegor i närheten att lära av, för dessa har omskolat sig eftersom de inte får jobb längre, de vill ju ha betalt. Och ungdomarna som så förtvivlat gärna vill få in en fot får se sig om efter andra jobb i en annan bransch när de börjar efterfråga lön för sitt hårda arbete!

När jag var ”hjälpreda” på den där TV-uppsättningen med den bärbara videokameran hade jag lärlingslön! Minns inte hur mycket, men tillräckligt för att betala hyra och mat och Tbanekort. Att folk skulle göra jobb gratis fanns inte i sinnevärlden!

Då fanns det bara ett litet antal utbildningar. Komma in på Scenskolan var den stora drömmen, för då kunde man nästan räkna med jobb efteråt. Chansen var i alla fall högre än utan Scenskolan. Men det fanns de som lärde sig till skådespelare den långa hårda vägen. Genom arbete och privatlektioner.

När jag kom in på Scenskolan sa en av mina vänner på Dramaten, en kille som hade ett s.k. sexmånaderskontrakt och gjorde små, små roller, till mig: ”Gud vad du är lycklig, nu ligger världen öppen för dg. Mig blir det väl aldrig något av!” Han hette - och heter – Stellan Skarsgård och det gick ju vägen ändå!

Jag lärde mig massor på mina utbildningar

Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval, även när plånboken har varit väldigt tom. Framför allt har jag under åren lärt mig att jag aldrig blir fullärd. Och jag har några favoritcitat om mitt eget jobb.

Ett så vackert och för mig så viktigt:

”Teater är poesi som reser sig upp ur boken och förvandlas till en människa.” (Federico García Lorca).

Ett från min favoritregissör på Dramaten, giganten Alf Sjöberg: ”Om politik är det möjligas konst så är teater det omöjligas!”

Och ett så praktiskt och faktiskt i grunden så sant: ”Skådespeleri handlar bara om att lära sig replikerna och inte krocka med möblerna” (Spencer Tracy).

Nu var pausen slut och jag börjar min andra halvlek. Vi ses därute på plan, alla härliga, galna, tossiga kollegor!

Anita Molander, skribent för Filmcafe.se
17 juni 2013

Filmcafe.se bevakar den svenska filmbranschen med artiklar och krönikor. Missa inte våra övriga artiklar som gör karriären lite lättare och roligare!

Kommentera
Nu kan du kommentera med Facebook. Vi vill gärna höra dina åsikter, så logga in med ditt Facebook-konto och skriv din kommentar.

Lisa
Lisa
Fantastisk och nyttig text.
2013-08-19

Roger
Roger
Tack Anita. Underbara ord, du har så rätt.
2013-08-04

Johan
Johan
<3
2013-07-05

Börje
Börje
Underbart att läsa! Stort Tack!!!
2013-06-23